ÅSIKT

PEPPERMANIA!

Lars Sjöstedt om albumet som revolutionerade rockmusiken för 50 år sedan

Sgt Pepper’s lonely hearts club band alias The Beatles i EMI-studion på Abbey Road våren 1967.
Sgt Pepper’s lonely hearts club band alias The Beatles i EMI-studion på Abbey Road våren 1967.Foto: UNIVERSAL/APPLE
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sgt Pepper’s lonely hearts club band var kult redan innan skivan gick att köpa.

En vecka före släppet meddelade BBC att de förbjöd all spelning av ”A day in the life”, ett av spåren på albumet, i sina kanaler.

”Vi kan inte undvika att dra slutsatsen att orden I’d love to turn you on följt av det där stigande ljudmontaget kan ha en ganska elak betydelse”, skrev radio- och tv-jätten i ett nyligen offentliggjort brev till Beatles skivbolag EMI.

Flera radiostationer i Los Angeles stoppade samma låt sedan de fått för sig att textraden ”four thousand holes in Blackburn Lancashire” handlade om fyratusen hål i armen.

Snacka om bra reklam.


Beatles åttonde album var mycket efterlängtat. Törstande fans hade fått vänta i nästan ett år sedan förra 33-varvaren Revolver. En evighet i en tid när popstjärnorna spottade ur sig vinyl var och varannan månad.

När så den sensationella singeln med ”Penny Lane” och ”Strawberry fields forever” släpptes som en aptitretare i februari närmade sig förväntningarna kokpunkten. Beatles hade uppenbarligen något fantastiskt i görningen.

”Sgt pepper’s lonely hearts club band” släpptes 1 juni 1967.
”Sgt pepper’s lonely hearts club band” släpptes 1 juni 1967.

I det läget kunde gruppen ha sjungit telefonkatalogen och ändå sålt guld. Men så blev det ju inte.

Nästa vecka är det 50 år sedan Sgt Peppers rockin-psykedelia exploderade i ansiktet på flower power-sommaren 1967.

Jubileet firas med nya böcker och dokumentärer, radiospecial i BBC och festival i en hel vecka i Liverpool. Som grädde på moset släpps en jubileumsutgåva med massor av outgivna tagningar och en ny stereomix utförd av Giles Martin, son till Beatles legendariske producent George Martin.


Sgt Pepper stack ut som en totempåle 1967 med det påkostade omslaget och den lekfulla, vildvuxna blandningen av melodiös rock, music hall, raga, avantgarde och psykedelia.

Skivan var banbrytande på många sätt, inte minst genom att skapa konceptuell konst av albumformatet.

Förpackning och innehåll smälter samman i en gammaldags engelsk varitéshow med husorkester, konferencier, publikreaktioner och ett nästan sömlöst flöde av förtrollande musik. Omslaget fungerar som programblad inklusive alla låttexter, som för första gången fanns tryckta på konvolutet till en popplatta.

Skivan omfamnades genast av hippierörelsen och den progressiva ungdomskulturen. De fattade vad insmugna fraser som ”I get high” och ”had a smoke, and I went into a dream” betydde och kunde spegla sig i sångernas budskap om gemenskap, optimism och utopiska drömmar om en skönare värld.

Men även vuxna spetsade öronen.

Beatles på lanseringspartyt för Sgt Pepper i maj 1967: Ringo Starr, George Harrison, Paul McCartney och John Lennon.
Beatles på lanseringspartyt för Sgt Pepper i maj 1967: Ringo Starr, George Harrison, Paul McCartney och John Lennon.Foto: GETTY

”Sgt Pepper var det mest kraftfulla stycke av propaganda som motkulturen kunde ha fått. Albumet tog med sig en bit av rörelsen in i miljontals hem och påverkade attityden hos oräkneliga lyssnare”, skriver Nicholas Schaffner i boken The Beatles forever.

Snart startade en ohejdad mytbildning om allt knarkigt som folk tyckte sig se och höra på Pepper:

… det finns marijuanaplantor på omslaget (inte sant, de små växterna lär passande nog vara peperomia-plantor).

… initialerna i ”Lucy in the sky with diamonds” kan läsas LSD (en ren slump, enligt upphovsmannen).

… ”Fixing a hole” handlar om sprutnarkomani (helt galet).

Och så vidare.


Det där anade naturligtvis inte de fyra när de samlades för att spela in det nya albumet i november 1966. Men det låg något stort i luften. För första gången hade de all tid de behövde, turnéerna var nedlagda och skivbolaget gav dem fria händer i studion.

Paul McCartney hade med sig en idé om att de skulle låtsas vara en alter ego-grupp under inspelningarna. Som ett försök att komma ifrån den utslitna imagen som The fab four och få större konstnärligt spelrum.

”Så när John skulle sjunga, så var det inte han utan en fantasikaraktär i det nya bandet. Det frigjorde oss, vi kunde göra vad som helst, för det var inte vi”, har McCartney förklarat.

