Här får de nödhjälp

Bönderna peppas – för att de inte ska ta sina liv

TORKANS OFFER Farmaren Ted Fuller, till höger, tar för sig av salladen som regeringen bjuder på. Efter sex års torka har han tvingats sälja sina djur och har skulder upp över öronen. "Jag kan aldrig betala tillbaka", säger han. I Australiens torkkatastrof tar så många bönder sina liv att det talas om en självmordsepedemi.
Foto: Björn Lindahl
TORKANS OFFER Farmaren Ted Fuller, till höger, tar för sig av salladen som regeringen bjuder på. Efter sex års torka har han tvingats sälja sina djur och har skulder upp över öronen. "Jag kan aldrig betala tillbaka", säger han. I Australiens torkkatastrof tar så många bönder sina liv att det talas om en självmordsepedemi.
NYHETER

WALGETT, Australien

Australien plågas av den värsta torkan på tusen år. Forskare säger att det beror på klimatförändringar. Aftonbladets Peter Kadhammar och Björn Lindahl (foto) har rest genom den dammiga landsbygden. I en vecka kan du följa deras dagbok.

Andrew Gregory
Foto: Björn Lindahl
Andrew Gregory

Utanför Walgett hade 300 människor samlats för att lyssna på ett föredrag om depressioner. De satt på campingstolar i det frodiga gräset som var konstbevattnat och kvällen var het som alla kvällar.

När de kom fick varje familj en kasse med mjöl, kakmix, såser, flingor och annat som finns i de flesta västerländska kök. En del tvekade att ta emot kassen, men då sa Carmel O’Connell som delade ut dem:

–?Det är en gåva, alla får en.

Carmel kom från en välgörenhetsorganisation i Sydney, 70 mil bort.

Kassarna var en australisk motsvarighet till de mjölsäckar biståndsorganisationer delar ut till svältande afrikaner efter naturkatastrofer, och det var väl därför en del familjer tvekade att ta emot dem. Det var förnedrande.

Men människorna som satt på gräsmattan och väntade på föredraget hade upplevt förnedring i flera år.

Torkan hade tagit deras djur och skörd, den hade försatt dem i skuld till bankerna som många aldrig förmår betala tillbaka.

Torkan hade tagit deras stolthet. Var fjärde dag tar en farmare livet av sig, enligt en rapport i oktober.

Representanter för de australiska lantmännen, Farmers Association, talade om en självmordsepidemi.

I november beslutade regeringen att sätta in nödhjälpsbussar som turnerar över den sönderbrända landsbygden.

En av dem stod vid gräsmattan där barnfamiljerna åt en god sallad med skinka, vilken en cateringfirma delade ut och som regeringen bjöd på. Utanför bussen fanns ett

ställ med broschyrer: ”Hur man undviker panikattacker”, ”Att förstå depression”, ”Känna igen och hantera stress”...

Andrew Gregory, tjänsteman på australiska socialstyrelsen, var chef för bussen. Han hade rest 700 mil över landsbygden sedan december och han hade många mil framför sig.

– Det är en katastrof som pågår, sa han. Kommuner kommer att kollapsa och hela samhällen utraderas. Landsbygden blir sig aldrig lik igen.

Jag promenerade bland familjerna och det var svårt att föreställa sig att de just nu genomlevde en naturkatastrof. Sallad på plasttallrikar. Öl. Vin.

Barnen sprang omkring och skrattade och jagade varandra, och när de blev sugna kunde de hämta gratis korv.

Torkkatastrofer ser inte ut så här.

Torkkatastrofer är magra, undernärda afrikaner som trängs vid en lastbil där en vit man ger dem 25-kilossäckar med mjöl.

I det lilla samhället Tilpa ute i den stekheta, isolerade bushen hade pubägaren Tony Monkerud berättat om sjukvården. Varje månad kom en av de berömda flygande läkarna till Tilpa, en håla med fyra invånare och centralort för några farmer inom en radie på tio mil. Läkaren gjorde rutinmässiga hälsoundersökningar.

Var sjätte månad kom en hudspecialist och kollade så att ingen av Tilpas invånare företedde tecken på hudcancer.

Tilpa låg mitt ute i ingenstans, men var garanterat att en läkare skulle komma dit inom senast 40 minuter efter larm om olycka eller akut sjukdom.

–?Du har ju bättre sjukvård än vad jag har i Stockholm, sa jag till Tony.

– Jepp.

Men bakom puben var floden Darlings fåra en torr ravin. Tony levde i Tilpa på lånad tid. Den obönhörliga naturen gick inte ihop med det välordnade, trygga välfärdssamhället. Den vite mannen trodde att han hade besegrat naturen. Han hade uthärdat perioder av svår torka tidigare, men nu hade torkan varat i sex år och den gick inte att besegra.

I kön till salladen stod Ted Fuller, 67, farmare i femte generationen. De flesta av hans kor var borta. Han hade lånat pengar i banken och köpt foder.

Men banken lånade inte ut hur mycket som helst och han var tvungen att sälja korna.

Han hade skulder upp över öronen.

– Jag kan aldrig betala tillbaka, sa han.

Australierna brukar säga att de red mot framgången på fårens ryggar.

Självmordsepidemin var inte bara ett uttryck för individers kriser. När landsbygden torkade bort tvingades ett helt samhälle till omprövning.

– Vi har gjort fel saker med vårt land och vårt vatten, sa Andrew Gregory i nödbussen. Vi fällde för många träd och utarmade jorden. Vi tog vatten och odlade bomull där man inte kan odla bomull ... det var ... vansinne.

Solen sjönk och gräsmattan sveptes in i ett hett mörker. En reklamman från Sydney steg upp på en kärra som tjänade som podium. Han berättade om hur han lidit av depression och hur han bekämpade den. Att vara deprimerad är ingen skam. Våga prata om den. Människorna i campingstolarna lyssnade tyst och koncentrerat.

I grunden var det samma bild som vi sett många gånger från katastrofer i Afrika. Ändå var den så annorlunda.

Dag sex

Peptalk för farmarna

Peter Kadhammar