Martin Wentzel var på väg hem från jobbet den där eftermiddagen i oktober, på cykel som alltid. Vädret var som det är mest om hösten, lite grått och skymningsskumt.

Allt var som vanligt. Och hemma väntade hans dåvarande sambo.

Men just den här dagen skulle livet sluta att vara vanligt för Martin.

I en kurva kom en bil emot honom.

Snabbt.

På fel sida vägen.

Det var två unga killar som var ute och buskörde och genade i en kurva. Men det visste Martin inte då.

Allt han hann uppfatta var de bländande strålkastarljusen.

Sedan blev allt tomt, tyst och ljust. Extremt ljust.

Kommunicerar med energi

I dag har det gått 21 år sedan den eftermiddagen. Vi sitter i Martins kök och dricker kaffe, han ursäktar sig för att han bara har pulverkaffe att bjuda på. Men han skilde sig från sin fru för några år sedan och har precis flyttat in i ett nytt boende: en stor, omgjord lada, som blivit bostad och kursgård på landet utanför Kungälv.

Det har tagit honom nästan två år att inreda den. Nu visar han stolt runt och berättar hur det gick till när han hittade den.

– Jag sände ut positiva känsloladdade energier och tankar: en lada skulle vara perfekt för mig. Och då ringde de från kommunen och undrade om jag ville ta över den här ladan.

Han skrattar, slår ut med händerna. Sådana händelser är självklara för Martin.

Det strålar energi från honom, hans kroppsspråk, rösten, allt är intensivt, översvallande.

– Titta, säger han på eftertrycklig göteborgska och visar på en rad fönster som står uppställda i den del av ladan som han ännu inte byggt ut.

– Jag visste inte om jag skulle bygga här också. Då sände jag ut tankar om jag skulle fortsätta eller inte – och snart hörde en kompis av sig och sa att han hade fönster över. Och vet du vad det är för mått? Precis samma som jag har haft i resten av huset.

Han slår ut med armarna och skrattar igen.

– Då är det bara att ta emot, säger han. Sänder man bara ut kärlek och positiv energi – då händer det saker.

Är karln tokig, undrar du kanske.

Svaret är nej, det är han inte, i alla fall inte mycket, men han är ovanlig. Och han har också varit med om något mycket ovanligt.

När bilen träffade honom, slungades han 20 meter upp i luften.

Men det märkte han aldrig. För Martin hade redan lämnat sin kropp och slungats mycket högre upp i luften.

– Jag svävade i ett skikt av värme, kärlek och ljus. Ljuset var mycket starkare än solen. Och jag mådde så bra. Jag har aldrig provat droger men jag kan tänka mig att det känns på ett liknande sätt att vara hög.

Svävade ovanför olyckan

Han berättar hur han under sig hörde röster och ljud. Nyfikenheten drog honom nedåt och snart svävade han 20 meter ovanför en bilolycka. När han såg offret började han tycka synd om honom.

– Jag kopplade på känslorna. Och då – det är viktigt – då flammade det till och började stråla ut regnbågsfärgat ljus från mig, som norrsken.

Han berättar att när ljusstrålarna träffade någon kunde han känna allt hos den person, tankar, förhoppningar, känslor. Alla som var där strålade också ut ljus. De som försökte rädda offret hade vackra regnbågsfärger, medan de som kört bilen hade mörka och grå färger.

– När jag rörde med strålarna vid offret, kände jag att detta var ju jag.

Han slår ihop händerna och ropar högt:

– Wow! Det var jag! Då såg jag hela olyckan, hörde kraschen och kände hur min själ hade lämnat kroppen. Pang!

Men Martin gled inte in i sin kropp igen, han ville tillbaka upp i ljusskiktet. Och allt han behövde göra var att slappna av, så omslöts han av ljuset igen.

– Nu mötte jag fem transparenta ljusgestalter som välkomnade mig. Det var som ett kärt återseende, som vänner man inte träffat på många år.

