ÅSIKT

En recensents värsta mardröm

Jack Hildén om den instängda ensamheten i Lars Raattamaas romandebut

Det vilar en inte särskilt dold politisk modell i Raattamas debutroman. Den skulle kunna kallas kommunism.
Foto: Fanny Varga
Det vilar en inte särskilt dold politisk modell i Raattamas debutroman. Den skulle kunna kallas kommunism.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att bara ha några dagar på sig att läsa Lars Raattamaas Dö andras död, är på många sätt en recensents värsta mardröm.

Det beror inte bara på de täta 550 sidorna, utan också på att texten i sig gör motsatsen till att bjuda in läsaren. Den värjer sig mot all form av enkelhet.

Detta är dock per definition ingenting negativt. Det är bara vad det är – nämligen Raattamaas första roman. Det går förstås att ifrågasätta, dels eftersom han rört sig mellan genrer förut, och dels eftersom även Dö andras död gör det. Manusrepliker, poplåtar och en kryptisk prosa. Vad man än tycker är det ofrånkomligen alltid en originell och vindlande upplevelse att läsa Raattamaa. 

Den här boken delas upp mellan tre personers perspektiv: Anni, Anti och Alfuera. Deras berättelser skrivs fram i kompakta textsjok - jag tror inte att det finns ett enda kommatecken eller frågetecken, till exempel. 

Prosan ligger nära tankens uttryck, ta James Joyces tankeström i Ulysses som mest kända exempel. Det kan låta: ”Vi kunde ljudlösheten. Och nyckeln i dörren. Bara in nu och ut igen. Det var ju inte första gången vi varit inne i ett främmande hus men här låg de och sov. Det luktade stängt natthus. Till höger därinne gick trappan upp och till vänster gick en liten en kort trappa ner”. 

Annis tankar kan tyckas normala och vardagliga, men samtidigt rädda, en röst som nästan har suddats ut. Hon jobbar på ett kontor, är oftast ensam i staden Stockholm. Ensamheten är en nyckel till språkets svårläsbarhet. Kontoret, staden, och husen har tagit över människan, och tankarna präglas av den kampen för identitet. Det är lägenheten som äger dig, inte tvärtom, trots att man i synnerhet i storstaden gärna tror att det är så det förhåller sig. 

Det vilar alltså en inte särskilt dold politisk modell här. Den skulle kunna kallas kommunism. 

Kommunismen var titeln på Raattamaas senaste diktsamling (2014), och liksom i romanen vilar en tung sorg över en utopi som inte ens längre verkar existera. Så töms språket på innehåll. Utan kollektivism, solidaritet eller gemenskap blir världen så här pass fragmenterad. 

Men bara för det blir det inte rolig läsning.

Jag kan önska att det någon gång kom ett uppehåll från alla rätt charmlösa pretentioner och den mash up-estetik som trots allt är Raattamaas signum. Det är nästan omöjligt att skilja det viktiga från det oviktiga. Eftersom allt är lika viktigt, och lika oviktigt. 

Det finns ett förflutet där aktivismen varit en sammanhållande kraft i ett splittrat gäng på fem personer. En av dem, Rosa, blir mördad av nazister efter sin disputationsfest. Anni söker sig tillbaka till platsen många år senare för att få någon sorts svar. Vid det laget är de inget gäng längre, snarare jobbar de allra flesta med övervakning eller registrering. 

Romanen rör sig på detta sätt mellan dåtid, tidlöshet och en ganska konkret samtid där Sverigedemokraterna tillåts affischera om tiggeri i tunnelbanan. Den gemensamma nämnaren tycks vara: Rummet. Rummet som allmän plats och som stängd. 

Raattamaa är också arkitekt, och har ofta vävt in sådana element i sin poesi. I Dö andras död är rummet närvarande på flera plan. Dels det avgränsade perspektiv som läsaren mottar texten genom. Vissa partier är också konkret rumsliga, som när Anti fastnar på ett norrlandståg i Bastuträsk. Där finns en tydlig instängdhet, samt laddning och nerv som ligger nära novellens eller dramatikens förtätning. Snön, mörkret. 


Men framförallt blir rummet en fråga om ägande och att bli ägd: "Huset tvingar sig på dig. Det håller i dig det förhör dig. Det tvingar dig att bekänna. Vår tids makt kallas liberal den har hittat sitt starkaste fäste i hus. Tre maktformer kallas naturliga i vår tid exploatering, kvantifiering och avpolitisering. " 

Det dystra konstaterandet tvingar fram frågor: Hur kan ett motstånd se ut? Går det ens att göra motstånd? Det klassiska citatet från Brecht (”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet”), som Athena Farrokhzad aktualiserade i sitt sommarprat, är applicerbart här. 

Med skillnaden att karaktärerna i Dö andras död samtalar just om träd. Man orkar inget annat. 

FAKTA

ROMAN

» Dö andras död

Lars Raattamaa

Albert Bonniers förlag