En kamp – för vatten

NYHETER

KILIMANJARO, TANZANIA. ”Snön på Kilimanjaro” heter Ernest Hemingways mest berömda ­novell. Om någon ny ­Hemingway är på väg till Afrika får han skynda sig: snön på Kilimanjaro är snart borta.

För människorna som bor vid foten av berget är det obegripligt. Snön och isen har alltid funnits högt däruppe på toppen. Ofta är den insvept i moln, men ibland delar de på sig och luften klarnar kring bergets hätta. De två glaciärtungorna är kritvita och när solen går ner på kvällen sveps slättlandet i mörker och toppen nästan 6 000 meter upp verkar självlysande.

Bernard Jackson har en majsodling i byn Himo där vägen börjar stiga. Han är 40 år. Han har märkt att vädret blivit opålitligt. Det har blivit torrare och varmare men vad det beror på kan Bernard inte säga. Han hoppas att det är tillfälligheter som gör att mango- och apelsinträden dör

i torkan, och att skörden av majs blir så mager.

Han har två hektar mark. Förr, för tio år sedan eller så, gav den 15 till 20 säckar majs. Nu får Bernard vara glad om skörden blir fem ­eller sex säckar.

Bernard har aldrig hört talas om den globala uppvärmningen. Han vet inte ens att snön på Kilimanjaro smälter. När jag berättar det tror han mig inte.

Lever ur hand i mun

Den som aldrig har mött riktig fattigdom förstår inte vad den innebär. En kamp från födseln till döden för att få vatten och mat. Man lever ur hand i mun och att någon gång kunna spara några ören kräver heroiska strapatser eller snillrik påhittighet.

En karl som kämpar för tillvaron varje dag kan inte följa med i debatten om något så svårfångat som långsamma förändringar i klimatet.

Ändå är det alldeles konkret här. Bernard och jag står och pratar på en brant ner till Whonafloden. Den får sitt vatten från glaciären på Kilimanjaros topp. Det vet inte Bernard. Han tror att flodens vatten kommer från regn och ­eftersom nederbörden varit så dålig de senaste åren...

Han visar var vattenlinjen gick för elva år sedan, fyra, fem meter över den nu­varande. Det är synd att ­kalla Whona för en flod: den har blivit en brun, gyttjig å.

Ett privat nederlag

Ernest Hemingways berömda novell handlar om en författare som låg och dog nedanför berget. Han hade gift sig rikt och förslösat sin talang på nöjen och resor till exotiska platser, som safari vid Kilimanjaro. Han misskötte ett litet sår och fick kallbrand.

På dödsbädden rannsakade han sitt liv. Nederlaget var privat, hans eget.

Bernard Jacksons kamp är både privat och allmän. Han befinner sig i envig med naturen. Whonafloden skänkte livet till byn Himo. Här kunde man simma, här klättrade barnen upp i det stora crotonträdet och slängde sig ut i strömmen.

Nu ligger en pojke på mage i det bruna vattnet i skuggan av ett stort fikonträd. Pojken reser sig och gör en kullerbytta, försiktigt, så att han inte slår sig mot stenarna. Han kastar några stenar som slår mot andra stenar.

Djupare än så är inte Whona.

Framtidens yrke

Med känsla för de nya omständigheterna har Bernard gjort en inbrytning i en framtidsbransch. Han har blivit vattenförsäljare. Han har sex gula 20-litersdunkar som innehållit kenyansk matolja. ”Kolesterolfri”, står det på etiketten. Han har införskaffat en kärra svetsad av järnrör och försedd med cykelhjul.

Med kärran kan han forsla dunkarna in till byn där han säljer vattnet för 100 shilling per 20 liter. 100 shilling är ungefär 60 öre.

Enligt marknadens lagar blir en vara dyrare ju mindre det finns av den.

För två år sedan kostade 20 liter 50 shilling.

Bernard Jackson kan således berömma sig av att han gått in i den hetaste branschen i Himo just nu. Men ju mindre vatten det blir i floden och ju torrare odlingarna blir, desto fler män slår sig på samma affärer.

Det finns inte mycket annat att välja på.

Några av dem lägger småsten i dunkarna och skakar dem för att rena innanmätet från avlagringar av lera.

Bernard säger att vattnet som är kvar är av dålig kvalitet, men det ser jag ju själv.

Lastar på kärror

Vattenförsäljarna bär de fyllda dunkarna till sina kärror. När kärrorna är fullastade väger de 120 kilo. En del hänger två extra dunkar på sidorna. Då väger kärran 160 kilo. Männen skjuter framåtböjda kärrorna uppför den dammiga backen som leder till byn.

