ÅSIKT

Plötsligt i Livets ord

Petter Lindgren läser en lovande seriedebut

En uppenbarelse i badkaret leder fram till Thomas Arnroths tioåriga liv som Herrens fotsoldat.
En uppenbarelse i badkaret leder fram till Thomas Arnroths tioåriga liv som Herrens fotsoldat.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Thomas Arnroth är en höjdare som videospelskritiker i SVT:s morgonsoffa. Varm, rolig och bespelad låter han även ett blåbär som jag vara med på ett hörn.

Det är konstigt att tänka sig att killen spenderat tio år i Livets ord, och svårt att förstå hur en Herrens fotsoldat sedermera hittat fram till Call of Duty, Shadow of Mordor och liknande avgrundsskildringar.

Hur det är med den saken får vi inte veta i Arnroths självbiografiska och sparsamt kolorerade serieberättelse om hur han som ­tjugoåring träffar en snubbe som är med i Livets ord och ­hakar på. För det vi får läsa är bara den första delen i något som förefaller arta sig till en trilogi eller liknande.


En inledande familjeberättelse om Arnroths uppväxt i Norrköping bildar bakgrund till bokens nyckelscen där huvudpersonen liggande i ett badkar plötsligt finner sig frälst: ”Vet inte hur jag ska beskriva känslan, som en orgasm i skallen kanske”.

Arnroths heureka-ögonblick, eller vad man ska kalla det, övergår dock kvickt i en känsla av skam som präglar den fortsatta skildringen. Aldrig i helvete att han, en halvhyfsad basketkille av ordinärt mellansvenskt snitt, skulle vara en sådan där Jesus-tönt: ”What happens in badkaret i källaren stays in badkaret i källaren!”.

Huvudpersonens inre brottningsmatch är mycket fint och trovärdigt skildrad, liksom det torftiga och ­glåmiga åttiotal i vilket den utspelar sig. Själv uppvuxen i Örebro som väl ännu kryllar av frimicklare minns jag mycket väl hur viktigt det var för mig och mina ogudaktiga kamrater att hålla avståndet till dessa ömsom rödblossande, ömsom likbleka hallelujavarelser.

Thomas Arnroth.
Foto: ROBERT BRÄNNSTRÖM
Thomas Arnroth.


Arnroth festar på som vanligt, men finner sig snart sitta på tåget till Uppsala och Ulf Ekmans bibelskola. I likhet med pastor Ekman ger sig Arnroth också på sin skivsamling, men kanske är han inte övertygad nog. En av Pink Floyd-basisten Roger Waters skivor visar sig mer eller mindre okrossbar: ”Jag tog i så hårt att jag ramlade i trapphuset. Och hammaren bara studsade mot skivan. Till slut tog jag en sax och klippte sönder den.”

En rolig passage, men också en av bokens mest smärtsamma och ett bra exempel på Arnroths berättande när det fungerar som bäst, vilket är ofta nog. Ibland kan han dock lita lite väl mycket till genrens liberala attityd till fluff och utvikningar. Här och där har längre partier på prosa sprängts in, och i dessa förekommer en hel del omtugg. Jag har också lite svårt att sortera i persongalleriet som tycks mig närmast ryskt i sin omfattning.

Som helhet är ettan i Mina tio orimliga år som frälst ändå inte illa pinkat, för att vara en ­debut. Förhoppningsvis hinner Arnroth vässa sin Faber-Castell ytterligare några varv till tvåan.

FAKTA

SERIER

»  Livets ord
Mina tio orimliga år som frälst. Del ett: De första åren
Thomas Arnroth
Galago