ÅSIKT

Elitens sorg är inte vår

Åsa Linderborg om vänsterns och liberalernas trauma – och mediernas nygamla uppdrag

Talkshowvärden Jimmy Fallon, t h, fick i somras kritik för hur hanterade Donald Trump som gäst.
Foto: Andrew Lipovsky / AP TT NYHETSBYRÅN
Talkshowvärden Jimmy Fallon, t h, fick i somras kritik för hur hanterade Donald Trump som gäst.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DEBATT. Vänstern och liberalerna kan enas i Trumptragedin. Det är rätt skönt att gemensamt få sörja denna katastrof, man kan alltid säga något om galningen och samförståndet infinner sig.
Störst behov av tröst har liberalerna. Den klassbaserade vänster som i årtal ägnat sig åt nyliberalismens konsekvenser är inte lika chockad över populismens framväxt.

När jag hör och läser det liberala etablissemang som vägrar normalisera Trump vill jag vara generös. Jag vill inte säga som det är, nämligen att det här är ert fel, det är ni som med er marknadsekonomiska dogmatism har skapat den här situationen. I stället säger jag, att åh det är underbart att ni har en ryggmärgreflex som aktiveras när en reaktionär tölp tar över Vita huset.

Så kan vänstern och liberalerna stå och jollra ett tag med varandra: Trump är inte klok. Nej, han är helt bisarr.

Men så snart man närmar sig frågan om varför Trump alls kunde väljas blir samtalet genast mycket jobbigare. Det är lätt att gemensamt förfäras över Trumps sexism och rasism, men handlar valresultatet verkligen bara om unkna attityder? Eller att ryssarna spred falska nyheter?

Eller har valresultatet något att göra med att etablissemanget skapat ett samhälle där ojämlikheten är så stor att den antagit samma groteska proportioner som den mellan Ludvig XIV och hans bönder?

För att det terapeutiska sorgearbetet mellan liberaler och vänster inte ska urarta i en sårig politisk diskussion övergår vi till att enas om att karln har töntig frisyr: Fan så dum han ser ut, han kan ju inte ens bestämma sig för om håret ska vara grått eller gult.
Det där håret börjar bli en ursäkt för att inte hålla kolla på annat.

När talkshowvärden Jimmy Fallon i somras fick rufsa Trump i kalufsen fick han höra, att om Trump vinner är det hans fel som fick monstret att bjuda på sig själv. Medierna har verkligen en förmåga att överdriva sin egen betydelse; några publika minuter i en tv-kanal skulle spela större roll än fyrtio års uteblivna reallöneökningar.

Trump är klantig nog att även som vald president mucka med medierna. I själva verket är han inställning till journalistiken långt ifrån specifik för just honom.

Henry Kissinger deklarerade för Richard Nixon, dokumenterad på de inspelningar som Nixon gjorde i lönndom och nu finns tillgängliga på HBO (Nixon by Nixon), att medierna är satan själv. När New York Times avslöjade krigsförbrytelserna i Vietnam, beordrade Nixon att de ”illojala och arroganta judarna” i såväl medier som statsförvaltning skulle punktmarkeras.

Det som skiljer Trump från företrädarna är att han inte har vett nog att offentligt dölja sitt förakt för pressfriheten, helt enkelt för att man nu förtiden vinner väljare på den attityden.
Kanske kan relationen mellan medierna och Vita huset äntligen bli lite sundare.

Mediernas lojalitet med Obama var ett demokratiskt problem. Det är den osunda kärleksaffären som gör att vi har så svårt att förstå valresultatet. Trump vann delvis för att Clinton var fel kandidat, men också på grund av en djup folklig besvikelse över att Obama prioriterade bankerna framför de utmärglade låntagarna när finanskrisen 2008 skulle lösas.

Det är en befrielse att medierna återigen börjat granska presidentämbetet, men frågan är bara hur vi gör det.

