Diagnos: Hjärntumör

Han ler. Obekymrat och lite lättsamt. Det gör Anders Södergård ofta när vi träffas i hans välordnade lilla studentlägenhet på två rum och kök i utkanten av Upp-sala. Han läser till läkare här, på fjärde året.

I morgon har han tenta.

– De flesta av mina kursare har antagligen ångest just nu. Jag är bara glad över att över huvud taget kunna skriva en tenta, säger han.

Han skrattar till, bekymrar sig inte så mycket om sådana småsaker. Livet har blivit enklare; det blir kanske det när man bär på det Anders gör.

Han är bara 27 år, ser ung ut med sin ljusa skäggstubb och sitt blonda, lite rufsiga hår. Hela hans person utstrålar hälsa, ung, livskraftig hälsa. Så är han också en av ett fåtal i Sverige som utbildar nya instruktörer till Friskis & Svettis. Vilopulsen ligger på 38 slag i minuten, anförtror han stolt; före diagnosen låg den på 42.

Ont i huvudet

Det är så han säger: före diagnosen, efter diagnosen.

När han fick diagnosen, var han bara 25. Han minns fortfarande varje detalj, allt. Det var en dag i slutet av mars och han hade hållit i ett hårt spinningpass, precis som vanligt.

– Men efteråt fick jag ont i huvudet och det brukar jag aldrig ha.

Han tänkte inte mycket på det, tog några huvudvärkstabletter och gick och la sig, säker på att värken skulle vara bort nästa morgon.

Det var den inte. Och inte dagarna därpå heller. Tvärtom.

På sjätte dagen var smärtan outhärdlig. Han kom knappt upp ur sängen och var tvungen att bära solglasögon inomhus. Migrän hade han kunnat utesluta; han var ju läkarstuderande.

– Ändå tänkte jag aldrig på att det kunde vara allvarligt. Jag ringde inte efter ambulans eller något sådant. I stället låg jag hela dagen med solglasögonen och väntade på att det skulle gå över.

Han skrattar till åt sig själv, att han inte tog det på större allvar. Det verkar så konstigt nu i efterhand.

Fick inget svar

På eftermiddagen ringde han till en kompis som skjutsade honom till akuten. Först fick han träffa en kursare som gick som kandidat. Tillsammans gick de igenom olika tänkbara diagnoser.

– Till slut återstod hjärnblödning eller hjärntumör. Jag minns att vi skämtade om att det i alla fall inte kunde vara en tumör, inte på en 25-åring.

I stället var de rätt säkra på att det var en hjärnblödning som orsakats av det intensiva spinningpasset.

På röntgen gjorde man en datortomografi med kontrastmedel.

– ”Varför då”, undrade jag nyfiket. ”Kontrastmedel använder man väl bara när man misstänker en tumör?” Jag trodde att det fanns någon anledning som jag inte hade lärt mig ännu.

Men han fick inget svar, bara svävande bortförklaringar. Och själv misstänkte han inget; han var ju ung, extremt vältränad och hälsomedveten. Han åt ju knappt ens godis! En tumör, inte en chans.

När läkaren kom in i undersökningsrummet ville hon stänga till dörren.

– Då förstod jag att det var allvarligt. ”Ja, Anders, det såg inte så bra ut på röntgen. Det fanns en förändring, en tumör”, sa hon.

Han läste själv röntgensvaret: en 4,5 centimeter stor misstänkt tumör i en av ventriklarna.

– Det var som att läsa om någon annan. Bara att den här personen hade samma namn och personnummer som jag. Några minuter tidigare hade jag varit frisk, bara haft huvudvärk, nu var jag svårt sjuk.

Livet från den ljusa sidan

Anders är inte rädd för att dö, har aldrig varit, men den natten på akuten bad han om en radio; han ville lyssna på musik.

– Jag låg och grät och lyssnade till musik medan tankarna på att jag snart kanske skulle dö for runt i huvudet.

Han skrattar till.

– Det var så ironiskt. De spelade ”Always look on the bright side of life” och flera andra liknande låtar.

Men de där låtarna på radion var inte bara ironiska; han ser verkligen livet från den ljusa sidan. Han har valt att göra det.

– Jag tror att det är extra viktigt att vara positiv när det gäller hjärntumör. De som ger upp blir sjukare.

Men den första tiden var han inte positiv alls, bara förbannad.

– Jag hade alltid tränat mycket, ätit nyttigt – och så fanns det de som rökte och helt struntade i hälsan och ändå inte drabbades. Jag var så arg.

Tolv dagar efter diagnosen opererades han. Tumören satt nästan mitt inne i huvudet och för att komma åt den måste man vika undan delar av hjärnan. Operationen var långt ifrån riskfri.

– Det fanns en risk på hundra att jag skulle bli förlamad och kanske få problem med talet.

Operationen tog nio timmar. Allt hade gått bra, sa läkarna, men Anders kunde inte röra höger arm och ben.