De talade om att de var hans hjälpare, som följt honom genom livet före olyckan. Martin berättar att man på den andra sidan talar med ett universellt språk som påminner om ljus eller musik. Varje känsla vibrerar på ett bestämt sätt och varje vibration har speciella färger.

– Det är ELEKTROMAGNETISK ENERGI!

Han betonar varje stavelse.

– Vi går runt här på jorden som strålande magneter.

Men han kunde inte stanna hos sina hjälpare; det var bestämt att han skulle gå vidare in den här världen.

– Då gick jag in i den berömda tunneln. Det var som en virvel som jag rörde mig genom oerhört snabbt. Jag var helt orädd, kände ingen smärta eller något sådant. Längst bort i tunneln fanns en

liten ljuspunkt, knappt knappnålsstort.

”Var knäpp redan då”

Ljuset kom från en mansgestalt som stod på en klippavsats. Bakom klippan låg en oerhört vacker dal. Det var ljusgestalten som Martin skulle möta.

– Han undervisade mig om varför vi inte lever i harmoni och lycka på jorden. När vi föds – då har barnet en perfekt balans. Tanke och känsla är ett.

Martin berättar hur vi vuxna sedan lär barn att styra sina känslor, förtränga dem. Hur vi inte möter barnet känslomässigt.

– Då bildar de instängda känslorna skuggor i energifältet som hindrar in- och utflödet av energi. Och vi drabbas av ”känslomässig fetma”, som påverkar hela våra liv och alla våra relationer, förklarar han.

Martin har alltid varit en tänkare. När han var tolv år kallades han filosofen hemma i brukssamhället Surte där han växte upp. Hans pappa byggde maskiner, mamma var sjuksköterska. De bodde grannar med kyrkogården och Martin funderade mycket på livet.

– En del tyckte att jag var knäpp redan då. Det tycker nog många fortfarande, skrattar Martin utan att verka bry sig det minsta om detta.

Han reser sig upp, serverar juice, ”en massa tropiska frukter”, sätter sig igen.

Han fick inte stanna hos ljusgestalten, i stället skulle han skulle återvända till jorden. Det var förutbestämt.

– Tillbakafärden gick så fort. På bara ett ögonblick var jag tillbaka i kroppen och den fruktansvärda smärtan.

Då hade han enligt sjukvårdarna varit död i ungefär åtta minuter. Martin vill inte prata om detta. Inte heller vill han prata om smärtan han kände när han vaknade upp.

– Jag känner fortfarande smärta. Men fokuserar jag på smärtan så växer den. Negativa, mörka känslor drar till sig liknande känslor. Som jag tänker, så blir det. När någon frågade hur jag mådde under rehabiliteringen, svarade jag därför alltid: jag mår skitbra!

I själva verket var hans kropp så svårt söndertrasad att han bara ville kräkas av smärta. Det tog ett och ett halvt år innan han kunde gå utan att skrika.

En stor orsak att han ändå tog sig upp ur sjuksängen var hans viljestyrka.

– Viljestark är bara förnamnet, bekräftar han. Jag var viljestark före olyckan – men har blivit ännu djävligare nu.

Han skrattar varmt.

”Tänker bara på prylar”

Han är 50 år i dag, ser vältränad ut, kraftig och stark. Så tränar han också flera gånger i veckan, måste göra det för att över huvud taget kunna gå upprätt.

Också när han pratar är han stark. Som en predikant. Han är inte religiös men återkommer gärna till sitt sätt att se på världen, vill berätta och förmedla.

– Vi har kommit så långt med bilar, flygplan och all teknik, men hur långt har vi kommit känslomässigt? Många har en väldigt låg känslomässig ålder i förhållande till sin fysiska. De tänker bara på

sina prylar. Det är så få som säger ’Wow! Jag mår så bra!’

I dag jobbar han med att föreläsa om lärdomarna från ljusgestalterna och med att coacha folk som har kommit i obalans, kändisar, vanligt folk, rika, fattiga, idrottsmän, handikappade, missbrukare, cancersjuka – alla.

