Miljöpartiet kan bli svensk politiks nya kungamakare

TEKNIK

KARLSTAD. Miljöpartiet vill bli den tredje kraften i svensk politik.

Det kan vara ett ­genidrag.

Eller livsfarligt. Redan på kongressen för tre år sedan slog Maria Wetterstrand fast att Miljöpartiet var den tredje kraften i svensk politik.

Då var det en sanning med modifikation.

Sedan ett halvår tillbaka ville MP vinna valet och regera tillsammans med Social­demokraterna och Vänster­partiet.

Det blev heller aldrig någon framträdande slogan för Miljöpartiet. Inte då.

Nu är begreppet glödhett igen. I korridorsnacket på kongressen i Karlstad är det många som gärna och ofta talar om att vara den tredje kraften i den svenska politiken.

Som skrivbordskonstruktion är det tilltalande. Om miljöpartiet gjorde allvar av sina planer skulle de bli svensk politiks kunga­makare.

De skulle helt enkelt ­av­göra vilken sida som vann. Rött, blått eller mitt­emellan. Gissa om många väljare skulle tilltalas av det?

Men i verkligheten är det inte fullt lika lätt för Miljöpartiet att ömsa skinn från rödgrönt till tredje kraft.

Miljöpartiet står fortfarande närmare Social­demo­kraterna och Vänster­partiet än allians­partierna.

Både Åsa ­Romson och ­Gustav ­Fridolin, de ­nyvalda språkrören, svarar nej på frågan om de skulle kunna regera tillsammans med Mode­raterna. Men ­säger ja till att sitta i samma regering som Social­demo­kraterna.

Att kalla sig den tredje kraften utan att vara beredd att löpa linan ut är besvärligt. Det är omöjligt att ­kalla sig en tredje kraft om man inte är det. Så lätt­lurade är inte väljarna.

Även de historiska spåren förskräcker. 1994, efter tre års kaotiskt borgerligt ­styre, gick Folkpartiet till val på att vara den tredje kraften. ”Det är för mycket S och M i svensk politik”, sade dåvarande FP-ledaren Bengt Westerberg.

Det gick inte bra. Partiet backade med 1,9 procentenheter till 7,2 procent.

Att också Sverigedemo­kraternas Jimmie Åkesson gör anspråk på att före­träda den tredje kraften i svensk politik gör det också ­besvärligt. Vill Miljöpartiet verkligen tävla med honom?

I Europa skördar de gröna partierna framgångar. För mindre än två veckor sedan fick tyska Baden-Württemberg den hittills förste ­gröne regeringschefen på delstatsnivå, Winfried Kretschmann, 62.

Eva Joly, fruktad korruptionsdomare med rötter i Norge, kandiderar i nästa års franska presidentval och har, åtminstone än så länge, drag under ­galoscherna.

I dag ­sitter hon i EU-parlamentet för de ­gröna.

Det är höjder som hägrar även för de svenska miljö­partisterna.

Men då ­duger inga halv­mesyrer. Det ­gillar inte ­väljarna.

Lena Mellin