ÅSIKT

Adam är den enda som tar farväl

Jack Hildén följer med på direktkremering – trenden att begrava de döda snabbt och billigt utan ceremoni

Begravningsentreprenören Adam Wetterhielm lastar en kista för att hämta en död kropp för direkt­kremering.
Begravningsentreprenören Adam Wetterhielm lastar en kista för att hämta en död kropp för direkt­kremering.Foto: Sofia Nahringbauer
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Askkoppen i fikarummet är formad som en dödskalle.
Askkoppen i fikarummet är formad som en dödskalle.Foto: Sofia Nahringbauer

”Försök att inte svimma eller spy när du kommer dit.” 

Vi ska precis kliva in i den svarta Forden och åka till Södersjukhusets bårhus. Han som står för uppmaningen har lockigt hår och är en av de yngre på transportfirman, vars jobb det är att vara mellanstation efter att en människa dött. Jag besöker deras kontor, som samma kille utsett till ”det enda stället i Stockholm där man får röka inomhus”. Askkoppen i deras fikarum är formad som en dödskalle. Det är tidig morgon och röken hänger kvar i huvudet. Under helgen har vissa av medarbetarna varit på tillställningen som de kallar ”Funeral boat” på Viking Line. 

Deras garage är belamrat med kistor. Majoriteten i något ljust naturträ och det är en sådan som packas in i Forden. Modell 740. Billig. Kistor av fiber och spån är numer ovanliga. Som begravningsentreprenören Adam Wetterhielm säger:

– Femtio procent av energin som krävs för att förbränna en kropp kommer från kistan. Om man låter en tårta stå i en vecka i en pappkartong kan du tänka dig hur den skulle se ut.

Adam ska hämta en avliden och transportera denne till Skogskyrkogården för kremering. Samma sträcka kör han ibland sju gånger om dagen. Den här gången gäller det en direktare. 


”Direktare” hör jag flera gånger under dagen. Det är yrkesgruppens ord för direktkremering. Ett begravningssätt som ökat snabbt i Sverige. 2008 begravdes cirka 2 procent helt utan ceremoni, att jämföra med dagens 5,8 procent. Stockholm ligger på 9,2 procent. Förklaringarna till att just Sverige skiljer sig från i princip alla länder när det kommer till ett osentimentalt hanterande av döden, är många. Sekularisering, ensamhet, urbanisering, utvandring och stress i en sällsam kombination. I Borlänge har landets första neutrala begravningsplats nyligen öppnats, där inga religiösa symboler får finnas. 

Begravningslagen har också ändrats, och kräver nu att stoftet ska vara i marken senast en månad efter dödsfall i stället för två. Till och med en månad är ovanligt länge, i Norge ska det inte dröja mer än en vecka. Eftersom nästan alla vill ha begravningar på fredagar, uppstår köbildning på bårhusen och i kyrkorna. Numer går direktkremering att boka som ett paket på nätet, utan krångel och billigt i jämförelse. Den som är ansvarig för den avlidne kan bli helt beröringsfri. 


Vi går genom Södersjukhusets kulvertar. Adam hälsar och småpratar med folk som passerar, andra begravningsentreprenörer och obducenter. Odramatisk underjordsgemenskap. Under en av Stockholms första riktiga vårdagar är de cirka fyra graderna i kylrummen en skarp kontrast. Personen rullas ut på sin stålbricka. Jag tar ut min snus. Hon har gråa mjuka byxor och randig tröja. Fötterna är bara. Blåa händer, gul hals, i medelåldern. Det händer att Adam tänker på sin egen begravning när han tittar på lappen med deras personnummer. Han vill vara i familjegraven i Småland, och besökarna ska dricka brännvin och äta gås. 

– Nu ska vi lägga ner i kistan. Du får hjälpa till, lyft i fötterna. För att avmystifiera. 

Vi lyfter i lakanet hon vilar på. Kroppen är tung och stel. Adam är varsam och omsorgsfull, gör små ljud av tröst. Han försäkrar att för deras del spelar det ingen roll om det är en direktare eller en begravning i Uppsala Domkyrka, hanteringen är densamma. 

– Det viktiga är att man gör någonting. Det här är en människa som levt ett liv. Som har älskats, älskat och uträttat något i samhället. Förtjänar den inte en timmes ceremoni?

I kistan placerar Adam hennes händer ovanpå varandra. Han får ta i, som att stänga en trög dörr. 

Några dagar tidigare har jag träffat Viktor på ett kafé. Han beställde direktkremering för sin pappa. Viktors berättelse känns som ett typexempel för hur ett liv, kanske särskilt manliga liv, kan sluta utan att någon riktigt är inblandad. En hårt arbetande far i restaurangbranschen, gifte sig ung och skaffade barn ung. Efter skilsmässan glesades kontakten med barnen ut. Han började dricka mer. 

– En dag hade det gått tio år utan kontakt. Sen sågs vi på min mammas begravning. Då berättade han för mig och brorsan att han hade lungcancer. 


