ÅSIKT

Natoivrarna borde se upp

Torsten Kälvemark om Turkiet året efter kuppförsöket: Yttrandefrihet och rättssäkerhet trampas under fötterna

Recep Tayyip Erdogan.
Foto: Geert Vanden Wijngaert / TT / NTB Scanpix
Recep Tayyip Erdogan.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hur många journalister sitter fängslade i Turkiet? Siffrorna är förstås aldrig exakta men Wikipedia uppger att drygt 200 gripits och mer än 100 efterlysts. Fast just de uppgifterna kan ingen ta del av i Turkiet eftersom Wikipedia av ”nationella säkerhetsskäl” har blockerats av myndigheterna. 

Yttrandefriheten sitter trångt i president Erdogans rike. Efter den misslyckade statskuppen den 15 juli 2016 har mer än 130 medieföretag i olika branscher tvingats stänga. Den som vill twittra sitt missnöje bör akta sig. Enligt Twitters officiella statistik fick företaget under andra halvåret 2016 totalt 894 domstolsbaserade krav från olika länder på att ta bort inlägg. Av dem kom 844 från Turkiet.

Mellan 3 och 10 juli i år greps 80 personer misstänkta för ”terroristpropaganda” på sociala medier. Under samma vecka frihetsberövades 520 personer för påstått samarbete med omstörtande krafter. Den 11 juli utfärdades arresteringsorder för 105 IT-experter med samma motivering.


Till det kommer att 47 ledande akademiker från två universitet i Istanbul greps i veckan. En grund för gripandet var att de hade laddat ned en chatt-app som också använts av fjolårets kuppmakare. Om programvaran använts brottsligt återstår förstås att bevisa men allt som kan tjäna till att undanröja ett motstånd mot regeringen utnyttjas numera. Under det senaste året har mer än 8 000 universitetslärare mist sina jobb.

Det ödet delar de för övrigt med närmare 4 500 domare och åklagare. 138 000 tjänstemän på olika nivåer har också sparkats. I de flesta fall motiverar myndigheterna besluten med att de avskedade har förbindelser med den rörelse vars andlige ledare är den moderat muslimska predikanten Fethullah Gülen som sedan 1999 befinner sig i exil i Pennsylvania.

Gülen var en gång Erdogans vän men är nu hans svurne fiende. Ingen västlig underrättelsetjänst lär ändå vara övertygad om att Gülen och hans krets skulle ligga bakom kuppförsöket. Som han själv skrev i Washington Post för ett par månader sedan protesterade han snabbt mot det försök till omstörtning som kom att kräva närmare 300 döda och 2 000 sårade. Att han tvärs över Atlanten skulle kunna dirigera ett omfattande militärt projekt utan upptäckt är helt osannolikt.

Auktoritära ledare har historiskt sett ofta identifierat en mystisk fiende som kan lastas för det mesta. Är det inte jesuiter eller frimurare så är det kontrarevolutionärer eller kosmopoliter. Vad världskommunismen var för senator McCarthy är Gülen-rörelsen för Erdogan. Varje misshaglig politisk motståndare kan stämplas som en potentiell landsförrädare i förbund med hemliga nätverk.


Skulle utvecklingen i Turkiet efter kuppförsöket ha kunnat hejdas? Många länder gjorde ett misstag i att inte snabbt fördöma vad som trots allt var ett olagligt försök att störta en demokratiskt vald regering. Men ett länge känt obehag inför Erdogans politik gjorde att internationella beklaganden drog ut på tiden, något som uppenbarligen ökade Ankaras misstro mot omvärlden. Att Vladimir Putin var den första att ringa upp sin turkiske kollega stärkte å andra sidan den pånyttfödda vänskapen mellan två auktoritära ledare, en ömsesidig vinst för båda parter.

Sedan dess har den fortsatta utvecklingen präglats av ett alltmer spänt förhållande mellan Turkiet och västvärlden. Att USA vägrat att utlämna Gülen till Turkiet har inte precis stärkt vänskapsbanden över Atlanten. Det amerikanska samarbetet med den kurdiska gerillan YPG i Syrienkriget är ett annat friktionsmoment. Turkarna ser YPG som en förlängning av det terrorstämplade PKK som man ständigt bombar och en kurdisk autonomi i delar av Syrien är ett skräckscenario för Erdogan.


Men också med andra västländer är relationerna spända. Turkiska ministrar hindrades att framträda vid valmöten i flera europeiska länder i samband med folkomröstningen om den nya författning som ska stärka presidentens makt. Tyska parlamentariker har förbjudits att besöka den flygbas i södra Turkiet där tyska plan är stationerade. Flera länder pressas att utlämna de turkiska Nato-officerare som begärt politisk asyl.

Europaparlamentet hade knappast något annat val än att rösta för att förhandlingarna om Turkiets framtida medlemskap i EU läggs på is. Med överväldigande- majoritet fördömde parlamentet i förra veckan de kollektiva uppsägningarna av tjänstemän och poliser, avvecklingen av medieföretag, gripandena av journalister, akademiker, domare och människorättsförsvarare. De kritiserade det rättslösa utreseförbudet för tusentals turkiska medborgare.


I kören av fördömande instanser saknas ändå en viktig röst: Nato. Turkiet har den västliga alliansens största krigsmakt på denna sida Atlanten men i de otaliga artiklar som nu beskriver utvecklingen i landet lyfts det problematiska i Nato-medlemskapet sällan fram. Det är ett medlemskap som i dag helt strider mot kraven på rättsstatlighet i Nato:s grundfördrag. Alliansens generalsekreterare Jens Stoltenberg kan inte ens mumla om saken. Men oron finns på många håll. ”Kan Nato överleva Turkiet?”, frågade nyligen en konservativ amerikansk skribent. Han påpekade samtidigt att ingen ändå kan tänka sig att slänga ut Turkiet i dagens geostrategiska läge.

Erdogan misstror säkert sina Nato-allierade. Ändå har han alla skäl att stanna kvar. Han åker på alliansens toppmöten men lika ofta till Kreml. Han kan inlägga sitt veto mot både det ena och det andra. Nyligen hämnades han på det alliansfria Österrike genom att blockera delar av landets medverkan i Natos partnerskapsprogram. Sveriges Nato-ivrare har därför anledning att se upp. I Almedalen dundrade Ebba Busch Thor mot den ”islamistiske Erdogan”. Ändå vill hon så gärna vara med i den militära gemenskap där han är en stöttepelare.

En gång ansågs Turkiet vara ”Europas sjuka man”. Idag är landet verkligen Natos sjuka medlem. Det är ett land där yttrandefrihet och rätt trampas under fötterna och där fängelserna nu är fyllda till bristningsgränsen.