31 år och ickerökare – ändå fick Louise lungcancer

I april 2008 känns vårljuset i Umeå fortfarande avlägset och snön ligger i grå högar på parkeringen utanför lasarettet.

I sitt rum på onkologavdelningen kan läkaren Roger Henriksson inte dölja sorgen. Hans yngsta patient har lungcancer, ett ovanligt fall. Tumören som inte går att förklara går inte heller att operera och medicinen biter inte. Oddsen är dåliga, men läkaren nämner en ny medicin som kan vara värd att prova.

Tröttheten det första tecknet

Louise, 31, är mitt i livet, och väldigt nära döden.

Hemma i Sollefteå är hon lärare i svenska och engelska, maken Mikael är butikschef i en bygghandel. De bor i villa med rosenträdgård och har en Jack Russelhund, Pixel.

– Villa, vovve och kombi. Då är cancer det sista man tänker sig ska slå till, säger Mikael tyst.

Smög sig på

Men det gjorde den. Smygande. Först som trötthet våren 2007 och sedan med hosta och ett tryck över bröstet.

Läkarna misstänkte först lunginflammation, sedan astma. När ingen antibiotika hjälpte gissade de på en propp i lungan och skickade Louise på röntgen.

Då blev den plötsligt tydlig, lungcancertumören.

– Cancer? Det kändes helt befängt, helt fel. Vi visste inte vad vi skulle göra av beskedet. Micke ringde sin mamma och sa att vi hade något att berätta. Hon var så förväntansfull när hon kom, ropade ”Vad är det vi ska fira?”.

I maj har snön på lasarettparkeringen smält, men det märker inte det unga paret som kört ända från Sollefteå. När de stiger ur bilen har de våndats i 22 mil:

Vad kommer röntgenplåten att visa? Har tumören fortsatt att växa eller har den nya medicinen gjort underverk? Vågar de planera för ännu en sommar tillsammans?

– Jag är 90 procent positiv men tio procent av mig är rädd att det går åt helskotta, säger Louise som under sin svåraste dag låter oss följa henne.

– Det är som det är, och jag vill visa det så.

11.00 Louise går vant mot provtagningsrummet där undersköterskan Ing-Marie Forsberg ska kontrollera blodvärden, leverfunktion och njurarna. På vägen visar hon en liten lapp på patienttoalettens spegel.

”Vi som levde i koncentrationslägren minns dem som tröstade andra, gav bort sitt sista bröd. Det är ett bevis på att allt kan tas ifrån en människa utom en sak: friheten att välja attityd i varje given situation.”

Hon såg lappen när hon kom hit första gången.

– Den kändes klockren. Jag kan inte välja bort sjukdomen, men kan välja att inte låta den trycka ner mig.

11.45 Drygt en timme kvar till läkarbesöket, och beskedet som Louise fruktar.

I tidsvakuumet äter vi lunch på Subway. Louise rekommenderar mackan med kyckling i teriyakisås. Hon har hunnit testa det mesta på menyn under året som gått.

– Kallt och litet betyder lättätet, förklarar hon.

När tumören konstaterades hade den hunnit sprida sig även till lymfsystemet och hon fick åka på cellgiftsbehandling till Umeå var fjärde vecka.

Samtidigt, hemma i Sollefteå, spreds ryktet som en löpeld. Stan är liten och en lärarinna känner indirekt alla 22 000 invånare.

Kommentarerna om rökning duggade tätt, både från bekanta och från sjukvården.

– Jag har aldrig tagit ett bloss, aldrig ens testat, och ingen i min familj rökte. Ändå antydde en del att jag fick skylla mig själv som fått lungcancer. Och de första läkarna vägrade skicka en 30-årig ickerökare på lungröntgen. Men man måste väl undersöka symptomen? Kanske hade de upptäckt cancern tidigare om jag hade rökt?

Under cellgiftsbehandlingen och illamåendet som följde pendlade Louise upp och ned.

Tumören började sakta krympa och hon började få hoppet tillbaka. Men strax före påsk vände lyckan igen – tumören hade börjat växa.

– Det kändes tyngre än cancerbeskedet. Cellgifterna hjälpte inte. Jag kunde nästan höra en klocka ticka igång i mitt huvud. Jag har hört att medellivslängden med lungcancer är 18 månader men tänker inte ta ut den i förskott, döden.

Mikael tittar ner när Louise uttalar ordet. Han säger inte mycket men oron lyser igen-om.

De träffades via en kusin. Han ler åt minnet. Det fanns ingen ledig stol i festlokalen så Louise fick helt enkelt sätta sig i hans knä.

Efter 14 år tillsammans är de numera gifta.

– Det var ju inte riktigt så här vi hade tänkt oss framtiden, säger Mikael.

13.00 Onkologen Roger Henriksson rullar stolen närmare Louise. Han vill först titta på utslagen.

I mars när hon fick prova en ny medicin, Tarceva, försvann hostan men biverkningen blev kraftiga utslag och ärr över hela kroppen och i ansiktet. Då, när hon mådde som sämst, tog paret en paus från allt och åkte till Thailand.

– Så bra som på resan hade jag inte mått på över ett år. Hoppas att röntgenbilden motsvarar hur bra jag känner mig, säger Louise.

Hennes händer är hårt knutna. Vi andra håller andan när läkaren koncentrerat svarar att medicinen har gett en så kallad komplett respons.

Tumören har gått tillbaka helt på vissa håll.

Louise tunga lättnadssuck fyller hela rummet. Hon frågar, tre gånger, om beskedet betyder att hon är frisk.

– Ganska frisk, svarar läkaren och förklarar att det enda som återstår är rester, ärrbildning, men behandlingen måste fortsätta ifall det skulle finns tumörceller kvar. Den nya medicinen verkar bäst på kvinnor, ickerökare och på cancerformen adenacarcinom – och du uppfyller alla tre kraven.

15.00 Louise lägger sig vant tillrätta på britsen. Men i dag kommer sjukskötaren Bengt Sjöberg inte bara med cellgiftsdroppet.

– I dag firar vi med tårta. Man tror att detta är ett hemskt ställe att jobba på men i dag har vi bevis på att även här finns glädje, säger han och kramar Louise hand.

Hon kramar tillbaka. Hårt. Sedan kommer glädjetårarna.

– Nu kan vi börja planera igen, för sommaren, för framtiden, säger hon och möter sin mans blick.