Molntäcket spricker upp i årets första vårdag vid Gåshaga brygga, men vi väljer ett bord inomhus. Alzheimersjuka behöver lugn, och även om det inte syns på Urban Wågert och Lars Hellner så är de två 60-åringarnas hjälpbehov på ett litet barns nivå.

– Hej, hej. Trevligt, säger Urban som fått skjuts av sin ledsagare Agneta.

– En god vän, förtydligar han. Mycket bra vän. Nästan för snäll. Underbar.

Språket är avhugget och tråden förlorad men stämman myndig och den sociala begåvningen och charmen orubbad.

– Man ska inte vara rädd. Det är inget konstigt, säger han om sjukdomen som förändrar hans liv.

Blev mobbad på jobbet

Lars är mer fåordig och hans ögon glansiga. Han sörjer åren som framgångsrik jurist, vantrivs i sin nya roll.

– Symptomen blir allt mer kraftfulla, säger hustrun Ann-Christine.

Männen fick diagnosen alzheimer 1999.

Lasse hade då blivit mobbad på reklambyrån för sin ”ineffektivitet” medan dataingenjören Urban själv larmade sin hustru om symptomen.

Demensmedicinerna har ökat deras initiativförmåga och förenklat vardagen men sedan i somras dominerar sjukdomen. De måste ha tillsyn dygnet runt men är fysiskt friska och behöver aktiveras för att bevara självkänslan.

Fruarna tycker att samhället svikit deras män och är kritiska till att deras kommuner står handfallna inför det faktum att det finns yngre dementa.

– Tillsammans har våra män betalat omkring sju miljoner i skatt. Varför får de då inte den hjälp de behöver?

Med en tredje anhörighustru, Stina Haking, har de uppvaktat sina kommuner med en plan för hur unga dementa bättre skulle kunna få hjälp hela vägen.

– Politikerna har lyssnat men inte agerat, säger Ann-Christine och nämner att hennes Lars just nu provar Silviahemmets dagvård.

– Nej. Det går inte, bryter Lars, som suttit tyst, plötsligt in.

Frun förklarar att miljön och personalen är fina men att Lars lider av att se äldre medpatienter.

Danderyd har efter fyra år fortfarande ingen egen dagvård att erbjuda Lars som i?stället har en assistent.

Placerades med 80-åringar

För Urbans del erbjöd Lidingö honom först dagverksamhet bland 80-åringar, med bullbak och högläsning, samtidigt som han nekas assistent.

Nu har hustrun lyckats få in honom på en experimentverksamhet med fyra fem patienter som gör utflykter eller sportar.

Men avlastningen är bara under några timmar – övrig tid går de in i väggen, alla fyra.

När männen följer med Aftonbladets fotograf ut på bryggan rämnar fruarnas fasader.

– Det händer akutgrejor hela tiden. Ibland får jag lust att rymma från alltihop, säger Gunilla.

När hon nyligen bjöd arbetskamraterna på middag kom Urban plötsligt nedför trappan i bara underkläder.

–?Han hade plånboken i handen och undrade var hans pengar var.

Ann-Christine vittnar om samma kaos hemma i villan i Djursholm där tidsbegreppen är omkullkastade.

– Lasse går upp 4.30 och frågar sedan efter sin assistent Pär. Var femte minut.

Grät hela kvällen

Det sitter långt inne men till slut berättar fruarna att de tittat på ett korttidsboende.

– Jag grät hela kvällen, säger Gunilla. Aldrig, aldrig att vi sätter våra män där. Så mycket har vi älskat dem att det inte är ett alternativ.

Lars dyker upp vid bordet igen. Ann-Christine ber tålmodigt honom vänta i vårsolen. Sedan stirrar hon ner i bordet.

– Vi fick inga barn, jag och Lasse. Det är en stor sorg. Men nu har jag fått ett stort barn.

Gunilla vet att inga ord kan trösta.

– Jag säger bara stackars, arma människor som kommer efter oss, om det inte blir bättre snart.