Anna Kettner fumlar lite med kaffebryggaren och bullarna.

– Men det är inte för att jag har adhd, ibland är man bara lite fumlig, säger hon.

Hon har Dr. Marten-kängor och röd kofta och skulle kunna beskrivas som ett yrväder.

Diagnosen adhd fick hon får sju, åtta år sedan. En av de tre döttrarna hade fått diagnosen och hemma vid matbordet sa hennes dåvarande man att symtomen också stämde på Anna.

– ”Har du tänkt på att precis så är du också?” Jag visste att han hade rätt, säger Anna Kettner, 47.

Inga guldstjärnor

I skolan fick hon röda bockar i skrivböckerna i stället för guldstjärnor, lärde sig ingenting när energin gick åt till att försöka sitta still och hade svårt att komma ihåg sina pojkvänners efternamn.

– Jag gick igenom hela min barndom och trodde det var något uppfostringsfel på mig eller att jag inte ansträngde mig tillräckligt.

Stödet hemifrån har alltid varit stort. Mamma heter Birgitta Dahl, tidigare talman och miljöminister.

– Tack vare mina föräldrar har jag en bra självkänsla. De kom fort över att jag inte var som andra, i stället såg de det som intressant att jag inte var det.

Gott självförtroende

Diagnosen fick henne att äntligen känna sig bekväm i sig själv. Men i dag ser hon inte sin adhd som någon stor grej.

– Jag har mer och mer insett att många vuxna lever med det här.

Att ha adhd som vuxen beskriver hon som att vara Pippi men att försöka passera som Annika. Och att diagnosen fortfarande är något som många skäms över är hon övertygad om.

– Man skäms för att folk tycker att man tar för mycket plats, för att man avbryter dem och för att man ständigt glömmer saker.

Hon minns med fasa när hon glömde en långvarig kollegas namn vid en avtackning.

– Jag kände honom jätteväl – och så kom jag inte ihåg vad han hette.

Tekniken hjälper

Med tre döttrar, hund, katt och ett stressigt arbete som socialdemokratisk oppositionspolitiker i Stockholms läns landsting är almanackan fulltecknad. Utan

dagens moderniteter menar hon att det skulle vara svårt att få ihop schemat.

– Då hade jag inte kunnat ha det här jobbet, utan mobiltelefon hade jag ständigt efterlämnat ett spår av arga barn och arbetskamrater.

Men hon vill inte ikläda sig någon martyrroll.

– Det kanske var synd om mig när jag var sju år, men sedan dess har jag hittat många guldstjärnor i livet.

Hon tänker kreativt

Nackdelarna vänder hon till fördelar. Hon är inte den som går i några gamla hjulspår utan ser möjligheter i stället för begränsningar.

Ett exempel är när hon som trafiklandstingsråd i Stockholm kom på idén med kollektivtrafikens enhetstaxa.

– Då sa alla att det inte skulle fungera. Andras fasta föreställningar kan bli begränsningar. En kompis sa att ingen normal människa hade kommit på enhetstaxan.

Hon är den enda politiker på hög nivå som berättat om sin adhd, men hon är säker på att det finns fler.

– Alla kanske inte tycker att det är något att berätta. Men jag tror det är viktigt. Det är många som i efterhand sagt att ”gud vad skönt att man inte behöver bli kriminell”.