ÅSIKT

Pysslet med träbåten gör tiden cyklisk

Petter Lindgren om båtliv, miljövänner och vår nautiska identitet

Foto: Magnus Sandberg / AFTONBLADET / 4560
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kulturredaktionen har skickat mig en ojämn, men befriande spretig sak om havets närvaro i den svenska självbilden, med titeln Angöringar.

Här utreder exempelvis Simon Ekström, etnolog och en av antologins två redaktörer, hummerns roll som ekonomisk motor. Historikern Andreas Linderoth tar sig an 80-talets ubåtsfrossa och doktoranden Harry R:son Svensson nyanserar den vedertagna bilden av Karlskrona som gammalt nassefäste. 

Intressanta prylar, men som ägare av en äldre träbåt, en folkbåt, störtar jag förstås genast in i etnologen Mattias Frihammars kapitel ”Veteranfritidsbåten i tre kulturella dimensioner”. 

Frihammar, som dragit runt på båtklubbar och träbåtsfestivaler, konstaterar att intresset för äldre fritidsbåtar är växande, och att denna glädjande utveckling eller möjligen outveckling delvis kan skyllas på nostalgi. 


Det är knappast en banbrytande slutsats, inte minst som vi lever i en tid som inte direkt uppmuntrar till framtidstro. Men Frihammar dribblar till det på ett spännande vis, och noterar här en nostalgi som skiljer sig från den gängse och mer raggaraktiga varianten, den som ger sig till känna i form av en osund dragning till sådant som bulligt formspråk eller Raketost. 

Intresset för äldre fritidsbåtar är växande, och denna glädjande utveckling eller möjligen outveckling kan delvis skyllas på nostalgi

Veteranbåtsfantastens symptombild är av mer filosofisk karaktär, menar Frihammar, och rör snarast tiden i sig, eller sättet på vilket vi uppfattar tid. Pysslet med snipan är inte bara ett pyssel för pysslandets skull, utan också ett sätt för pysslaren att liksom bakvägen kränga av sig det som Frihammar kallar för "modernitetens linjära tidsuppfattning". Det vill säga en tidsuppfattning där tidens gång på ett visset vis "förstås som en ständig förändring, vilket innebär att det som sker i den ena stunden är borta för alltid i den andra". Detta för att i stället inträda i den sorts cykliska och mer behagliga tidsuppfattning som enligt Frihammar kännetecknade det förindustriella samhället och dess invånare, för vilka "saker och ting upprepade sig och återkom med jämna mellanrum". 


Även om man nog bör akta sig för att överdriva den mentala skillnaden mellan låt säga sig själv och sin förindustriella farfarsfarfarsfar, så har Frihammar här en fin poäng. För den som inte har upplevt tiden som cyklisk förut kan jag nämligen inte annat än rekommendera att skaffa en gammal träbåt, ju äldre desto bättre. Med en sådan, som dessutom ofta kan fås för en struntsumma av vad det kostar att köpa en modern plastlåda, uppfylls inte bara varje årstid av sina bestämda sysslor, utan varje månad. 

Till och med på vintern finns det grejer att sköta. Efter den första köldknäppen i december ska det till exempel linoljas, ett lika nödvändigt som sävligt och kladdigt arbete, och i januari måste presenningen rullas ner till marken, för att inte skrovet ska storkna i den torra luften. I februari kan det vara dags att börja vårrusta. 


Så där håller det på, året runt, år ut och år in, och nog händer det alltid framåt april att jag en afton finner mig sittande på en hög pallvirke, utpumpad och i ett tillstånd av yttersta cykliskhet, alltmedan en liten rosa molntuss syns segla fram för sig själv i en pöl i varvsgårdens bottenfärgskontaminerade grus. Den där pölen, den där molntussen, tycks återkomma varje vår, och kanske är det i själva verket samma pöl, samma moln. 

I juli, om jag orkat få på masten, kan det till och med bli så att jag kastar loss och ger mig ut i Östersjöns bölja, vilket på ett utsökt osökt vis leder artikeln vidare och in i arkeologen Mirja Arnshavs kulturhistoriska rotande i bottengrumset i skärgårdens ankarvikar, beskrivet i kapitlet ”Dolt under ytan”. 


Arnshav, som i jämförelse med antologins övriga bidragsgivare rent av framstår som något av stilist, ger en levande bild av den närmast surrealistiska röra som tycks råda på botten av våra naturhamnar: "Där finns rep, svabbar och annan båtutrustning. Där finns spår av förströelse, i form av till exempel snorkelutrustning, fiskelinor och klädnypor från badkläder som hängt på tork i mantåget. Slutligen finns där också en hel del föremål som kan härröras till köksutrustningen. Vanliga fynd är delar av de karaktäristiska plastserviserna, gärna dekorerade med ett ankare, en tross eller något annat nautiskt motiv. " 

Minsta plastgaffel kan orsaka gräl och förstämning i naturhamnarna


Måltidsrelaterat skräp, som ölflaskor och sillburkar, är förstås också vanligt förekommande, men det är värt att notera att det är just de ur miljösynpunkt tämligen harmlösa materialen glas och plåt som dominerar i denna kategori, och inte dum plast. Här avviker ostkustens ankarvikar enligt Arnshav från världshaven i övrigt, där plast är det vanligaste skräpet. 

Av denna avvikelse skulle man eventuellt kunna dra slutsatsen att båtfolket är för miljömedvetet för att frivilligt langa plast i sjön, men nu får vi tydligen inte bli alltför idealistiska: "Samtidigt finns det sannolikt också rent egoistiska skäl till att plast inte kastas överbord", skriver Arnshav. Plast flyter, förklarar hon, och eftersom den sociala kontrollen är hård i naturhamnarna kan minsta plastgaffel orsaka gräl och förstämning. 


Veteranbåtsfantaster gör för övrigt bäst i att låta nostalgin stanna vid relingen, eller potatislisten som vi säger i branschen. För även om båtarna naturligtvis var både snyggare och bättre förr, så höll sig forntidens fritidsskeppare med en sophantering från helvetet. 

Så sent som på sextiotalet, berättar Arnshav, rekommenderade till exempel självaste Pripps i en annons att deras ölburkar skulle sänkas på ort och ställe: "Ett litet extra tips, gör ett litet hål i botten på den tomma burken så sjunker den fortare. " 

FAKTA

ANTOLOGI 

» Angöringar - Berättelser och kunskap från havet 

Red. Simon Ekström och Leos Müller 

Makadam