ÅSIKT

På klassresa i Stephen Kings fotspår

Mats Strandberg i Kings hemstad: Skräck är den perfekta genren för att skriva om klass

Författaren Mats Strandberg åkte till Bangor, Maine – Stephen Kings hemstad, som han förblir trogen, och förlaga för Kings fiktiva stad Derry.
Foto: PRIVAT/ROBERT F. BUKATY/AP
Författaren Mats Strandberg åkte till Bangor, Maine – Stephen Kings hemstad, som han förblir trogen, och förlaga för Kings fiktiva stad Derry.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vi står i korsningen mellan Jackson och Union Street och stirrar på en gatubrunn. Den ser ut som alla andra i staden. Ändå går en rysning genom mig. Vår guide, en entusiastisk liten herre vid namn Stu Tinker, hämtar en arm som verkar ha ryckts från en skyltdocka och lägger den över brunnslocket. Tanken är att det ska se ut som om någon försöker ta sig upp ur kloakerna. Stu skrockar nöjt och erbjuder oss att posera bredvid brunnen. Jag och maken avböjer, men det unga amerikanska paret som är med oss i bilen bränner av en hel fotoserie. 

Elvis-fans har Graceland. Dolly-fans har Dollywood. Vi Stephen King-fans har Bangor i delstaten Maine i nordöstra USA. Långt från det intellektuella New York, ännu längre från det glammiga Los Angeles.

Bangor har drygt 30 000 invånare, en industristad som befolkats av flottare, järnvägsarbetare och sågverksarbetare. Att vara här påminner mig både om min uppväxt i bruksorten Fagersta och om den bild av USA som växte fram när jag började läsa Stephen King som tioåring. Att vara här är som att hamna på en plats jag känner igen från en dröm.

Nästan alla Kings böcker utspelar sig i Maine. Många handlar om den fiktiva staden Derry, vars förlaga är Bangor. Gatubrunnen vi stirrar på är den där lilla Georgie lockas ner i kloakerna av den onda clownen Pennywise. (I den svenska översättningen av boken Det kallas han för Snåljåp, men det är ett namn jag vägrar använda på en av litteraturens mest skrämmande skapelser.)

Det amerikanska paret är nöjt med sina bilder. Stu Tinker lägger tillbaka rekvisitan i skuffen på sin silverfärgade Chevrolet med Pennywise målad på sidorna, och vi kör vidare. Vi tittar på statyn av Paul Bunyan, en amerikansk skogshuggar-legend i rutig skjorta, som i Det blir levande och jagar Richie. Vi tittar på den lilla flygplatsen där den lättglömda King-filmatiseringen Langoljärerna från 1995 spelades in. Och vi tittar på Mount Hope-kyrkogården, där Stephen King gör en cameo som präst i Jurtjyrkogården. Kings krav för att sälja filmrättigheterna var att den skulle spelas in i Bangor, och därmed gynna lokalbefolkningen.

Det är inte bara platser från böckerna vi besöker. Hela staden är genomsyrad av Stephen King. Åtminstone om man vet vad man letar efter. Och det gör vår guide Stu, vars företag Stephen King Tours inte är auktoriserat av författaren själv, men Stu påstår sig känna honom och hustrun Tabitha väl och kallar dem för ”Steve och Tabby”.

Mats Strandberg vid Stephens King hem i Bangor.
Foto: Privat
Mats Strandberg vid Stephens King hem i Bangor.

Det är inte så otroligt som det verkar. King är känd för att gå på gatorna som en vanlig man och han äter ofta på lokala diners. När han i Observer fick frågan om varför han bor kvar i Bangor svarade han att folk ”behandlar mig som en granne, inte ett kändisfreak med två huvuden. Det är för bra för att ge upp”. Jag kan inte låta bli att undra vad han tycker om oss som åker runt i Stus lilla bil.

Stu visar oss de platser som Bangor har paret Kings välgörenhet att tacka för. Den enorma baseballplanen, i folkmun kallad ”Field of Screams”, byggd för ortens ungar. ”Steve och Tabby” ska ha skänkt en miljon dollar 1992, men bara en ytterst diskret liten plakett på marken tackar för bidraget. Stu visar oss simhallen som har så låg entréavgift att även de fattigas barn har råd att bada där – en ovanlig ”lyx” i USA.

Han berättar om biblioteket som nu är ett av landets finaste. Paret King gav inte bara pengar, utan engagerade hela bygden i en insamling. Likadant med sjukhusets barnavdelning, där Kings lovade att matcha varje dollar som drogs in till välbehövliga renoveringar. Enligt Stu blev de rosenrasande när det visade sig att det var undersköterskor och vaktmästare som samlat ihop mest pengar. Välbetalda överläkare skyllde på dyra studielån, men läxades upp av ”Steve och Tabby”.

Kanske broderar Stu ut sina berättelser. Jag hittar inget som styrker just den här historien. Vad vi vet är att paret King genom sin stiftelse skänker runt fyra miljoner dollar om året, främst till utbildning och samhällsfrämjande projekt i Maine.