Klimatologen Lonnie Thompson vid Ohio State University i USA har studerat Kilimanjaros glaciärer. Han rapporterar följande:

85 procent av isen som fanns 1912 var borta 2007.

Avsmältningen sker i allt snabbare takt. All snö och is kommer att vara ­borta från Kilimanjaro inom 20 år, kanske så snart som år 2022.

Kilimanjaros topp har varit täckt av snö i åtminstone 11? 700 år. För drygt 4 000 år sedan genomled regionen en period av svår torka som varade i 300 år. Den torkan förmådde dock inte smälta bort glaciären.

Klimatet i östra Afrika blir allt varmare, och denna trend är tydligast i området runt Kilimanjaro.

Att snön smälter kan inte förklaras med extrema lokala förhållanden. Tendensen är likadan över hela världen. Glaciärerna i Anderna, Himalaya och Indonesien krymper hastigt.

Det förgångna har ofta en tendens att framstå som bättre än det var. Bernard Jackson säger att han inte hade några drömmar när han var ung. Han spelade fotboll. Han badade i floden. Han hade inga bekymmer och behövde därför inte tänka sig en annan tillvaro.

Torka och skyfall

Min tolk och guide Jamal Mataan är 23 år och född i Himo. Han bor i samma del av byn som Bernard. För Bernard och Jamal är det lätt att enas om några fakta som inte har med nostalgi att göra:

Fruktträden bar frukt. Majsfälten gav rikare skördar. Det var inte så hett, ja, det här kanske du inte tror, säger Jamal, men ibland kunde man känna sig riktigt frusen.

Det fanns inga malariamyggor i Himo.

Sedan sju, åtta år kan man inte lita på vädret. Nu råder torka fast det är mitt i den korta regnperioden. Plötsligt kan det komma skyfall som ger alldeles för mycket vatten. Majsen ruttnar i rötterna innan den hunnit växa upp.

Bernard drömmer om att bli chaufför.

Han har kört sin farbrors gamla Toyota tre gånger.

Tänk att ratta en egen bil! Det vore något annat än att fylla de gula dunkarna med lerigt vatten och kånka dem uppför backen dag ut och dag in, sju turer varje dag, om man har ork, fem turer de dagar man är alltför trött.

Kan spara lite pengar

Trots att konkurrensen hårdnar, det är dubbelt så många vattenförsäljare i år, kan han bra dagar lägga ­undan 3?000 shilling (knappt 20 kronor).

De pengarna behöver Bernard om han skulle bli sjuk. Eller när han inte orkar bära vatten längre. Han står i hettan vid floden och berättar om sin dröm. Han ler. Ett körkort kostar 150?000 shilling: drömmen förblir nog en dröm.

Tiotusentals turister

I Ernest Hemingways novell från 1936 besegrade naturen Harry, den döende författaren. På den tiden var det vildmark här. Få européer och amerikaner hade sett Kilimanjaro.

I år bestiger 40?000 turister berget. Det är en lång och mödosam vandring som tar tre dagar men väl uppe får de njuta av en hänförande utsikt över den ­torra slätten i söder och Usambarabergen i sydöst.

Där Hemingways tragiske hjälte tynade bort i väntan på undsättning ligger en internationell flygplats med direkt förbindelse till Amsterdam.

Under några årtionden såg det ut som om människan hade besegrat naturen. Snön på Kilimanjaro blev ett utflyktsmål.

Tungt på toppen

Bernard Jackson har varit på toppen två gånger som bärare åt turister. Varje ­turist behöver tre bärare, så det är också en expanderande bransch.

Det är tungt och kallt däruppe, säger Bernard.

Han böjer sig ner och sänker den gula dunken i den grumliga strömmen. Det blir mindre vatten för varje dag men Bernard kan inte tro att det ska ta slut. Vatten har ju alltid funnits här, säger han. Utan vatten kan ingen leva.

FAKTA

På plats i dag: Tanzania, Afrika

Team: Peter Kadhammar, reporter, och Urban Andersson, fotograf.

Just nu möts världens ledare i Köpenhamn. Samtidigt är Aftonbladet på plats på varje kontinent där människor drabbas av klimatkatastrofer. Vid Kilimanjaros fot i Tanzania i Afrika, i brittiska Cockermouth i Europa, i New South Wales i Australien, på en ö utanför amerikanska Alaska, på Maldiverna i Indiska oceanen och i Bolivia i Sydamerika. Redo att koppla ihop världen så att vi, ni alla läsare och de drabbade runt om i världen kan chatta direkt. Aftonbladets journalister kommer också att ta de drabbades frågor direkt till makthavarna i Köpenhamn. Mötesplatsen blir aftonbladet.se.

15.00: Chatta med Jamal Mataan!

Ställ dina frågor till honom om situationen i Tanzania.