– Jag tänder folk, säger han och det är lätt att tro på det.

Men så var det inte från början. När han vaknade upp efter olyckan mindes han inget av det som hade hänt på andra sidan. Och när han såg folks auror trodde han att det var ett synfel.

– Jag gick till optikern. Men det var inget fel på mina ögon.

Han trodde att han höll på att bli galen och gick till en psykolog, som rekommenderade honom att gå i hypnos.

– Jag var väldigt negativ till hypnos. Jag var en enkel arbetarkille, en slöjdlärare.

Men han gick. Efteråt lyssnade han på bandspelaren som han spelat in hypnosen på.

– ”Är det jag som sagt det där?” undrade jag. Jag hörde hur jag berättade om olyckan och vad som hände sedan. Och då började pusselbitarna falla på plats.

Martin fortsatte sedan att gå i hypnos och meditation i många år för att utforska vad som hänt under minuterna han varit död. Det var inte bara positiva aha-upplevelser.

– Det fanns en så stark kraft och kärlek på andra sidan att jag inte ville vara kvar här nere, berättar han.

Lång tid i terapi

Flera gånger funderade han på om det var värt att fortsätta leva. En lång period gick han i terapi för att kunna hantera alla upplevelser och integrera dem i sig själv.

– Terapeuten var en ledstång till den här världen, säger han på sitt typiska sätt att uttrycka sig.

Men även om han själv började acceptera att han såg auror, fick kontakt med ”hjälparna” på andra sidan, var det inget han gick ut med. Hans dåvarande fru var besvärad av hans andlighet. Och de första tio, tolv åren efter olyckan höll han sina upplevelser inom den närmsta kretsen.

Martin försökte komma tillbaka till jobbet som slöjdlärare men smärtorna hindrade honom.

– Jag visste aldrig om jag skulle komma upp ur sängen på morgonen.

I stället jobbade han med träsniderier. Det kunde han göra några timmar när han inte hade ont. Han har alltid snidat, från barnsben, har lätt för att jobba med händerna. Nu fick han uppdrag att göra utsmyckningar till kyrkor och stiftelser.

– Det passade bra. Att skära i trä består till 90 procent av att tänka på hur man ska skära – man får ju inte skära fel – och till 10 procent av att verkligen skära.

Till Stala kyrka på Orust norr om Göteborg gjorde han ”Evigtidens ljus”: en trätavla på sex gånger tre meter som gestaltar mötet med ljusgestalten på andra sidan.

När han presenterade den för församlingen kom folk fram och sa: ”det är ju det här du ska jobba med, att föreläsa”. En polis bad honom på stående fot att komma till en konferens.

– Jag sa att jag bara kan berätta detta. ’Det är det vi vill höra’, sa polisen.

Så började Martin turnera med föreläsningar om hur man egentligen borde leva sitt liv.

– Det blev ett otroligt uppsving. Folk ringde och berättade hur mycket det hade betytt för dem. Samma energier attraherar varandra, förklarar han.

Ser auror

Medan vi sitter där ringer telefonen.

– Jag ska bara kolla att det inte är något av barnen. Men det är det inte – det känner jag.

Det är det inte heller. Men hans tre barn har mycket kontakt med honom och de har var sitt nytt rum i huset. För även om hans före detta fru var besvärad av hans andlighet, har hans barn inga problem med det.

– Min dotter, som är 17, är väldigt inkännande.

Fortfarande ser han auror, det är inte så märkvärdigt tycker han.

– Det kan alla lära sig. Det är bara teknik.

Hemligheten är att ”disfokusera”: att titta förbi personen, strax bakom.

– Då släpper ögat fokus.

Även utan att kunna se auror är det tydligt att Martin strålar av energi. Och av livskraft.

Kanske för att han varit död i åtta minuter.

– Wow! ryter han. Jag mår så bra.