Galopp är en Rolls – trav en Opel Escort

TEKNIK

Den har kapitel som heter sådant som ­”Ledande statliga hingstar 1880-1930” och därtill ett vackert omslag. Författarpresentationen är inte heller så pjåkig: ”Kurt Graaf var i många år chef för hästavdelningen på Lantbruksstyrelsen (som nu heter Jordbruksverket). Han var dessutom under åren 1985-2006 ordförande inom hingstpremieringsnämnden, vars uppgift det är att värd­era alla fullblodshingstar.”

Man rör sig genom en ärtsoppeliknande tillvaro. En trögflytande, osilad ström av information som verkar sakna ursprung. Ingen är egentligen riktigt säker på något, ­alla kan en aning om allt. Men det finns de som sitter kvar på sopptallrikskanten, med ogrumlat synfält. Ofta kan de lägga ut texten om något man knappt visste fanns. Det var så jag fastnade i praktverket ”Galopp”. Här finns hela den svenska galopphistorien. ­Bara en sådan sak att boken är ­utgiven av något som tydligen ­heter ”Hästnäringens nationella stiftelse”.

Nu finns det förstås hästar och hästar.

En gång i tiden var jag bisittare i ett debatt­program. Det gick bra och kanalen ville förlänga säsongen. Det ville ­inte jag. De hittade en ersättare för mig och efter ett tag trumpetade branschpressen ut att tittarsiffrorna dalat. Smickrande, men jag visste ju vad det berodde på: kanalen hade plötsligt lagt femton minuter löjlig trav framför debattprogrammet.

Hade de lagt in femton ­minuter galopp istället, hade tittarsiffrorna antagligen gått åt andra hållet.

För det är detta som är ­grejen med galopp: det är en elegant sysselsättning. Trav, däremot, är hästsportens gång. Hästsportens ­tresteg. Hästsportens folköl. ­Galopp är en Rolls, trav en Opel ­Escort. Galopp är jackett, trav är kofta med slips.

Inget så högfärdigt sägs förstås i boken. Det blir tydligt ändå. Det är bara att ­kolla på hästnamnen. Travhästar ­heter Victory ­Kosing, Cash’em och Leonas ­Kaviar. Svenska galopphästars ­anfader heter Warren ­Hastings, efter det brittiska Ostindiska Kompaniets förste generalguvernör i Indien.

Jag fastnar i avelslängder och stuterihistoria. Allt är mycket tjusigt och då och då nästan rörande.

”Sommaren 1948 cyklade jag till fullblodsbesättningarna i Skåne och fotograferade de flesta stona”, berättar Kurt Graaf, ”Det var en fantastisk och lärorik resa”.

Om det inte redan har skett, borde karln omgående ges en medalj.

Johan Hakelius