Efter beskedet ansträngde sig Viktor och pappan mer för att träffas. De fikade några gånger. Han fick träffa Viktors barn, men inget förändrades på riktigt, barnen hade aldrig haft anledning att vänja sig vid någon farfar. Jag frågar om de någonsin hann tala ut, som jag föreställer mig att många längtar efter med sina föräldrar, särskilt om man på förhand vet att tiden är utmätt. 

– Nej. För tio år sen trodde jag att jag ville det. Han hade inte fått mycket kärlek av sina föräldrar, hans pappa var också alkoholist. Pappa var kort i humöret, och det var inte särskilt kul att vara hans son. Det ville jag prata om. Sen växer man upp själv och blir mer förstående för att det blir som det blir. Då kändes det inte så viktigt att få en ursäkt. 


Viktors pappa dog ensam. Den närmast anhöriga var pappans bror. Men efter en gammal arvstvist hade inte heller de någon kontakt. Brodern tyckte att en kyrklig begravning var dyr, onödig och tidskrävande. En gravsten kan kännas viktig i början, men med tiden utvecklas den till en symbol för dåligt samvete, resonerade han. När Viktor började räkna fanns det ändå inte så många att bjuda på en begravning. 

Pappans kropp togs till kremering i Skogskyrkogården, där Viktor fick hämta askan. Han körde till Solna kyrka med kartongen i sätet bredvid. 

– Det var inte helt okänslosamt. Han var närvarande, helt klart. 


Att Viktor inte fann så många att bjuda är inte ovanligt. Jämfört med 80-talet har det genomsnittliga antalet besökare minskat med ungefär hälften, från 49 till 24. 


En vanlig reaktion när folk får höra om direktkremeringar är: Sorgligt. Men ceremonier kan se olika ut. En gång var jag på begravning i Ghana, och det var så nära en hemmafest man kan komma. Kyrkliga eller borgerliga begravningar med massor av gäster är inte heller en enhetlig ritual. De som varit på begravningar för en gammal farmor, och en närstående som exempelvis dött i en bilolycka, vet skillnaden. 

De nya nätbyråerna har sällan egna bilar utan slussar vidare de praktiska tjänsterna på entreprenad. Att till exempel ta hand om anhöriga framstår inte lika viktigt som att hamna högst upp på Google.

Däremot ska tilläggas att en direktkremering inte nödvändigtvis innebär att ceremonier helt uteblir. Många samlas till exempel efteråt kring urnan. Därför undrar jag om Adam tror att trenden verkligen är så mycket att oroa sig för.  

– Begravningar följer trender i samhället. Vi börjar förlora vår andlighet och respekt för traditioner. Och människor har behov av ceremonier, vi hänger upp hela våra liv på det. Jag har jobbat nära döden i fjorton år. Jag ser stora problem med att det förändras så snabbt. Men jag måste försöka förstå, finns det inga pengar eller anhöriga så kan den praktiska och snabba lösningen vara bäst.  


I efterhand har Viktor funderat på om det var rätt beslut att direktkremera. Visst var pappan en ”skitstövel”, men förtjänade han inte mer? Visserligen kan den känslan bero på tradition och omgivningens förväntningar, snarare än att Viktor själv skulle fått ett bättre avslut genom en ceremoni. Men man ska tänka sig för, säger han. 

– Med mamma upplevde jag att det var viktigt att få avslut. Något händer då. Hela ritualen är inte ett spel, det är viktigt. 


När allt annat var fixat åkte Viktor och hans bror till pappans lägenhet. De skulle städa. På förhand verkade det jobbigt. De hade funderat på att anlita firma men brodern envisades med att de skulle sköta städningen på egen hand. De plockade bland hans anteckningsböcker, foton och gamla kläder. 

– Vi gick igenom varje låda, varje pryl. Allt som skulle kastas och det som skulle sparas. Tjugo, trettio år går ganska fort. Han var vår pappa. Det blev en ceremoni, utan att det var meningen. 


Viktor heter egentligen något annat.

FAKTA

Tre av tio pratar aldrig om döden

  • Varje dag dör cirka 250 ­personer i Sverige, drygt 90 000 per år.

  • 74 procent av de avlidna kremeras, 26 procent begravs i jord.

  • De flesta begravningar är kyrkliga men sedan stat och kyrka skildes åt år 2000 ökar andelen borgerliga begravningar. Förra året uppgick de till 10,3 procent.

  • 2012 ändrades lagstiftningen till att det får gå som mest en månad mellan dödsfall och kremering/gravsättning (tidigare två månader). Trots detta har Sverige världens längsta tid mellan död och begravning. 

  • Begravningsbranschen omsätter minst 2 miljarder om året. En vanlig begravning kostar i snitt runt 20 000 kronor, men extra kostnader tillkommer ofta.

  • Enligt en undersökning som Fonus låtit göra pratar tre av tio svenskar aldrig om döden. 

Källa: Sveriges begravningsbyråers förbund