’Jag lyssnar på artister med för högt blodfett’

1 av 2 | Foto: Foto: SUSANNA FORSELL
Tomas Andersson Wij ger sig ut på Sverigeturné i februari. FOTO: Susanna Forsell
TEKNIK

Inspiration.

I vår intervjuserie får stjärnorna prata om vad som tänder deras kreativitet. Vilka är deras idoler?

Vilka skivor, böcker, filmer eller händelser är viktigast i deras liv? Vilken låt har fått dem att gråta?

I dag: Singer/songwritern Tomas Andersson Wij, aktuell med nya albumet ”Romantiken”.

Köper du fortfarande mycket skivor?

– Jag köper musik på Itunes och jag lyssnar på Spotify. Men jag köper inte några fysiska skivor och har inte gjort det på länge.

Men du har varit en samlare tidigare?

– Inte en samlare men en storkonsument. Verkligen. Jag har otroligt mycket skivor. Tyvärr har jag sålt av väldigt mycket av min vinyl och nu har jag börjat använda min vinylspelare igen. Jag hade AC/DC:s samlade kollektion på vinyl när jag var femton. Jag har sålt allt! Det är jag jävligt bitter över i dag. Men att sälja de plattor jag var lite trött på eller inte lyssnade på för tillfället var mitt enda alternativ att finansiera nya skivköp.

Vilka är de mest bittra försäljningar du har gjort?

– De värsta är att jag sålde en förstaupplaga av ”Sgt. Pepper’s”-singeln. Jag sålde en jättetidig upplaga av Beatles första platta (skratt). Jag har varit lite väl osentimental vad det gäller mina skivor.

Men har du någonting sånt där kvar?

– Jag har lite fina gamla Dylan-skivor men jag är inte så superfixerad av det där.

Har du några gamla favoriter som du återupptäckt den senaste tiden?

– Thirteen Moons. Inte för att jag någonsin har slutat lyssna på dem men det passar bra att referera till med anledning av min nya skiva. Det är det mest romantiska band vi har haft och jag sjunger om dem i ”Sturm und drang”. Jag har framför allt återupptäckt deras första skiva, som är hårdare och låter lite David Sylvian.

Har du några plattor som du plockar fram för att hitta inspiration när du skriver egen musik?

– Nej, det kan jag inte säga. Det är snarare så att jag har vissa artister som jag ständigt återkommer till. Det är nästan alltid berättande artister som använder sitt eget liv, berättar med en akustisk gitarr och har lite för högt blodfett i kroppen. Bert Jansch,som dog förra året, har jag lyssnat mycket på den senaste tiden. Den typen av äldre singer/songwriter.

Du har under hela din karriär uppmärksammats för dina uppväxt- och miljöskildringar från 70- och 80-talens Sverige. Finns det några artister som inspirerat dig just när det gäller det?

– Ja, absolut. Olle Adolphsons mörkare låtar känner jag mig väldigt besläktad med. Ted Ström. Även Ola Magnell och Plura. Thåström när jag var yngre. ”Miss Huddinge 72” är en fantastisk Sverigeskildring. Helt olik ”En vintersaga” men likt förbannat så berättar han om en hel värld med bara några få bilder. Givetvis en värld som jag kan relatera till eftersom jag är uppvuxen i en typ av Huddingeförort.

Tomas tystnar och tänker.

– Jag försöker komma på om det finns några kvinnor ... Punkt punkt punkt. Det blir mycket män.

Vilka plattor var avgörande för att du över huvud taget började spela musik?

– Gyllene Tiders debutalbum. Och ”Separate ways”, en samling med Elvis Presley. Det var den första skiva jag köpte, på kassett på Gulf i Fruängen. Jag var sju år och Elvis var så där lagom tjock och stod på en motorväg i nån vit dräkt. ”Always on my mind” finns med på den skivan och det tycker jag fortfarande är en av de bästa låtarna. Jag upptäckte Dylan tidigt också. Framför allt ”Desire”, den hade en speciell mystik. Beatles var också en superkick. Tom Robinson Bands första platta. Steely Dans och AC/DC:s alla plattor. Det är underbart med att vara barn, det här prestigelösa sättet att lyssna på musik.