– En sköterska väckte mig var tionde minut för att kolla mig. Jag fick säga mitt personnummer, det var inga problem. Sedan frågade hon vilken månad det var. Jag tänkte april men sa januari.

Det var en otäck upplevelse. Anders visste att det handlade om afasi.

– Men jag kände på mig att förlamningen skulle gå över och talet komma tillbaka. Jag bara visste det.

Och han fick rätt. Tio dagar efter operationen hade han i det närmaste full styrka i höger arm och ben och normalt tal. På så sätt var operationen lyckad. Men den var misslyckad på ett annat sätt.

– Man kunde inte ta bort allt. Om de hade tagit bort hela tumören skulle jag bli av med alla mina minnen och förmodligen aldrig kunna skapa nya.

Ungefär hälften satt kvar, mitt inne i hjärnan, oåtkomlig, obotlig.

Och nu började motgångarna komma slag i slag. Det var inte bara cancern som var problemet.

En vecka efter operationen vaknade han mitt i natten och hade ont i njuren. Det visade sig att den var missbildad från födseln och det var stopp i urinledaren. Man satte in en kateter, en slang ut från njuren till en påse utanför kroppen.

Blodpropp i lungan

En vecka efter katetern i njuren drabbades Anders av nästa komplikation: blodproppar i lungorna. Det här var egentligen den allvarligaste diagnosen.

Under tio dagar låg han på intensiven. Han var bokstavligt talat på andra sidan och vände.

– Jag tog en minut i taget. Smärtorna var hemska. Jag överlevde mycket tack vare min goda kondition.

Sammanlagt låg han 56 dagar på sjukhus. När han skrevs ut var det nästan sommar.

– När jag gick ut från sjukhuset kändes det som om jag fått en andra chans. Som att vara pånyttfödd.

Han hade förlorat 12 kilo av sin kroppsvikt, hade en obotlig, elakartad hjärntumör och en sviktande njure. Av hans gamla elitkondition fanns ingenting kvar. Det räckte att gå fram och tillbaka i korridoren för att han skulle få fruktansvärd träningsvärk.

Tungt?

Anders tycker något så ovanligt som att han haft tur,inte som klarat sig, utan som fått vara med om det svåra som han har upplevt.

– Jag är glad att det hänt mig. Jag kan ju ändå inte ändra på det och det har lett till så många positiva saker. Allt ordnar sig till det bästa, säger han lugnt.

Senare samma höst strålades han. Inte för att döda cancersvulsten, det går inte, utan för att förhoppningsvis förlänga tiden den är passiv. Under fem veckor utsattes han för så mycket strålning att han aldrig mer kan strålas med den typen av strålning. Han visar den blå plastmasken han bar för att fixera huvudet, så att man kunde stråla på exakt samma ställe varje gång. Den ser ut som något Hannibal Lecter burit i ”När lammen tystnar”.

Det märks att det inte är smärtsamt för honom att prata om det svåra, att han gjort tumören till en självklar del av livet. För tumören finns fortfarande kvar.

– Det är en mycket långsamt växande tumör som suttit där länge. Jag vill tänka att den funnits i hela mitt liv. Att den alltid varit en del av mig.

”Precis som för alla andra”

Den dag den går över till en aggressiv fas, då går det sannolikt mycket snabbt.

– Jag kommer att tyna bort, bli personlighetsförändrad, tappa minnet och talet.

När det händer vet ingen.

– Det är en så ovanlig form av cancer att det inte går att ge någon prognos. Den som levde kortast dog efter sex månader. Den som levde längst klarade sig i 37,9 år. Men om jag lever i 65 år blir jag den som sätter gränsen.

Han slår ut med händerna.

– Det är egentligen precis samma som för alla andra. Ingen vet hur länge man lever. Man borde kunna känna samma sak utan dödshotet. Alla vet att de kommer att dö.

För Anders är det viktigt att fortsätta sitt liv som vanligt.

Han körde sitt första spinningpass sex månader efter han skrevs ut. Han sjunger åter i kören och är tillbaka vid pianot. Men livet har förändrats. Efter strålningen tappar han lätt tråden i samtal, ”glider iväg” som han säger, han har fått ändra studieteknik för att kunna minnas böckerna och han gråter mycket lättare.

Han berättar hur han första gången grät på bio, öppet inför folk.

– Det var skönt. Förstå vilka hämningar som funnits tidigare! Nu känns sådant inte så pinsamt längre.

Under sjukdomsperioden gjorde han slut med sin dåvarande flickvän. Någon passion fanns inte kvar. Inte heller fanns någon tanke på att framtida familj och barn.

Nu finns en framtid. Och en ny flickvän.

– Vi har väl inte precis börjat prata om barn ännu, säger han med ett skratt.

Men han sitter i soffan, med ett helt liv framför sig, precis som vem som helst. Han är bara envisare och mer tjurskalligt positiv än de flesta andra.

Han drar själv den klassiska bilden av det halvfulla vattenglaset: hur väljer man att se det, halvfullt – eller halvtomt?

Anders väljer halvfullt.

Alltid.