ÅSIKT

Tilllbaka till 80-talet

Malin Krutmeijer om kaoset i Hamburg under G20-mötet

Protester mot G20 i Hamburg.
Foto: Peter Wixtröm
Protester mot G20 i Hamburg.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Under G20-mötet i Hamburg upplevde demonstrationskulturen en återgång till 80-talet, säger sociologen och protestforskaren Peter Ullrich i en intervju i Berliner Morgenpost (10/7). Polisen kastade de senaste årens avspänningstaktik överbord och gjorde klart att utrymmet för protester skulle minimeras.

Redan innan mötet startade utrymde polisen ganska brutalt ett campingläger, och sedan upplöste de en tillståndsgiven demonstration, trängde in folk i ett hörn och satte in vattenkanoner. Flera människor skadades illa när de försökte ta sig undan.
Resultatet, menar Ullrich och andra rörelseforskare, journalister och analytiker, var förutsägbart: svåra kravaller och förstörelse.

Det så kallade svarta blocket trappade upp och härjade fritt i Hamburgs alternativkvarter Schanzenviertel i uppemot fyra timmar. Om man tittar på alla de filmer som florerar på nätet och som publicerats i etablerad media är det tydligt att de inte var inte ensamma: bilderna på människor som strömmar in i sönderslagna butiker och plockar på sig öl och godis är chockerande och beklämmande.

Och visst går tankarna till 80-talet, och händelser som när första maj-demonstranter 1989 tog kontroll över delar av Kreuzberg i Berlin under flera timmar. Polisen stod maktlös.
Berlin och Hamburg hör till de tyska städer som har starkast radikal vänstertradition, med protester och ockupationer, men också medborgarinitiativ, stadsodling och humanitära, ideella projekt. Här är konfrontationer med polisen inget nytt. Jag har själv firat första maj i Kreuzberg och ibland har det varit helt vansinnigt, med massiv polisnärvaro och vinande flaskor bara ett tiotal meter från vänliga gatufester och middagsätande restauranggäster.

Protestmarschen ”Welcome to hell”.
Foto: Getty Images
Protestmarschen ”Welcome to hell”.

Men de senaste åren har det gått lugnare till, och Berlinpolisens strategi lyfts nu fram som förebild. Man har släppt fram demonstrationer och låtit mindre förstörelse passera. Det har lugnat ner stämningen rejält. Så skedde också på G8-mötet i Rostock 2007, framhåller en annan forskare, Simon Teune, i Süddeutsche Zeitung (9/7). Där var svarta blocket minst dubbelt så stort, och ändå gick det aldrig så illa som nu i Hamburg. Teune är upprörd och klandrar både polisens insatsledare och de som utsåg honom – han är tydligen känd för sin hårdföra stil.

I efterspelet är det nu bara att konstatera att allt annat som hände i Hamburg, som föredrag med globaliseringskritiker, politiska debatter och fredliga protester, inklusive en demonstration med 80.000 deltagare, drunknade i de ruggigt effektfulla bilderna från Schanzenviertel.

Hamburgs vänsterradikaler är inte särskilt lyckliga heller: upploppen skedde i deras hemkvarter. Borgmästaren har aviserat att han vill stänga det radikala kulturhuset Rote Flora. Berlins polisfack kräver en "allians mot vänsterextremism".

Själv fastnar jag på Peter Ullrichs jämförelse med 1980-talet. Om man tar den vidare: har nya motsättningar hårdnat så pass att de börjar likna dem under Kalla krigets, Reagans och Thatchers årtionde? Hur ser deras uttryck i så fall ut, bortom Hamburg?