”Jag är livrädd för kräks”

”Jag blir alldeles skakig”

Fler emetofober berättar om sin skräck.

”Det värsta är känslan när man mår så illa att man inte vet om man kommer att kräkas eller inte. Jag börjar hyperventilera då och svimmar. Oktober till och med januari är en plåga. Förra året hade jag en sån fruktransvärd ångest för detta. Jag kom knappt upp ur sängen om morgnarna och ville helst isolera mig helt och hållet. Jag var inne på Smittskyddsinstitutets hemsida varje dag för att se hur många som var sjuka. Jag gick ner sju kilo på tre veckor för jag tänkte att om jag inte äter kommer jag att kräkas mindre. Så dåligt orkar jag inte må en vinter till, så jag tog kontakt med en terapeut och går i behandling nu för att lära mig att bryta de här tankarna. Jag tror inte att jag kan bli helt fri från fobin men jag hoppas att terapin kan göra så att jag kan leva med den utan att den upptar hela min vardag.”

Marianne, 38 år, Uddevalla

”Jag har inga problem med att själv spy. Inte för att jag gärna gör det, men min skräck är när andra gör det. Mitt liv är ganska begränsat på grund av det. Jag har till exempel aldrig varit med på någon skolresa eftersom att det oftast betyder långa bussresor och det utsätter jag mig inte för. Jag tycker inte om att åka bil, buss, tåg eller flyg långt eftersom att jag inte kan fly om en "olycka" skulle hända. Om jag ändå skulle åka bil långt, så måste jag verkligen försäkra mig om att ingen av dem som ska med blir bilsjuk. Jag har en dotter på ett år. Hon har nyligen börjat på dagis. Dagis är lika med en massa sjukdomar. Jag har svårt att sova om nätterna för att jag redan har börjat tänka på maginfluensan. Det är min dotter det handlar om och jag kan då inte fly från situationen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till den dag då hon blir sjuk och min värsta mardröm har blivit verklighet.”

Emelie, 22 år, Nybro

”Man jagar upp sig själv. För ett tag sedan trodde jag att min dotter skulle få magsjuka. Då låg jag på helspänn hela natten och lyssnade efter vartenda litet ljud. Likadant var det när grannen kräktes – vi bor i ett väldigt lyhört hus. Jag låg där och lyssnade och nästa dag vågade jag nästan inte gå ut i trapphuset.

Det räcker med att jag hör talas om kräk så blir jag skakig, till exempel om jag hör att något barn på min dotters skola är sjukt. Jag tänker kanske inte på det här hela tiden men flera gånger varje dag i alla fall.

Jag har skämts mycket och trott att det bara var jag som hade den här rädslan men för två år sedan hittade jag ett nätforum för emetofober. Det är en stor lättnad att kunna dela känslorna med andra drabbade.”

Sandra, 26 år, Borås