Här begravs Hemön i ett hav av aska

TEKNIK
NORDENS POMPEIJ  En del av de hus som försvann under askan från vulkanutbrottet 1973 har nu börjat grävas fram.
Foto: MATS VIBE LUND
NORDENS POMPEIJ En del av de hus som försvann under askan från vulkanutbrottet 1973 har nu börjat grävas fram.

Den 23 januari 1973. Fredagsnatt på Hemön, huvudö på Västmanna­öarna utanför den isländska sydkusten.

 Många vinglade hem efter en blöt kväll på krogen.

Andra var fullt upptagna nere i Islands viktigaste fiskehamn.

Ovädret hade lagt sig, båtarna skulle ut.

Det var trångt vid bryggorna. Nästan hela flottan var fortfarande inne.

Folk jobbade tyst och med ett koncentrerat lugn.

Med facit i hand skulle man bara några timmar senare säga att lugnet var olycksbådande.

Så, från ingenstans kom det.

En kraftig skälvning i marken. Sekunden därpå reste sig en enorm ridå av eld i öster. Efter ytterligare någon sekund kom dånet.

Som aldrig slutade. Det var som att lyssna på en oavbruten följd av bred­sidor från en örlogsman.

De första minuterna fattade man knappt någonting. Inte mer än att eldmuren var mycket nära. Det handlade om några hundra meter på sin höjd.

Blickarna sökte sig upp mot den gamla vulkanen Helgafell i utkanten av stan. Den hade sovit i 3 000 år och ingen var rädd för den.

Hade den vaknat?

Men elden, lavan, askan och oljudet kom inte därifrån, utan från en lång, ny spricka alldeles intill.

Ingen visste hur det skulle sluta.

Lavan och askan skulle kunna begrava hela stan innan morgonen om det ville sig illa.

På nåt märkligt sätt drabbades inga av panik. Med det lugn och den sinnesnärvaro man bara kan få om man bokstavligen bor ovanpå en tryckkokare, som kan explodera när som helst, sökte sig folk ner mot hamnen.

Nyvakna barn åkte ner med bara ­nallebjörnen i famnen. Andra lyckades få med sig något kylskåp, ett kassaskrin, några viktiga papper eller fotoalbum.

De flesta kom bara med kläderna de ­hade på kroppen.

Fiskebåtarna fylldes. Och bara på några timmar evakuerades alla 5 000 – utom en handfull hårdingar som stannade kvar.

Läkaren Einar Valur Bjarnason var en av dem:

– Jag hade inte flyttat hem från ­Danmark bara för att lämna ön och de som var kvar åt sitt öde, sa han.

Märkligt nog dog ingen, inte förrän ­efter några månader när en inbrottstjuv omkom i gaserna på det begravda apoteket.

Några hästar fångades av lavan. Öns kor nödslaktades och efter några dagar fångade man in några hundra får som flyttades till fastlandet.

Amerikanerna ställde upp med sina gamla Dakotaplan som var stationerade ute på flygbasen i Keflavik. Tillsammans med det ­isländska Flugleidir flög man i skyttel­trafik mellan ön och fastlandet och försökte rädda så mycket som möjligt.

Den grova askan smattrade mot planen och nere på marken spolades askan bort från vingarna – det påminde mycket om när man avvisar flygplan här i Sverige på vintern.

Trots den stora insatsen blev det mesta kvar i de hus som försvann i askregnet.

Askan begravde halva stan, men det ­hade slutat med total katastrof om inte askan blåst ut till havs de första inten­siva dagarna.

Den nya vulkanen växte snabbt till  200 meters höjd och fick det rätt trista namnet Eldfell – Eldberget.

Efter askan kom lavaströmmen, den var på väg rakt ner mot staden.

Nu var goda råd dyra.

Páll Zophaniasson, stadsingenjören, provade en närmast desperat idé:

– Vi kylde ned lavan med havsvatten för att försöka ändra riktningen på lavaströmmen.

Pumparna gick dygnet runt. Många skakade på huvudet.

– Men lavaströmmen svängde av på ett par avgörande ställen. Vi lyckades antagligen rädda hamnen och ett par av fiskerifabrikerna.

Hundratals hus förstördes ändå under det sex månader långa utbrottet, men öborna bestämde sig för att återta sin hemö.

Många utlänningar – över 25 nationaliteter – kom dit för att gräva. Jag var en av dem. Totalt var vi några hundra som jobbade på ön.

Allt var kolsvart. Vi slet dygnet runt bland ruinerna i det surrealistiska landskapet.

Där askan var djup kunde en lyktstolpe sticka upp ett par decimeter. De små ­kullarna vittnade om begravda hus. Där askan var riktigt djup syntes inga spår alls av det liv som funnits därnere för ett halvår sedan.

Det rådde en märklig Klondyke­stämning. Behovet av plötsliga fester var stort. Men systembolaget var begravt och några av oss tjänade grova pengar på att åka skytteltrafik mellan Hemön och ­systembolaget i Reykjavik.

Utbrottet kostade hundratals miljoner kronor och återuppbyggnaden tog många år.

Men den nya hamnen, där lavan skapat en ny fantastisk vågbrytare, blev en av Nordatlantens bästa. Och under mer än ett

decennium värmdes hela stan upp av värmen från lavan.

Nu är livet ungefär som förr. Lunne­fåglarna och turisterna är tillbaka. Folk fiskar, går i plugget och försöker stå ut med vädret – medelvinden i januari är ­13, 2­ sekundmeter …

För dem som upplevde utbrottet var det den mest omvälvande händelsen i ­deras liv; ungefär som ett krig.

För de unga, som hört historierna om och om igen, är det bara en historia. Rätt uttjatad vid det här laget.

Man grävde ett flera meter djupt dike i askan för att leda bort värmen. Det var 80–90 grader nere på botten och det ­förekom spontana ångbadsfester där ­ibland.

De hus som låg öster om diket betraktades som tillspillogivna. Men nu har en del av dem börjat grävas fram i ett nytt projekt som kallas ”Nordens Pompeji”.

Ännu har invånarantalet inte kommit upp till samma nivå som 1973.

– Många ville inte eller vågade inte ­flytta tillbaka, säger Páll Zophaniasson.

Själv oroar han sig inte för ett nytt utbrott.

– Jag är islänning, våra vulkaner tillhör vardagslivet, säger han.

Men, det kan smälla igen?

– När som helst. Kanske redan i natt.

Svante Lidén