ÅSIKT

Kulturskymning igen

Sinziana Ravini skriver om ett samtidsfientligt högerperspektiv

Aktuell kulturpenning. Hur ska kulturen finansieras egentligen?
Foto: JESSICA GOW / TT / TT NYHETSBYR≈N
Aktuell kulturpenning. Hur ska kulturen finansieras egentligen?
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Varje gång jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver”, brukade Goebbels säga. Ja, kulturen kan vara farlig för vissa, för den kan frigöra människor från deras självpåtagna eller påtvingade underkastelse.

Nu har Lars Anders Johansson, den nyliberala tankesmedjan Timbros kulturexpert, kommit ut med boken Att dansa efter maktens pipa. Johansson vill osäkra sin revolver varje gång han hör ordet ”kulturpolitik”.

Han anser nämligen att den svenska kulturpolitiken har blivit en enkelriktad, statsstyrd uppfostringsanstalt som bara premierar ”ideologiska trender kring identitet, kön, ytlig maktanalys och hudfärg”. Ja, varför hänga med i tiden, när man kan vira in sig i en manlig, vit, retrogardistiskt monokulturell snuttefilt som skyddar från yttre influenser?


Det är som om Johansson försökt skapa en ny genre – ”teoretisk skräcklitteratur”. För här målas fan på väggen på var och varannan sida: Kulturbyråkrater är korrupta. Det svenska kulturarvet har sopats undan från museerna. Vi håller på att bli ett historielöst, obildat folkslag. Och så vidare.

Jag har sällan läst en så samtidsfientlig, konspirationsteoretisk och kulturdarwinistisk bok. Dessutom vill Johansson avskaffa presstödet, lägga ner public service och avskaffa Svenska Filminstitutet. Det är inte längre ett kulturkrig, utan en intellektuell götterdämmerung som utlovas.
Vad anser Johansson att vi bör göra med kulturen?

Svar: Lämna den fri åt marknadskrafterna så att folket får bestämma. Här skrattar jag gott, för Johansson vill hugga av den gren han sitter på. Han verkar i alla fall ännu inte ha förstått att etnisk nationalism är inkompatibel med en hedonistisk konsumerism. Vad har exempelvis en afton med Evert Taube att sätta upp mot en amerikansk blockbuster film?
Johansson tillhandahåller också en genomgång av kulturpolitiken genom tiderna.


Den historiska, Wikipedia-inspirerade biten är rätt balanserad, även om han får både Herder och Rousseau om bakfoten. Mångkulturalismens fader är varken Herder eller Rousseau, utan Montaigne, som tyckte att kannibalerna var ett mycket intressant folkslag. Jag har alltid undrat om han hade tyckt det om han själv legat i deras gryta.

Johansson nämner heller inte upplysningstankens beroende av kolonialismen och den kulturellt obildade andre som skall tuktas och assimileras in i den egna storslagna kulturen. Men när Johansson kommer till samtiden, börjar det svaja till ordentligt.

Här angriper han både vänsterns och högerns kulturpolitik; endast totalitära stater bryr sig så mycket om kulturen, menar han. På ett ställe skriver han: ”Staten ska inte, och kan inte, avgöra vilken nyskapande kultur som blir framgångsrik. Därför bör den offentliga finansieringen prioritera kulturarvet och sådant som är beprövat och som sållats fram genom historien”. Utsagan hade lika gärna kunnat komma från Sverigedemokraternas kulturpolitiska program.

Johanssons nutida idol är den moralkonservative homofoben Roger Scruton, som brukar betrakta samtidskonsten som ett enda stort utdraget skämt. Scruton har bland annat ondgjort sig över den engelska konstnärens Tracy Emins ”degenererade liv”. Hm… vem var det som brukade tala om degenererad konst ?

Om den engelska konstnärsduon Jake & Dinos Chapman, som har köpt och målat över delar av Hitlers akvareller, sa Scruton nyligen i en föreläsning på Princeton University, som man kan ta del av på Youtube: ”They should do the right thing. Kill themselves”.


Samme Scruton blev sparkad för några år sen från Financial Times, för att ha låtit sig köpas av ett japanskt tobaksföretag. Han hade nämligen produktplacerat dessa cigarrer i var och varannan krönika, i utbyte mot en gigantisk summa pengar. Ja, så kan det gå när moralister försöker liera sig med marknadskrafterna i hopp om att ingen skall upptäcka dem.

Scrutons korruptionsskandal är ingen slump, utan en konsekvens av en ultraliberal, antiestablishment underdogpolitik, som Johansson och hans kumpaner verkar storgilla. En annan Scruton-fan är den obotlige kulturmisantropen Johan Lundberg, som Johansson också glatt refererar till, i sin museikritik.

Det som Johansson mest fått om bakfoten är kulturbegreppet som sådant. Att vara bildad innebär att kunna njuta av både hög och låg, smal och bred kultur, förflutna och samtida konstformer. Kultur är dessutom det bästa vapnet mot sexism, rasism och fascism och då måste man ta i beaktande saker som kön, identitet och kulturell bakgrund.

Visst, dessa aspekter skall inte öronmärkas utan uppmuntras av våra kulturpolitiska makthavare, vilket Alice Bah Kuhnke också gjort.

En annan viktig sak som även borgerliga kulturpolitiker förstått, är att den nyliberala frigörelsen av individualister, i själva verket är individens underkastelse under kapitalismen. Kultur måste skyddas från marknadskrafterna, annars får vi ett aggressivt, konkurrensinriktat djungelsamhälle.


I mångt och mycket är vi redan där, men det kulturpolitiska stödet erbjuder ett rättvisare samhälle, ett samhälle där fler människor kan bedriva eller konsumera en smal och risktagande kultur. För det som är smått i dag kan bli stort i morgon och tvärtom.

Det är väl precis det, antar jag, som Johansson inte gillar: att kultur inte är statisk, att kanon förändras, att kulturidentiteter är kalejdoskopiska, att flera av våra starka opinionsbildare är svenskar med andra kulturella erfarenheter än den ”typiskt svenska”. Annars skulle han inte angripa Baker Karim eller Behrang Miri, som gjort så mycket för att demokratisera det svenska kulturlivet.


Varför hävdade Freud att vi vantrivdes i kulturen? Kanske för att det är först där vi får syn på oss själva. Det är därför varje tid har sin Hamlet och sin egen ruttenhet att ta itu med. Om kulturen är en spegel, så är kulturpolitiken en spegel av denna spegel. Det är där vi får syn på våra skavanker och det är där vi får chansen att rätta till dem, utan att för den sakens skull måla över dem. Inte undra att på att Johansson vantrivs i kulturpolitiken.

FAKTA

KULTURPOLITIK

»  Att dansa efter maktens pipa, kultur i politikens tjänst

Lars Anders Johansson

Timbro förlag