”Familjepolitiken ska inte vara ett isolerat område”

TEKNIK

Här om dagen talade jag med en kille som precis börjat skolan. Vi hade lite olika terminologi, men jag insåg snabbt att han brann för en politisk fråga. Han avskydde vårdnadsbidraget.

Hans argument var goda. Framförallt tyckte han att det var tråkigt att flera barn i hans skolklass aldrig hade lärt sig leka för att de varit hemma. Han tyckte inte att barn ska vara utanför.

 Han visste nog inte om det, men han belyste ett stort problem med familje­politiken.

Den har nämligen förändrats i grunden. Först och främst har den blivit ett eget politikområde i stället för en integrerad del av annan politik. Därtill är det bara Kristdemokraterna som pratar om den.

Det innebär problem. För Kristdemokratisk familjepolitik skiljer sig avsevärt från vad det så kallade ”verklighetens folk” efterfrågar. Efter att partiet har kontrollerat familjepolitiken i snart fem år har alla beslut pekat i en riktning: Familjen som enhet ska kopplas loss från samhället i övrigt.

 Där man tidigare ­utformade politiken för att samhället skulle passa familjerna, går nu politiken ut på att familjerna ska klara sig utan samhället.

När Stockholms tunnelbana byggdes var det i mångt och mycket ett familjepolitiskt projekt. Tanken var att människor skulle kunna bo, arbeta, handla och ha barnen på dagis längs samma tunnelbanelinje. Idag skulle sådana idéer kallas att ”politiker lägger sig i”. Det är inte den sortens lösningar som fungerar idag, men det illustrerar vikten av att familjepolitiken igår som en komponent inom andra områden.

Nu är det tänkt att RUT-avdrag och vårdnadsbidrag ska lösa samma problem. Familjepolitiken reduceras till privata plånboksfrågor och det ger upphov till aparta företeelser som exempelvis Nannyakuten.

Och visst, vi kan skratta åt de pinsamma reklamfilmerna på Youtube, men de ligger där som ett monument över en familjepolitik som tappat sin relevans. Den påverkar inte längre hur vi bygger infrastruktur, hur vi utformar vårt samhälle.

Familjepolitiken kan aldrig hanteras som ett isolerat politikområde. Det handlar inte om att nostalgiskt blicka tillbaka till den sossiga välfärdsexplosionen på 1950- och 60-talen. Det viktiga är bara att inte glömma våra framgångsrika lärdomar av vad som händer när familjepolitiken tillåts genomsyra hela samhällsbygget.

Ansvaret ligger på samtliga partier på alla ­nivåer.

Att en ­sexårig kan komma med viktiga inspel i frågan ­säger något om tillståndet i politiken.