ÅSIKT

SVT visar elitens bild av dum arbetarklass

Åsa Linderborg svarar Peter Nyrén: Det handlar om demokrati

”Morran och Tobias” med och Robert Gustafsson Johan Rheborg visas på SVT Play.
”Morran och Tobias” med och Robert Gustafsson Johan Rheborg visas på SVT Play.Foto: Nordisk Film
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag har aldrig påstått att man inte ska få skratta åt arbetarklassen och de underprivilegierade. Tvärtom, till skillnad från moralvänstern anser jag att man ska få skämta om allt och alla – som jag också skriver.

Det jag vill diskutera med SVT:s humorprogram som exempel är det ideologiska mönstret: idén om arbetarklassen som så primitiv, att den nästan mer liknar djurvärlden än människosläktet. Min poäng är att SVT inte utmärker sig på den punkten, man bara reproducerar ett rådande klassperspektiv.


Andra europeiska public service-bolag gör samma sak. Owen Jones tar Little Britain som exempel. I den humorserien (som jag själv håller högt) florerar figurer från alla samhällsklasser. Däribland Vicky Pollard, en tjock, vulgär och gravt ointelligent tjej från ett klassiskt engelskt arbetarkvarter. På en tv-mässa svarade en överväldigande majoritet av de närvarande mediemänniskorna, att de såg Vicky Pollard som en typisk representant för arbetarklassens unga kvinnor.

Peter Nyrén, programbeställare på SVT, definierar publiken: De utslagna, de arbetslösa, de förståndshandikappade, de på landsbygden, alla de som inte klarar av livet riktigt väl. De är enligt honom jätteglada åt att bli hånade. De känner sig nämligen viktiga och sedda eftersom de får vara med i SVT. Han tar deras, de utstöttas, entusiasm över att se sig själva i bild till intäkt både för att Uti bôgda skildrar hur folk faktiskt är, och att det är bra tv.

Den identifikation som SVT spekulerar i, handlar mer om deras egna fördomar.

Min egen mejlkorg säger något annat om tittarreaktionerna, men den är lika lite som Nyréns tentakler någon seriös opinionsundersökning.
Bekymret är att arbetarklassen aldrig skildras på något annat sätt än några man ska skratta åt eller förfasas över. Nästan all tv och film som görs handlar om och riktar sig till medelklassen. Filmåret 2013 hade två av 50 svenska biofilmer LO-kollektivet som huvudpersoner. Det har inte blivit bättre sen dess.

De som säger att arbetarklassen visst är synlig i kulturen och medierna, brukar hänvisa till dokusåpor som Ullared och Paradise hotel. Som om deltagarna där skulle vara ett utsnitt av halva svenska befolkningen (sorry, men hälften av alla svenskar tillhör fortfarande arbetarklassen).


Visst kan man, som Nyrén menar, hitta begåvningar både på studentspex (HasseåTage) och Youtube. Men att något är stort i sociala medier betyder inte att det håller verkshöjd. (Jag hoppas att Nyrén är lika gammaldags som jag på den punkten: konstnärlig kvalitet är något som både finns och som vi ska slå vakt om).

I det större perspektivet handlar SVT:s klassperspektiv om demokratin. Populismen växer just för att vanligt folk inte känner sig representerade någonstans, varken i politiken, medierna eller kulturen – vilket de inte heller är. Men dyker de upp, är det alltid som några helt pantade, osmakliga, otäcka typer. Ska de ens få ha rösträtt?

Man har alltid skämtat om arbetarklassen. Men hur man gör det, handlar om var hjärtat sitter.