Vilka skivor återvänder du ständigt till?

– Många av Dylans plattor, Joni Mitchells plattor, alla Steely Dans plattor, Thirteen Moons, Bruce Cockburn. Jag tror att Red House Painters ”Rollercoaster”-platta och American Music Clubs ”Mercury” kommer att vara såna plattor jag kommer återvända till. Jag har behövt en paus från dem i tio år. Sen finns det en del musik som jag lyssnade jättemycket på när jag var ung som jag inte alls lyssnar på i dag. Som Waterboys, Cure, U2. Jag hör ju att det är bra men de har helt slocknat hos mig.

Vilken låt grät du senast till?

– Jag gråter sällan till musik faktiskt. Mer till film. Så jag kan inte riktigt minnas det. Jag får ofta den typen av mejl men jag är inte själv någon gråtare.

Vilken låt önskar du att du hade skrivit?

Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå”.

Vilken låt ska spelas på din begravning?

– Psalmen ”Härlig är jorden”. Jag hoppas att någon kan skjutsa Sara Isaksson från ålderdomshemmet så att hon kan komma och sjunga George Harrisons ”All things must pass”. Och så hoppas jag att någon kan sjunga ”Den lilla bäcken” av Allan Edwall, genial låt.

Joacim Persson

Låt jag önskar att jag skrivit

Evert Taube – ”Så länge skutan kan gå”.

Min bittraste skivförsäljning

The Beatles – ”Sgt. Peppers Lonely Heart Club Band”.

FAKTA

Det här är Tomas Andersson Wij

Namn: Tomas Andersson Wij. Ålder: 39 år. Bor: Lägenhet i Stockholm. Familj: Flickvän och ett barn. Inkomst: 260 700 kronor (inkomståret 2010). Aktuell: Släppte i veckan sitt åttonde album ”Romantiken”, som förra veckan belönades med fyra plus av Nöjesbladets Håkan Steen. Nästa månad ger han sig ut på en Sverigeturné med premiär på Södra Teatern i Stockholm den 24 februari.

5 avgörande skivor

Nick Drake – ”Bryter layter” (1970)
När jag hörde ”Northern sky” första gången var jag nära att levitera. Han hade ett helt nytt universum och en unik klang.
Lyssna i Spotify

Bob Dylan – ”Desire” (1976)

Jag började lyssna på den när jag var åtta år och förstod inte texterna. När jag väl gjorde det blev jag besviken på dem. Jag hade redan en färdig bild av vad de handlade om.
 

Ulf Lundell – ”Den vassa eggen” (1985)

Den var jätteviktig för mig när den kom. Jag var 13 år då och slukade den här skilsmässoplattan. Den visade hur jag skulle kunna skriva på svenska. Jag gillar när det finns grejer mellan raderna och låtarna inte är tonsatta sms. Jag jobbar ofta med att skapa nästan som en filmscen i mina texter. Utifrån den stämningen kan låten ta vilken väg den vill. Jag gillar när man sugs in i en värld, det och att berätta långa historier är Lundell bra på. Under de här åren som jag har gjort skivor har han inte varit lika viktig men som en avgörande impuls till att ta upp gitarren och att börja skriva låtar.
Lyssna i Spotify

Red House Painters – ”Red House Painters” (Rollercoaster) (1993) De visade mig ett sätt att göra singer/songwriter-musik som inte var så oerhört traditionalistiskt. De blandade in ett mörker från Joy Division och Talk Talk i musiken, utan att använda syntar. Det var som en uppenbarelse. Hade jag kunnat injicera den skivan så hade jag gjort det. Jag har lyssnat på den så mycket att jag inte har velat höra den på tio år.
Lyssna i Spotify

 Morrissey – ”Vauxhall and I” (1993)

Det kommer bara en sån platta var femte år. Första året lyssnade jag på den dagligen. Albumet är ett bevis för att man kan göra vuxen rockmusik som inte är tråkig.
Lyssna i Spotify