Kom igen alla vulkaner!

Eyafjallajökull är igång. Snart kan systervulkanen Katla vakna. Sen är det bara att ösa på med hela batteriet: Etna, Tambora, Krakatau — you name it.

Ju fler vulkanutbrott, desto mer sjunker temperaturen på vår överhettade planet.

När Pinatubo på Filippinerna började vräka ut svaveldioxid 1991 stannade den kvar i atmosfären i flera år. Det ledde till att hela jorden kyldes ner.

Amerikanen Tom Wigley har räknat ut att vi skulle kunna släppa ut lika mycket svaveldioxid högt upp i atmosfären som Pinatubo vartannat år. Då kan vi fortsätta att vräka ut växthusgaser, utan att temperaturen stiger. Allt beroende på att svaveldioxiden samtidigt kyler planeten. Nackdelen är att ingen vet hur de där kemikalierna påverkar människan.

Men det är inte bara klimatet som tjänar på den isländska vulkanens utbrott. Vår självbild ruckas en aning, vilket kan behövas.

Vi får en nyttig påminnelse om vem som egentligen bestämmer: Moder Jord.

På område efter område gäller den enkla sanningen att vår planet inte är att leka med. Hur moderna och osårbara vi än tror att vi är.

 Snart stryper hon kranen — oljan är på väg att ta slut.

 Hon rycker maten ur munnen på oss — vår rovplundring av haven har gjort att fiskart efter fiskart hotas.

 Tigrar och orangutanger kan vi snart bara se på zoo.

 Och sakta men säkert stiger värmen när klimatgaserna väller ut runt planeten.

Så här skriver Tomas Tranströmer i sin dikt "Storm":

"Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor högt över trädet."

Bättre kan man knappast formulera hur små vi är på jorden och i universum. Det är på tiden att vi inser det.