”Här brukade jag fiska...”

Floden försvann - nu hotas hela staden

1 av 3 | Foto: Björn Lindahl
GÅR PÅ FLODBOTTEN Floden Darling ligger uttorkad vid Bourke i sydöstra Australien. Orten som en gång var en symbol för nybyggaranda är på väg att dö ut.
NYHETER

BOURKE, Australien

Australien plågas av den värsta torkan på tusen år. Forskare säger att det beror på klimatförändringar.

Aftonbladets Peter Kadhammar och Björn Lindahl (foto) har rest genom det sönderbrända landet.

I en vecka kan du följa deras dagbok i Aftonbladet.

Se upp för stängslet på baksidan, sa den fryntlige motellägaren när han visade oss trädgården.

– Det är elektriskt på nätterna för att hålla kängurur och aboriginer borta.

Han lyfte på ögonbrynen och utstötte ett hm-hm, som jag inte var säker på hur jag skulle tolka.

Vi gick tillbaka genom trädgården och kryssade mellan hans stora hundar som låg och flämtade i den 35-gradiga kvällshettan.

– De äter väl inte upp mig? skämtade jag.

Han tittade på mig och sa utan att le:

– Du har väl inget aboriginblod i dig?

Bourke är en håla ute i bushen där slättlandet är bedövande monotont och jorden roströd. Staden är berömd som symbol för den australiska ödemarken och de vita männens nybyggaranda.

Motellägarens kommentar om Australiens urbefolkning, aboriginerna, var brutal men kanske symptomatisk. Människorna som levde här i 40?000 år innan britterna anlände fick inte medborgarskap förrän 1967.

En officiell rapport förra året om den ekonomiska situationen i Bourke konstaterade att staden lyckades exceptionellt bra trots ekonomiska och sociala nackdelar som ”ett varmt, torrt klimat och en hög andel infödd befolkning”.

Men det var innan den nuvarande torkan satte in. Bourke är numera en döende, om än pittoresk stad. Vid infarten finns ett lager för råbomull. Där låg två kängurur och vilade sig i skuggan av ett träd. Det var en idyllisk syn, tills jag tänkte på att djuren inte skulle vågat sig dit om det förekommit mänsklig aktivitet i lagret.

– Vi var en symbol för hur människan besegrar naturen. Nu är vi en symbol för hur naturen sparkar dig i arslet, sa stadsdirektören Ken Croskell när jag besökte honom i det lilla stadshuset.

Phil Johnston, kommunens utvecklingschef, tog mig med på en biltur.

Vi körde förbi apelsinlundar där det inte fanns några frukter på de slokande träden.

Vi passerade vinfält utan vinrankor.

Vi körde till de enorma bomullsfälten som bara var brun ödemark och dammiga bevattningkanaler.

Allt i Bourke utom antalet invånare är enormt. Kommunen är till ytan något större än Danmark. Den har 3?500 invånare.

De ofattbara ytorna förledde de vita erövrarna att tro att landet var torrt men outtömligt.

Den första stora grejen i Bourke var boskapsskötsel.

När korna betat klart och det inte gick längre bytte man till får.

– Som mest fanns här tolv miljoner får på 1980- och 90-talen, sa Phil Johnston när vi körde på en röd spikrak sandväg genom bushen. Marken blev överansträngd.

Nästa stora grej var bomull. Bourkes klimat är vid en första anblick idealiskt för bomullsodling. Ingen luftfuktighet och solen vräker ner nästan hela tiden.

Den bruna, mäktiga floden Darling flöt förbi Bourke och Darling har massor av vatten. Det var bara att ösa upp.

– Ett tunnland bomull behöver åtta miljoner liter vatten i 120 dagar, sa Phil Johnston. Vi har 22 000 tunnland bomullsfält.

Det blir 176 miljarder liter vatten, vilket är mycket även för Darling, som är en av Australiens viktigaste floder.

Phil Johnston körde genom ett bomullsfält och parkerade bilen på en jordvall. Hettan vibrerade i luften. Han pekade ner till vänster och när jag tittade såg jag ingenting, mer än samma röda jord som sträckte sig åt alla väderstreck.

– Det är egentligen en vattendamm, sa han. Elva kilometer i omkrets.

Eftersom allt är enormt i Bourke blev även fallet stort när torkan satte in 2001. 700 människor arbetade i bomullsindustrin – i en kommun med 3 500 invånare – och i stort sett alla miste jobbet. Aboriginerna hade varit säsongsarbetare men nu fanns det inte längre någon bomull att plocka.

På eftermiddagen promenerade jag genom centrala Bourke. Det var 40 grader varmt. När jag gick över gatorna, som naturligtvis var otroligt breda, klibbade kängorna i asfalten.

Bourke påminner om en stad i vilda västern med trottoarer skuggade av överhängande tak. Gatorna är av tradition breda därför att en häst med vagn ska kunna vända på dem.

Jag besökte en fastighetsmäklare.

– Vi har 20 hus till salu. Men de går inte att sälja, sa en dam som satt ensam i ett inglasat kontor och åt en smörgås.

Jag gick in på kafé Gecko, som utlovade gott kaffe. Klockan var fyra på eftermiddagen.

– Vi stänger nu, sa damen bakom disken.

30 affärer och företag har försvunnit från Bourke sedan torkan började.

– 500 människor har flyttat, ingen är riktigt säker på hur många.

Torkan har blivit ett hett fängelse. Bob och Beth Culhane äger klädaffären Family Outfitter i slutet av Oxleygatan, Bourkes affärsgata. De har haft affären sedan 1973 och hade planerat att sälja den 2003 för att gå i pension. Men med torkan sjönk omsättningen med 40 procent. Han som tänkte köpa, en ingenjör på en bevattningsfirma, miste jobbet och var tvungen att flytta.

– Vi har minskat antalet anställda och försöker klara oss tills tiderna blir bättre, sa Beth.

Blir de bättre?

I Darlingflodens uttorkade flodfåra mötte jag Jason Dixon, 24, en av de aboriginer som motellägaren sa att han försökte hålla ute med elektriska stängsel.

– Jag brukade fiska här, sa han. Människan kan tillverka allt men vi kan inte tillverka vatten. Om vi inte får vatten snart blir det svårt ...

Kommer Bourke att bli en parentes, den vite mannens pyrrhusseger över naturen innan den slog tillbaka?

Utvecklingschefen Phil Johnston sa:

– Nästa stora grej är getter. De äter vad som helst.

Mejla

Skicka dina frågor om klimathotet till:

Peter Kadhammar