Här får Christer monsterdosen

Christer sitter i en randig fåtölj på Glömstapoolen i Huddinge. Verksamhetschefen Christina Sundqvist sticker en nål i hans högra armveck och kopplar på droppet. Antibiotikan rinner rakt in i blodet medan Christer dricker kaffe. Behandlingen tar 20 minuter.

Christer får starka doser antibiotika (Doxycyklin) intravenöst tre dagar i veckan, sedan tio månader. Dessutom äter han antibiotikatabletter varje dag mot sina svåra besvär. Det handlar om monsterdoser.

– Det här är mitt enda hopp. Jag har blivit 80 procent bättre, säger Christer.

Den långvariga antibiotikabehandlingen är inte accepterad i Sverige. Den strider mot Läkemedelsverkets rekommendationer för borrelia som spridit sig till nervsystemet eller lederna. Bara enstaka läkare vågar därför ge den.

Men Christer får den på ordination av en tysk läkare.

Upptäckte röd ring

Christer Edlunds besvär började en julidag 2003, när han campade utanför Nynäshamn. Han fick hög feber och smällande huvudvärk.

– Jag raglade, allt snurrade, berättar han.

Han hade fått både hjärninflammation och hjärnhinneinflammation. Och fick diagnosen TBE, ett fästingburet virus som inte går att behandla.

Två månader senare upptäckte Christer en röd ring på insidan av vänster knä – det klassiska tecknet på borrelia – och fick antibiotika i tolv dagar. Sedan skulle han vara frisk.

– Men jag fick våldsam yrsel och andra konstiga symptom. Min läkare sa att det var restsymptom av TBE och att borrelian var färdigbehandlad. En annan läkare sa ”En del har de här besvären i flera år, alla blir inte av med dem, en del dör”.

Christer blev bara sämre och sämre. Läkarna var rådvilla.

– Till slut sa neurologen ”Det är psykosomatiskt”. Då for jag i taket!

Christer framstod som förvirrad. Han fick fruktansvärt dåligt minne och koncentrationssvårigheter.

– Det var som demens. Jag var personlighetsförändrad.

Förtidspensionerad

Han var extremt trött, med yrsel, värk och kramper. Han rasade i vikt – från 86 till 62 kilo – trots att han dubblerade sitt matintag. Christer orkade ingenting. Det tog en dag att förebereda middagen till sönerna, i dag 16 och 20 år.

– Jag hade ett helsike, berättar han.

Efter 33 år som systemkonstruktör på Ericsson fick Christer börja på dagrehabilitering – med arbetsterapi, sjukgymnastik och minnesträning. Han blev förtidspensionerad.

– Läkarna slog fast att mina chanser att komma tillbaka till arbetet var mikroskopiska. Jag var fruktansvärt frustrerad. Till slut kände jag ”Det här är inget liv. Jag är hellre död”.

Hur kunde Christer bli så sjuk? Vad var det för fel? Och varför blev han inte bra?

– Jag blev mer och mer övertygad om att det var borrelia, säger han.

2005 startade Christer Edlund Borrelia och TBE-föreningen i Sverige. Han fick höra talas om en läkare i Tyskland, Wolfgang Klemann i Pforzheim, som – tvärtemot svenska läkare – ger intravenös antibiotikabehandling i flera år mot kronisk och svårbotad borrelia.

Då lyckades Christer tjata till sig två längre kurer, på totalt åtta månader, i Sverige och dubblerade dosen på eget bevåg.

– Jag blev genast bättre. Det mesta släppte efter en vecka, utom tröttheten och värken. Efter en månad tog jag min första tur

med bilen – som jag inte hade kört på tre år på grund av yrseln!

Sökte hjälp i Tyskland

Våren och sommaren 2007 var han nästan besvärsfri och började arbetsträna. Men efter sex månader utan mediciner kom symptomen tillbaka.

– Min läkare sa att han inte kunde hjälpa mig mer.

Då bestämde sig Christer för att söka hjälp i Tyskland.

– Den tyske läkaren konstaterade att jag hade borrelia i sent skede och att bakterierna hade satt sig i vävnaderna.

Sedan dess får han mediciner på ordination av den tyske läkaren.

Christer betalar läkemedel och behandlingar själv. Kostnad: 8 000 kronor i månaden.

Han har belånat lägenheten för att ha råd, men fick nyligen pengar ur en fond.

Varje månad kontrollerar en svensk läkare att Christers lever och njurar inte tagit skada.

Hur mår du i dag jämfört med tidigare?

– Det är som natt och dag. Besvären avtar mer och mer. Jag har återfått min energi, även om jag är utslagen vissa dagar. Nu kan jag köra bil igen, när yrseln är borta.

Hur länge måste du behandlas?

– Doktor Klemann tror att det handlar om minst två år.

Kommer du att bli frisk?

– Jag hoppas det. Jag planerar att börja jobba nästa år – det är min förhoppning.

Christer har återfått sin livslust.

Tack vare sin barmhärtige samarit.