Journalisten Martin Engqvist frilansade hösten 2000 för en biltidning. Han var därför i Frankrike och provkörde bilar.

Plötsligt gick någonting fruktansvärt fel. I hög hastighet körde Martin av vägen och dundrade ner i en ravin, där bilen klämdes fast upp och nedvänd under ett stort vattenrör.

En vecka senare vaknade han upp på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Svårt omtöcknad och utan någon riktig uppfattning om vad som hade hänt.

Ryggen var bruten vid fjärde kotan. Han var förlamad från axlarna och neråt.

Kunde inte ens prata

– Jag kunde inte andas eller svälja själv. Stämbanden var bortkopplade, så jag kunde inte prata. Jag hade apparater överallt, säger Martin Engqvist.

Han var deprimerad över situationen och åt antidepressiva. Tankarna på sjukbädden var mycket mörka – Martin ville dö.

– Instinktivt fanns känslan av att jag inte ville vara med längre. Att det hade varit bättre om jag dött. Under hela första året gick jag sedan in i otroliga svackor med svarta tankar – under perioder ville jag inte leva.

Men livssituationen vände. I dag, åtta år senare, lever han ett rikt liv.

– Jag jobbar halvtid. Har en fru som jag älskar, ett fint hus, många bra vänner. Så det visade sig att det fanns ett liv värt att leva när jag kommit igenom det värsta.

Nu är han kritisk mot den rådande debatten om så kallad aktiv dödshjälp.

I Sverige är sådan dödshjälp olaglig, men nyligen lämnade Statens medicinsk-etiska råd en skrivelse till regeringen, där man öppnade för diskussioner om ”människors möjligheter att själva bestämma över sin död”.

Destruktiva tankar

Detta upprör Martin Engqvist.

– I dag är vi glada att inga klåfingriga doktorer förde samtal med våra anhöriga om ”läkarassisterat livsslut”, skriver han tillsammans med förlamade läkaren Claes Hultling i en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet.

Martin Engqvist tycker att debatten om dödshjälp borde bli tydligare.

– Vem ska göra bedömningen om en människa ska få dödshjälp eller inte? Om läkarna har den makten kommer det att bli väldigt godtyckliga beslut. Och vad innebär egentligen uttrycket ”vid livets slut” som används i debatten?

Dessutom tror han att det kan vara rent destruktivt att sätta i gång tankar om döden hos människor som inte mår bra.

– Vissa kan ångra sig när diskussionen är i gång. Om bollen då är i rullning kan det uppstå en väldig press på personen. Gamla och sjuka kanske inte vågar prata om sina svarta tankar med en läkare om man vet att man kan bli erbjuden dödshjälp, säger Martin Engqvist.