Ett grepp är att påtala att Trump är en notorisk lögnare. Det är han också, som när han säger att solen skiner när det regnar. Men på Trumps lögnkonto sätter man också upp frågor som inte kan avgöras med en termometer.

Ett nytt journalistiskt grepp är att låta ”experter” punkta upp vad som är sant och falskt även i frågor som kräver en politisk diskussion. Trump anklagas till exempel för att fara med osanning när han pratar om sysselsättningen – i själva verket har arbetslösheten minskat många månader i rad. Men de jobb som skapats i Obamas USA är påhugg på McDonalds med löner som inte kan försörja en familj. Och de som efter två år har slutat leta jobb, faller ur statistiken.

Det är inte fejk news att folkflertalet i USA har fått det sämre. Däremot är det en ideologisk fråga varför det ser ut som det gör och vilka lösningar som krävs.

I stället för att göra moraliserande journalistik på Trumps persona, skulle man önska att medierna uppmärksammade själva sakfrågorna.

Women's marsch samlade hundratusentals just för att man inte formulerade något politiskt krav, man var bara emot Trump – vilket är mer än legitimt. Men det vore intressant som jämförelse att se hur många som skulle ställa upp i en demonstration i en ren sakfråga, till exempel frihandelsavtalet.

Melania och Donald Trump på installationsbalen den 20 januari.
Foto: Evan Vucci / TT / NTB Scanpix
Melania och Donald Trump på installationsbalen den 20 januari.

Om liberalerna är förbannade på Trumps seger måste de ta den debatten i stället för att göra narr av Melania Trumps stela danssteg.

De måste övertyga amerikanerna om varför det är bra att alla jobb flyttar till storstäderna och att vissa länder har tillverkningsindustri med slavliknande villkor och inga miljöskydd, medan de postindustriella länderna har tjänstesektor med löner som inte går att leva på. Man måste förklara för arbetarna på vilket sätt det är ”utveckling” att deras jobb har försvunnit utomlands.

Uppenbart har den nya presidenten en problemformulering som träffar folk rätt i hjärtat. När Bernie Sanders försvann kunde Trump monopolisera den verklighetsbeskrivning av ett land i kris som vi i medierna helt har missat.

Twisten med Trump är att han har hela det liberala etablissemanget emot sig, trots att han är kapitalets man. Bland hans ministrar finns en före detta chef för Goldman Sachs och en före detta direktör för Exxon Mobil. Kapitalet regerar direkt från Vita huset. Det är dessvärre inte unikt, men vad kan vi förvänta oss för politik med de här namnen?

Svar: Fortsatta privatiseringar, skattesänkningar, militär upprustning som gynnar den högteknologiska industrin och ett fortsatt stöd till Israel på palestiniernas bekostnad. Det är ungefär den politik som förespråkas på varje liberal ledarsida.

Det är en politik som ytterligare kommer öka klassklyftorna.

Det här vill man se mer journalistik på. Jag respekterar alla som tar avstånd från Trump, men ett centralt problem med högerpopulismen är just dess borgerliga kritiker: liberaler med totalt anspråk som känner ångest när de förlorar förmågan att kontrollera allmogen.

Vänstern och liberalerna måste fortsätta hålla enad front mot rasismen och sexismen, annars är det kört. Trumps seger medför också att liberalerna äntligen engagerar sig lite i den klimatkris som Trump förnekar – det är den stora ödesfrågan.

Resten kan vi inte, och ska vi inte, vara överens om, för lika galen som Trumps uppenbarelse är liberalernas övertygelse att vi lever i den bästa av världar.

Mediernas uppgift i allt detta måste vara att återigen börja skildra samhället såsom det faktiskt ser ut. Vi behöver inte spela populisterna i händerna bara för att vi frigör oss från den liberala världsbild som de senaste trettio åren fått styra nyhetsrapporteringen.

Etablissemangets sorg ska inte vara vår.