ÅSIKT

Skyll inte på datorn

Petter Larsson: Bara missnöje förklarar inte högerradikalas framgångar

Donald Trump.
Foto: AP
Donald Trump.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kan datorernas intåg förklara varför folk röstar på Trump? Och bredare, varför högerradikala partier fått sådant stöd i många länder?

Jajamän, svarar den svenske Oxfordforskaren Carl Benedikt Frey och två kollegor i den nya studien Political Machinery: Automation anxiety and the 2016 US presidential election, som lyftes fram som den senaste sanningen i frågan på Svenska Dagbladets kultursida (3 augusti).

Tanken är att maskinerna både slår ut jobb och skapar nya. Men medan de sparkade arbetarna hänvisas till en sämre betald servicesektor eller blir arbetslösa, går de nya jobben till de bättre utbildade. Denna nådlösa strukturomvandling bidrar till att elda på det missnöje som gör att arbetsklassens män röstar högerradikalt.

Det är med andra ord ännu en variant på det som brukar kallas tesen om globaliseringens förlorare.

Gott så. Problemet är att denna tes förklarar så lite. Den säger något om varför missnöje uppstår. Men klarar inte av att besvara frågan om varför det går så bra för högerradikala partier i vissa tider och i vissa länder men inte i andra.


Automatiseringen har ju till exempel slagit ut jobb i årtionden i USA och en allt större andel av arbetsklassen har pressats in i låglönesektorer, utan att någon Trump dykt upp.

Sverige är ett ännu bättre exempel. Mellan valen 2006 och 2014 mer än tredubblade SD sitt väljarstöd. Men undantag för finanskrisen, var det en tid med hög tillväxt och goda reallöneökningar, även för den medel- och arbetarklass SD hämtar sina väljare från.

Det är helt enkelt svårt att se att ”globaliseringens förlorare” skulle ha blivit så hemskt många fler under de där åren.

Därför har också forskningen allt mer kommit att inriktas på att förändringar i det politiska landskapet är det som kan förklara framgångarna. Att det finns en grogrund för högerradikalism i alla västländer tar man för givet, frågan är vad som får den att blomma. Hur sköter sig högerradikalerna? Är de valbara? Hur hanteras de av andra partier och av medierna? Finns det en nisch i politiken för dem? Hur hamnar deras hjärtefrågor i politikens centrum?


Det är både mer komplicerade, men också hittills mer fruktbara ansatser än att bara sätta likhetstecken mellan ekonomiskt missnöje – datoriseringsbetingat eller ej – och högerradikala röster.