Pokalen Barcelona aldrig kunde tappa

1 av 6
Zlatan Ibrahimovics ersättare David Villa gör mål i debuten.
TEKNIK

BARCELONA. Leo Messi lyfter armarna i ett tack till den fotbollsgud som begåvat honom med ett överjordiskt bollsinne.

Gerard Piqué klipper sönder nätet i målet för att få med sig som souvenir hem.

Eric Abidal lyfter en buckla som han inte borde ha något mer med att göra.

Klockan är 22.35 lördagen den 28 maj och FC Barcelona gör bokslut över en säsong som inleddes med ett svenskt åskväder, fortsatte med ett lamslående sjukdomsbesked och avrundades med ett skarpt skyttegravskrig mot José Mourinho.

Barça har just klivit ut på andra sidan, lite skakade, men vid liv och med hela världen som vittnen.

AUGUSTI 2010

Barcelona hade gått på sommarlov som ligamästare och semifinalister i Champions League. De kom tillbaka till ligastarten med åtta nykrönta världsmästare – och en svensk som var i färd att göra en tumultartad sorti.

Zlatan Ibrahimovic var Pep Guardiolas mesta prestigevärvning dittills i klubben och han avslutade tiden i Katalonien som Barcelonas största problembarn. Långt in på hösten i Milan fortsatte Ibrahimovic att smutskasta sin förre tränare och lägga hela skulden till den oundvikliga skilsmässan på ”Filosofen” så fort han fick tillfälle.

Tuppfajten kostade klubbens spelarbudget 36 miljoner förlorade euro i den enorma förlustaffär som Zlatan Ibrahimovic till sist blev och klubbens medlemmar, som också är dess ägare, blev allt mer angelägna om att höra míster Peps syn på saken. Men Guardiola stod emot varje frestelse att hänga ut Ibra och konstaterade bara att han ”lärt sig mycket” av att ha svensken i klubben.

På Camp Nous gräsmatta var allt nästan som vanligt. David Villa hade tagit plats bredvid Leo Messi i anfallet, Pedro hade växt sig ett huvud längre över sommaren, och Barcelona trillade boll som om varje match var den sista. Förutom en förlust mot nykomlingen Hércules hade katalanerna gjort det mesta rätt inför årets första tungviktsmöte i Spanien.
 

NOVEMBER 2010

José Mourinho hade gjort några mindre utspel mot Real Madrids ärkerival under hösten, men det var en västanvind jämfört med vad som komma skulle.

5–0-stjärnsmällen på Camp Nou den 29 november blev det moderna Barças största hemmatriumf någonsin och fick de väluppfostrade blåröda supportrarna att fullkomligt explodera – både på läktaren och på planen.

– När vi samlades i omklädningsrummet efter match grät Xavi och Puyol. Det här var en perfekt match från början till slut, anförtrodde Eric Abidal en fransk journalist i mixade zonen efteråt.

Hela Spanien hade frågat sig om José Mourinho kunde göra om bedriften från Champions League-semifinalen med Inter på Camp Nou några månader innan. Barcelona svarade med ett rungande ”glöm det” och fortsatte sin resa in i den behagliga medelhavsvintern som ligaledare.

Under vårvintern vann Barça med fyra mål eller mer vid sex tillfällen och förlorade bara den betydelselösa cupreturen mot Betis där Pep Guardiola mönstrade varenda tonåring han hittade i b-laget och material­skrubben.

MARS 2011

Den 15 mars väcktes katalanerna abrupt ur den skönhetstrans man invaggat supportrar och fotbollsälskare världen över i. Eric Abidal hade klagat på svåra smärtor i sidan och togs in för en kontroll. Läkarteamet fann en tumör i levern och fransmannen behövde opereras omedelbart.

– Det här är det värsta jag varit med om i fotbollssammanhang. Vi hade ingen lust alls att träna i dag, men ”Abi” ville att vi skulle träna. Det var nästan han som fick trösta oss, sa Xavi Hernández dagen efter beskedet.

Abidals tumör var en moralisk smäll mot Barcelonas trupp och en taktisk missräkning inför Guardiolas fullspäckade vårtermin. Barcelona hade fyra möten med Real Madrid på mindre än tre veckor att spela och det med en backlinje som haltade på snart sagt varje position.

Pep själv gav ett ovanligt lättirriterat intryck under uppladdningen inför Clásico-kavalkaden, som började med att han berättade för italienska Rai att han såg slutet på sin tid som tränare i klubben och som kulminerade i en efter match-intervju med katalansk tv där Barçatränaren gjorde klart att han inte hade någon lust att prata och gick därifrån. Men Pep skulle toppa sin intervjunobb på en mycket välbesökt presskonferens på Bernabéustadion några dagar senare.
 

APRIL 2011

– Hej José, jag vet inte vilken kamera du ser mig i. Jag säger José eftersom du duade mig tidigare i dag. I morgon möts vi på planen klockan 20.45, utanför planen har du redan vunnit din CL-buckla, jag hoppas du tar med den hem och njuter av den. I morgon vinner du säkert också. Det är Mourinho, förlåt José, som är den förbannade chefen här.

Pep Guardiola hade fått nog, han hade tappat tålamodet efter Real Madrid-tränarens ständigt återkommande tjuvnyp, och med ett dygn kvar till det första Champions League-mötet med Madrid satte Barcelonas míster ner foten.

Han hade ett oavgjort ligaresultat och en förlängningsförlust i cupfinalen mot ärkerivalen i närminnet, och i stora delar av Spanien hade vinden vänt.

Det som i förhandsspekulationerna beskrivits som en katalansk överkörning i fyra delar hade förvandlats till en nagelbitare fördel Real Madrid.

För det här var ju José Mourinhos turnering, så mycket hade Spanien förstått när de välkomnat honom, så mycket visste Florentino Pérez när han värvade honom.

En vecka senare hade de blivit påminda om något mer; Barcelona förlorar aldrig två matcher på raken.

Katalanerna klev ur Clásico-psykosen med ett livsviktigt Champions League-avancemang i ena handen och några mindre smickrande omständigheter i den andra. Real Madrid hade anmält dem till Uefa för att medvetet ha hetsat domaren att fatta felbeslut under första semifinalmötet i den spanska huvudstaden. På videoklipp från matchen såg mittfältaren Sergio Busquets ut att ropa något  misstänkt likt ”apa” till Real Madrids Marcelo.

Det ”goda Barcelona” kom undan med en avstängning av andremålvkaten José Manuel Pinto, som hade slagits i speltunneln, men självbilden var aningen rubbad.

MAJ 2011

Barcelona tog hem ligan, laddade om för årets sista tungviktarmöte mot Manchester United och kommer i dag hem till Camp Nou med en pokal som de i andra halvlek på Wembley inte såg ut att kunna tappa.

Eric Abidal, som under våren inte såg ut att kunna spela mer under resten av säsongen, fick lyfta den först.

Han tappade den inte heller.

Johanna Frändén