I hans huvud var fantasigruppen en korsning mellan en edwardiansk militärorkester och de då heta San Francisco-bandens fäbless för långa flummiga namn, typ Laughing Joe and his medicine band och Big Brother and the holding company. ”Sgt Pepper” föddes ur en lek med orden ”salt och peppar”.


Även om både John Lennon och George Harrison har förnekat att de ägnade pseudonymen en enda tanke under sessionerna så blev inspelningarna verkligen annorlunda. Kreativiteten sprudlade för att hitta sound och uttryck som prövade verklighetens gränser.

Alla rattar i den förhållandevis begränsade Abbey road-studion skulle skruvas på. Ett trick var att spela in på en bandhastighet, och spela upp på en annan. Det kunde varieras i det oändliga för att ändra karaktären på röster och instrument – som till exempel McCartneys pitchade vokalist i ”When I’m 64” eller Ringos djupt ringande hängpukor.

Till ”Being for the benefit of Mr Kite” trollade producenten George Martin fram en tivolibakgrund genom att klippa inspelningar av ångorglar i småbitar, slänga upp bandsnuttarna i luften och sedan klistra samman allt huller om buller. Pop mötte musique concrete.


Inget var omöjligt eftersom Beatles inte hade några planer på att spela låtarna live. Det vanliga kompet av trummor och gitarrer kunde ersättas eller kompletteras med piano, orglar, sitarer och allt möjligt från EMI:s arkiv av ljudeffekter. De behövde inte ens spela som ett band utan kunde bygga upp arrangemangen instrument för instrument eller helt sonika låta studiomusiker göra jobbet. Ett arbetssätt som snabbt kopierades av konkurrenterna.

Inspelningen av det mäktiga extranumret, ”A day in the life”, blev särskilt minnesvärd. Det 43 sekunder långa slutackordet spelades på fyra klaviaturer och fick ett overkligt häng genom att teknikern Geoff Emerick långsamt drog upp reglarna till max samtidigt som kompressorer jobbade för högtryck. Till slut hörs till och med bruset från luftkonditioneringen – och knarr från Ringo Starrs sko.

För att skapa det ”stigande ljudmontaget”, som ju kom att uppröra BBC, hyrdes 40 symfoniker in. I 24 takter spelade de sig under gnissel och bång mot klimax, från sina instruments lägsta ton till dess högsta. Fyra gånger om. Konstmusikern Karlheinz Stockhausen skickade ett gratulationstelegram när han fick höra oväsendet.


Sgt Pepper’s lonely hearts club band blev karriärens största framgång för Beatles. I Storbritannien toppade albumet listorna nära nog resten av året och blev decenniets mest sålda skiva. USA drabbades av Peppermania. Rolling Stone-journalisten Langdon Winner har beskrivit hur han färdades över kontinenten strax efter att albumet släppts, och överallt där han stannade spelades ”Sgt Pepper”.

”Det närmaste enighet som västvärldens civilisation har kommit sedan Wienkongressen 1815”, skrev han högtravande.

”Sgt Pepper” belönades med en Grammy för Årets album, som första rockplatta någonsin. Även utmärkelser för Bästa omslag och Bästa ljud hamnade i Beatles prisskåp.


Men sedan 60-talet har Peppers rykte gått lite ”in and out of style”. Mest out.

Keith Richards kallade skivan ”a mishmash of rubbish” i en intervju för ett par år sedan och redan på 70-talet började kritiker avfärda albumet som daterat. I popularitetsomröstningar brukar ikonen hamna efter andra Beatlesalbum som Rubber soul, Revolver och Abbey Road.

Ett undantag är musikmagasinet Rolling Stones högt värderade lista över tidernas 500 största album, som toppas av Beatles-klassikern.

I en färsk intervju i Mojo säger Paul McCartney att ”Sgt Pepper” var Liverpoolgruppens viktigaste skiva – men inte nödvändigtvis den bästa.

”Det var den mest utmärkande, eftersom den var så annorlunda jämfört med vad som var på gång på den tiden. Så mycket hände och det kändes som om allt kulminerade med Pepper.”


Och visst lever arvet efter Sgt Pepper’s lonely hearts club band.

Med sitt mest inflytelserika verk gav Beatles inspelad musik ett eget universum, skilt från livemusikens. Gränsen mellan rock och konst suddades ut och lp-formatet fick en ny standard. Efter ”Sgt Pepper” vågar inget band samla några singlar och utfyllnadsspår och kalla det för ett album. Än mindre trycka ett tråkigt omslag.

Gruppen banade även väg för den seriösa rockkritiken och fick vuxna att bry sig om popmusik.

Och än i dag talar musiker över hela världen om att göra sin egen ”Sgt Pepper”. Sitt eget stora mästerverk.


Fotnot: BBC hävde bannlysningen av ”A day in the life” 1972.