ÅSIKT

En gammal kompis kom på besök

Magnus Ringgren: John Ashbery gjorde bara hastiga visiter i vårt universum

  John Ashbery intervjuas i sin lägenhet i New York, i september 2008. Han dog av naturliga orsaker, enligt maken David Kermani. Ashbery blev 90 år.
Foto: Bebeto Matthews / AP TT / NTB SCANPIX
John Ashbery intervjuas i sin lägenhet i New York, i september 2008. Han dog av naturliga orsaker, enligt maken David Kermani. Ashbery blev 90 år.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.


John Ashbery (1927-2017) var Robert Blys jämlike och motpol i amerikansk poesi.

Där Bly var profet och mystiker var Ashbery en gammal kompis, en rolig kille vars resonemang var lika smittsamma som oförståeliga. Hans tanketrådar löpte i ett parallellt universum och gjorde bara hastiga besök i vårt, som om vi befunne oss på avigan i hans ständigt pågående broderi. Han gav oss en stjärnhimmel av knutar och garnändar.

Ashbery lekte med dimensionerna och världens topologi. En typisk dikttitel var ”Självporträtt i en konvex spegel” som finns i en lysande svensk tolkning av Göran Printz-Påhlson från 1983.

Texten börjar som en en ekfras byggd på Parmigianinos renässansmålning där man ser konstnären i en barberarspegel – handen lika stor som ansiktet. I dikten kan man hitta sånt som liknar postmoderna slagord: ”Ytan är vad som finns där, / och ingenting kan vara till som inte finns där.”

Men ytan är måleriets yta (Ashbery var en framstående konstkritiker) som kan rymma precis allt. ”I en annan skala” lurar ”en slumrande val på havets botten / i jämförelse med ett litet skepp, förmätet / på ytan.”

John Ashbery debuterade 1953 och gav ut ett 30-tal böcker. Han tillhörde – om nu den mannen kunde ”tillhöra” – det som kallas för New York-skolan. Utanför det plugget satt också Frank O’Hara och åt en snabb lunch ibland. De två kan tävla om att vara mest kvickögda i samtida poesi.

John Ashbery fick alla tänkbara priser utom Nobelpriset.