ÅSIKT

Absurt försvar för rasister

Erik Berggren om skribenterna som fördömer bojkotten mot bokmässan

Jan Guillou, Lena Andersson och Åsa Linderborg har på olika sätt kritiserat författarnas bojkott av bokmässan. ”Varför nonchalera hot och misstolka liberala principer till ett försvar för rasister?”, skriver Erik Berggren apropå debatten om högerextrema tidningen Nya Tider.
Foto: SOFIA NAHRINGBAUER, TT, FELIPE MORALES
Jan Guillou, Lena Andersson och Åsa Linderborg har på olika sätt kritiserat författarnas bojkott av bokmässan. ”Varför nonchalera hot och misstolka liberala principer till ett försvar för rasister?”, skriver Erik Berggren apropå debatten om högerextrema tidningen Nya Tider.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I protesterna mot bojkotten av bokmässan till följd av nazianstrukna Nya Tiders deltagande hörs nu varianter av Evelyn Beatrice Halls ord, ofta tillskrivna Voltaire: ”Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det.”

Få är nog beredda att gå i döden för Nya Tider, men på klassiskt högerpopulistiskt manér rycker nu skribenter ut i tron att yttrandefriheten hotas av bojkotten.

För Jan Guillou, Lena Andersson och Åsa Linderborg tycks problemet inte främst vara frågan om Nya Tider deltar eller inte. Ingen har argumenterat för att de har något att bidra med. Det verkar mest vara själva bojkotten som skaver.

Lena Andersson är tydligast (Dagens nyheter 22 april) när hon hävdar att bojkotten gör Nya Tider till ”martyrer för åsiktsfriheten” och ”oavsiktligt ger sken av att det som inte skrivit på (uppropet) har en tvetydig hållning till nationalistiska idéer.” Tja, kanske, särskilt om man så ivrigt kritiserar bojkotten … samtidigt som man nonchalerar deras tydliga rasism och förintelseförnekande genom att förvandla bokmässa till själva demokratien: ”I en frihetlig demokrati finns helt enkelt uppfattningar som man inte accepterar, men man får stå ut med dem.” Men friheten att inte stå ut, finns ingen sådan?


Åsa Linderborg gör också om mässan till något mer offentligt än vad det är, när hon påstår att det inte är ett ”vardagsrum”, utan en ”arbetsplats” (Aftonbladet 26 april). Tanken är att på arbetet kan inte läraren slippa ”ta debatten” med nazistiska elever, socialarbetaren inte neka rasisten bidrag och kvinnor i hemtjänsten inte avspisa bigotta pensionärer. För Linderborg handlar det därför om ”civilkurage” och ”solidaritet” och ” … om respekt för alla de namnlösa som helt ensamma tar fajten på sina jobb och sen går lika ensamma hem igen. Varje dag”.

Denna hjärtknipande lojalitet med de arbetande människorna understryks av en strategisk dos förakt för det egna skrået: ”Det är bara intellektuella som kan välja bort en arbetsplats när alla andra tvingas gå till jobbet.” 

Jämförelsen är absurd. Bokmässan är varken demokratins centrum eller en arbetsplats i vanlig mening. Men liknelsen har dock fördelen att sätta frågan om vad man bör ’stå ut med’ på sin spets. Alla de Linderborg solidariserar sig med är ju faktiskt, som hon själv, i sin fulla rätt att be sina klienter eller kolleger knipa igen om de skulle komma på idén att hatpropagera på jobbet. Ingen är skyldig att ”stå ut med” rasism. Man undrar om kvinnor enligt samma logik alltid måste solidariskt ”ta fajten” om hur kul det är med pussy-grabbing på jobbet?

Att somliga tvingas utstå rasistiska och sexistiska attacker på eller utanför jobbet är knappast ett skäl att utnämna det till norm. Jag tror inte det är deras poäng. Men de glömde rasismens offer, på mässor och arbetsplatser, i sina försvar av en abstrakt princip och ett lika abstrakt folk.


För Jan Guillou handlar frågan (Dagens nyheter 24 april) också om yttrandefriheten, men uppenbarligen inte allas. Om Nya Tiders numera kända hot om ”hembesök” hos journalister man inte gillar, svarar han nonchalant med en motfråga: Skall man bojkotta mässan bara för att ”olämpliga personer” kanske är där som ”uppför sig” på ett sätt som han förvisso är ”starkt kritisk” till? Eh … ja. När vi talar om nazister och hatpropaganda.

Guillou tar också till en desperat jämförelse, när han i analogi med mässan frågar om vi ska ”bojkotta Riksdagen” på grund av Sverigedemokraterna. Bojkotta riksdagen (?), det kan ju bara riksdagsledamöter göra. Och många gör också det, till exempel när de vägrar ge dem vissa utskottsplatser. Tills nyligen var de flesta eniga om den strategien. Men saker ändras fort ibland.


Dessa författares inlägg är förvånande. Varför urvattna yttrandefrihet till att betyda att alla måste få vara med överallt? Varför nonchalera hot och misstolka liberala principer till ett försvar för rasister? Varför fördöma de nu 200 kollegor som vill markera mot nazister? Jag vet faktiskt inte.

Oavsett svaret så är det tydligt att i fråga om gamla och nya nazister, slipsbärare eller gatukommandon, så bör vi nog omformulera Hall/Voltaires ord en smula, för att få en bättre känsla för vad som faktiskt står på spel:

”Jag ogillar vad du säger och att du vill tysta ned och deportera mig för den jag är, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det. För övrigt, om jag förstått dig och dina föregångare rätt, så är det en hyfsat stor chans att ni försöker tysta ned och deportera mig alldeles oavsett vad jag säger, och om det inte funkar, slå ihjäl mig.”


Erik Berggren
Forskningskoordinator, Linköpings universitet och konstnärlig ledare på Museet för glömska
.

Foto: Sofia Nahringbauer / SOFIA NAHRINGBAUER AFTONBLADET /


SVAR DIREKT: Som framgår av Erik Berggrens text har han varken läst eller brytt sig om det jag faktiskt skrivit om Bokmässan i min kolumn den 30 april. Hans argumentation ligger i stället på ett intervjucitat i Dagens Nyheter. Det gör all polemik på nivån "klassiskt högerpopulistiskt manér" och "desperat" intellektuellt meningslös.
Jan Guillou