Men King är medveten om att välgörenhet inte är lösningen på allt. I en uppmärksammad debattartikel i The daily beast 2012, ”Tax Me, for F@%&’s Sake!” (ungefär: ”Beskatta mig, för i helvete!”), vill han att de rika ska beskattas hårdare. Han menar att de rika blivit rika tack vare de fattiga, och raljerar över hur rika trots detta helgonförklaras i USA. ”Fråga mig inte varför. Jag fattar det inte heller, eftersom de flesta rika människor är lika tråkiga som gammal hundskit.”

Huvudpersonerna är nästan alltid strävsam underklass eller medelklass.

Det är föga förvånande för någon som läst Stephen Kings böcker. Klassperspektivet är ständigt närvarande. Huvudpersonerna är nästan alltid strävsam underklass eller medelklass. Dolores Claiborne sliter hårt för att hjälpa sin dotter. Jack Torrance i The Shining drömmer om att göra en klassresa. I Cujo sitter mamman och sonen fast i en skruttig gammal bil som skurit ihop. I Pestens tid är det de rika som dukar under först, vana som de är vid lyx och bekvämlighet.

2003 fick den tidigare så bespottade ”skräpförfattaren” ett pris av National Book Foundation. I sin introduktion hyllade författaren Walter Mosley honom för hans ”instinktiva förståelse för rädslorna som formar den amerikanska arbetarklassens psyke. Han kan sin skräck, inte bara för demoniska krafter utan också för ensamhet, fattigdom, hunger och det okända”.

Den kunskapen är personligt känd. King växte upp med en hårt arbetande mor som fick ensamt ansvar för barnens försörjning när pappan försvann för gott efter att ha ”gått ut för att köpa cigaretter” när Stephen var två år gammal. Han växte upp omgiven av republikaner, men har varit en bergfast demokrat sedan Vietnam-kriget, och de politiska åsikterna har sedan dess genomsyrat allt. Sonen Joseph Hillstrom King är döpt efter mannen som föddes 1879 i Gävle, flyttade till USA och blev arbetarklasshjälte under namnet Joe Hill. Sonen är numera själv framgångsrik skräckförfattare och använder just Joe Hill som pseudonym.

Om du jagas av en ond clown, eller vampyrer på en finlandsfärja, spelar det ingen roll hur mycket pengar du har.

Och Kings politiska engagemang fortsätter växa. Han har en egen lokalradio-station med bredbent gubbrock och (med amerikanska mått mätt) vänsterpolitiska talkshows. Han fortsätter kritisera den kristna högerns dubbelmoral, särskilt hur de bara pratar om kommande generationer när det handlar om ekonomi. ”De pratar aldrig om miljön och att deras barnbarn kommer att få ha på sig jävla gasmasker”, säger han i Observer. En annan av hans hjärtefrågor är vapenkontroll, något som gör skjutglada republikaner vansinniga. Hans Twitter-tirader om Donald Trump (han har bland annat kallat presidenten en ”tunnhudad rasist med en treårings temperament”) har gjort att Trump har blockat honom – något han verkar ta som en komplimang.

Sista hållplatsen på vår Stephen King Tour är det enorma hus där författaren bor med sin familj. Det är ett hem värdigt en skräckkung, omgärdat av ett järnsmidesstaket prytt med drakar, fladdermöss och spindelväv. Dörren står öppen, men ingen syns till. Vi ställer oss utanför grindarna och tar kort. Jag känner mig som Annie Wilkes, hon som kidnappar sin författaridol i ”Lida” eftersom hon är hans ”number one fan”. En stund tidigare har vi varit i ett nergånget område där ”Steve och Tabby” bodde när han skrev debutromanen ”Carrie”, som kom 1974. 2006 hade han sålt över 350 miljoner böcker. Området ligger bara ett stenkast bort, men det är en osannolik klassresa.

När jag står vid grinden tänker jag på det här med klass, ett tema som på ett eller annat sätt tycks leta sig in i mina egna skräckromaner. Kanske är det inte konstigt att skräck är den perfekta genren för att vrida och vända på klassfrågan. Skräckens natur är att skaka om hela samhället, ja, hela världsbilden. Om du jagas av en ond clown, eller vampyrer på en finlandsfärja, spelar det ingen roll hur mycket pengar du har. Skräcken sätter sociala konstruktioner ur spel. Utmanar status quo. Perfekt för en arbetarförfattare som King.

Mats Strandberg

Författare, utkom senast i maj med skräckromanen ”Hemmet”

FAKTA

Debuterade med ”Carrie”

Namn: Stephen King.

Ålder: 69 år.

Familj: Gift med Tabitha, tre barn och fyra barnbarn.

Karriär: Jobbade som lärare och publicerade en del noveller innan han 1974 roman­debuterade med ”Carrie”. Han har sedan dess skrivit närmare 60 romaner, en del under pseudonymer, och en handfull faktaböcker. Några av hans mest kända böcker är ”Cujo”, ”Varsel”, ”Christine”, ”Jurkyrkogården”, ”Det” och ”Lida”. Många av hans böcker har också blivit filmer.

Aktuell: I höst går filmatiseringar av ”Det” och ”The dark tower” upp på svenska biografer. I USA har hans tv-serie ”Mr. Mercedes” just haft premiär och i slutet av september kommer boken ”Sleeping beauty”, som han har skrivit tillsammans med sin son Owen King.