ÅSIKT

Superkvinnan slår i glastaket

Inga-Lina Lindqvist om nya filmen ”Wonder woman” – och den eviga sexualiseringen av kvinnliga hjältar

Premiär i dag: Gal Gadot som Wonder woman i nya filmen med samma namn.
Premiär i dag: Gal Gadot som Wonder woman i nya filmen med samma namn.Foto: AP TT / NTB SCANPIX
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Justice league”, i Sverige även känd under namnet ”Lagens väktare”, är en sammanslutning för superhjältar som tecknats på det amerikanska serieförlaget DC Comics.

Man skulle kunna säga att ”Justice league” är de tecknade superhjältarnas styrelse.

Precis som i alla styrelser är mansdominansen total. Bland grundarna finns en enda kvinna – Wonder woman.

Vi är så vana vid att styrelser består av män att vi kanske inte ens reagerar inför superhjältars ensidigt uppradade breda bringor. Men låt oss tänka ett extra varv.


”Superhjälte” är per definition ett könlöst fenomen eftersom superkrafterna inte är mänskliga och därför lätt kan tilldelas olika aktörer oavsett deras sociala kön. Så varför är könsfördelningen i ett helt och hållet fantasibaserat sammanhang lika orättvis och obegriplig som i verkligheten?

Historikern Yval Noah Harari slår fast i sin uppmärksammade ”Sapiens. En kort historik över mänskligheten” att ”patriarkatet har varit norm i nästan alla jordbruks- och industrisamhällen. Det har hårdnackat stått emot politiska resningar, sociala revolutioner och ekonomiska omdaningar”.

Harari bevisar i sitt resonemang att det patriarkala systemet bygger på ogrundade myter. Han pekar också på att könsrollerna har revolutionerats och kvinnor fått fler rättigheter och möjligheter.

Just detta gör genushistorien så förvirrande. Om allt detta har hänt – vad kan då förklara patriarkatets universalitet och stabilitet? Harari står häpnadsväckande svarslös.

Filmen ”Wonder woman”, med Gal Gadot i huvudrollen, har i dag biopremiär och jag passar på att försöka förstå varför en superhjältinna som kan spränga solida byggnader i luften själv inte kan spränga det beryktade glastaket. Vad hindrar henne?


Wonder woman/Diana är en av de äldsta och mest ikoniska tecknade superhjältarna. Hon skapades 1941 av tre upphovsmän som levde i en polyamorös relation. Elisabeth Murston och hennes man William var psykologer. William Murston är känd för att ha uppfunnit lögndetektorn. Dianas sanningslasso är en lekfull anspelning på det. Olive Byrne, parets partner, studerade psykologi och sägs ha stått modell för superhjältinnan.

Redan från början var hon konstruerad som feministiskt ställningstagande och en utmaning mot konventionerna. Men hennes skapare agerade mot henne lika svekfullt som Bibelns gud agerade mot de första människorna när han placerade en orm i paradiset. Diana förlorar sina krafter om hon blir bunden av en man.

Twisten har gett upphov till en fristående pornografisk genre, ”wonder woman in bondage”. De stereotypa bilderna är hånfulla mot superhjältinnan.

Men även i de tidiga versionerna av den tecknade serien var bondage och andra icke-normativa sexpraktiker ett flitigt förekommande tema. Dominans och underkastelse utspelade sig i serien i en explicit lesbisk kontext. Efter andra världskrigets slut fick de amerikanska kvinnorna återvända till hemmen när männen kom från fronten och ville ha sina jobb tillbaka. Snuskfaktorn i serien sjönk till noll och Wonder woman fick foga sig i en nygammal begränsande form av kvinnlighet.

Sexualiseringen av de kvinnliga superhjältarna verkar vara en evig förbannelse. Manliga – tecknade och otecknade – superhjältekroppar är givetvis starkt idealiserade. Och de är för all del attraktiva, muskulösa och allmänt tilltalande. Men varför anpassar sig den manliga kroppen så lätt efter olika maktpositioner? Hur undviker den manliga kroppen att förlora på att sexualiseras?


Den nya filmen om Wonder woman gör ett försök att återupprätta superhjältinnans feministiska grundförutsättningar. Vi får följa Dianas idylliska barndom i det enkönade samhället av krigiska amazoner. När hon hamnar i ”vår” värld där ett världskrig rasar och där allvarliga generaler (män) förflyttar soldaternas stumma massor (män) för att döda andra soldater (män) rasar Diana av helig vrede. I en scen står hon på kyrktaket efter att ha krossat kyrkobyggnaden. Hon står klädd i sina krigskläder och folket jublar.

Symboliskt skulle man kunna säga att hon har krossat det religiösa förtrycket. Hon ifrågasätter varför generalerna inte slåss fysiskt och föraktar dem för det. Hon slåss inte som män, genom logik och taktik, utan drivs av sin intuition och passion.

Manuset bygger på en intressant komplikation.

Diana är uppfostrad att tro på att den antika guden Ares har förlett mänskligheten att kriga. Ares gör människor onda. Diana tror att Ares startade världskriget. Kriget är för henne inte en politisk, ekonomisk eller ens biologisk strid, utan helt och hållet mytisk och filosofisk. Dianas till synes konstiga kamp mot dem som för alla andra framstår som ”låtsasfigurer” bemöts med sedvanliga härskartekniker. Och jag börjar ana att bakom filmens stereotypa slagsmålsestetik döljer sig en möjligen omedveten, men väldigt djup och träffsäker metafor.

Dianas alternativa tolkning av kriget är en symbol för den feministiska kampen.

Kvinnorna kommer från en annan värld. De utkämpar sina egna osynliga konflikter i vår värld, männens värld, där så kallade ”riktiga” män slåss om så kallade ”riktiga” saker.

Feminismens kamp förs mot en för männen osynlig fiende och därför tror de inte på kampen. Männen ser ingen Ares. De ser gradbeteckningar och order, konkreta ting och tydliga vägar.

Svaret på gåtan om patriarkatets beständighet kan mycket väl handla om vad som görs synligt och vad som förblir osynligt.

Den kvinnliga kroppen sticker ut. Den besitter en skrämmande förmåga till transformation. Graviditet formaterar om kroppen inifrån och ut och klimakteriet vänder hela existensen ut och in. En manlig superhjälte däremot förblir oförändrad och gör sig i den betydelsen mindre synlig och utsatt.


Kvinnans synlighet kommer med en inbyggd utsatthet. Wonder woman på kyrktaket, segerrik till folkets jubel, kan på en sekund och i samma synlighet bli föremål för attack. En kvinnlig superhjälte finns i en kvinnlig kropp med alla dess implicita förändringar som gör henne synlig och därmed sårbar.

Kvinnan är kulturellt sett fångad av att vara utsatt i sin synlighet. Av det skälet är hon även betingad att behöva spegla sig för att ha åtminstone lite kontroll över vad som görs tillgängligt för blickarna.

Denna kamp om och med synligheten är – paradoxalt nog – osynlig för alla män.

Av den anledningen strider Wonder woman ensam.

Och glastaket som hon behöver slå sönder kan mycket väl vara en helt vanlig badrumsspegel.