Den som tidigare promenerade i skogstrakterna runt Örebro kan ha hört ett obestämbart stampande och klampande. Numera är det tyst och fridfullt. Renée Wallenstål, 35, har slutat föra oväsen när hon rastar hunden. Efter drygt trettio år av ormskräck har hon blivit av med sin fobi.

– Jag har rakt av ärvt den från min mamma. Jag har aldrig råkat ut för någonting som skulle kunna ha utlöst min rädsla för ormar. Ändå var den så pass allvarlig att den begränsade mig i min vardag, berättar Renée Wallenstål.

Barnen retades

Hon är långt ifrån ensam om att vara rädd för just ormar. Spindlar är andra djur som skapar okontrollerad rädsla och fobier.

– Barnen älskade att retas med mig. Sonen stack gärna en gummiorm framför näsan på mig när han hade tillfälle, säger Renée som nu till och med kan skratta åt hyssen.

Annat var det för bara ett halvår sedan. Renée hade kommit i kontakt med både meditation och hypnos när hon försökte gå ner i vikt. Meditationen har hon också använt som ett sätt att varva ner. Steget till att vilja lära sig självhypnos i samma syfte var inte långt.

– Jag hade anmält mig till en tvådagarskurs i hypnos. Under utbildningen kom frågan upp om någon hade en fobi och som kunde tänka sig att agera exempel på hur man kan lära om hjärnan med hypnos. Jag berättade om min ormfobi.

Renée fick sätta sig mittemot hypnotisören som hjälpte henne att komma i trans och att framkalla bilder på ofarliga ormar.

– Några ormar som jag såg framför mig var tecknade och hade löjiga hattar på sig, kanske inspirerade av barnfilmer som vi hade hemma. När jag vaknade upp ur hypnosen kom massor av känslor över mig och jag både skrattade och grät.

Då frågade plötsligt hypnotisören hur Renée skulle känna om hon fick veta att det fanns en orm i huset där de hade kursen.

– Första instinktiva tanken var ”Jag springer!”, men innan jag hunnit svara så kände jag att jag var rätt lugn.

”Jag klappade ormen!”

En stund senare kom en av kursarrangörerna in med en stor låda. ”Här i finns en orm. Vill du titta?” sa hon till Renée och gick närmare. Då ryggade Renée tillbaka så pass häftigt att kvinnan vände om och gick ut igen.

– En liten stund senare gjorde hon om samma sak. Då kunde jag lugnt se på när hon öppnade lådan. Det var mycket riktigt en orm i. De hade lånat ormen Snoddas från Skansenakvariet. När de vände bort hans huvud kunde jag till och med klappa honom på bakkroppen. Det var helt magiskt!

Renée hör till den grupp av fobiker som svarar på ”fast phobiacure” – ett snabbt och roligt sätt att avdramatisera en känd fara genom att skämta om och förlöjliga det som känns otäckt. Detta till skillnad från gruppen med sociala fobier som inte har faran definierad för sig, utan måste resonera sig fram till kärnan under hypnos.

Barnen har inte längre något för att vifta med leksaksormar.

– I stället gick vi allihop på Husdjursmässan i höstas och klappade ormar!