Krig och elaka norrlänningar

TEKNIK

Våren är här.

Men på amerikanska kabel­kanalen HBO har vintern börjat.

Och karaktärerna i serien ­”Game of thrones” vet hur kylan bekämpas bäst – med ett tvåhandssvärd.

Det är kallt i Västeros.

Här pratar jag inte om Västerås, en svensk förort till Stockholm, utan om fantasivärlden i författaren George R R Martins romanserie ”A song of fire and ice”.

Första boken, ”A game of thrones”, har blivit tv-serie med amerikansk premiär på HBO i dag.

Listan över de populäraste fantasysagorna i modern tid toppas av JK Rowlings böcker om ­Harry Potter samt JRR Tolkiens ”Sagan om ringen”.

Tredjeplatsen är en uppgörelse mellan Robert Jordans mastodontverk ”The wheel of time” och George R R Martin.

Formatet på Martins saga är typiskt för fantasygenren. Böckerna innehåller en karta över världen för att läsaren ska kunna navigera rätt i handlingen, berättelsen myllrar av fenomen och namn som till en början kan vara svåra att uttala och varenda volym kan vikariera som tegelsten.

Men där slutar likheterna. ­George RR Martin är sparsam med magi och avskyr arketyper som den goda hjälten, den all­vetande trollkarlen eller det ­onda fanskapet som smider ­ränker ­uppe i ett svart torn.

Med ”A game of thrones” lyckas han med en paradox – att injicera realism och komplexa karaktärer i en genre som brukar domineras av drakar och demoner.

Årstiderna i Västeros varar i flera år, och den annalkande vintern kan beskrivas som en besvärlig lågkonjunktur. Och uppe i norr, bakom en ­gigantisk vägg av snö och is, finns The Others, mytomspunna trubbelmakare som enligt ryktet är elakare än black metal.

Men i grunden är ”A game of thrones” en grekisk tragedi om makt, människan och familjen.

När George RR Martin ­började skriva sitt epos var han inspirerad av medeltiden och ”Rosornas krig”, inbördeskriget om Englands tron som rasade på 1400-talet mellan kungahusen Lancaster och York. I Martins värld heter familjerna Lannister och Stark.

Kabelkanalen HBO har ­tidigare tagit sig an klassiska genrer från film och litteratur och förnyat dem. Maffian i ”Sopranos”, vilda västern i ”Deadwood”, det verklighetstrogna polisdramat i ”The wire”, vampyrernas odödliga libido i ”True blood” och romartiden i ”Rome”.

Om HBO vill göra fantasy för vuxna människor som kanske inte ens gillar genren borde ”A game of thrones” passa perfekt. Om sen kanalen verkligen har lyckats göra en rättvis och bra version av den mörka och grymma romanen – serien marknadsförs som ­”Sopranos i Midgård” – återstår att se.

Första två avsnitten känns mest som de inledande dragen

i ett långt och lovande schack­parti. Att det är HBO märks på tre punkter:

1. Mängden sex. 2. Mängden blod. 3. Mängden sevärda skådespelare som Aidan Gillen (borgmästaren Tommy Carcetti i ”The wire”), Boromir (Sean Bean) och Peter Dinklage (”The ­station agent”).

Peter Dinklage spelar Tyrion Lannister och får alla scener med ringbrynjor och mantlar och frost att vibrera av rock’n’roll.

Det är omöjligt att inte gilla den lille och listige kåtbocken.

Fotnot: ”Game of thrones” har svensk  premiär på Canal + den 4 maj.