ÅSIKT

Migrationsverket: Om Afghanistan blev som Syrien kunde vi stoppa utvisningarna

Generaldirektören: Besluten är utanför vår kontroll – makten finns hos domstol och regering

1 av 2 | Foto: Krister Hansson / AFTONBLADET / 3950
Protester mot deportationerna till Afghanistan utanför Migrationsverkets förvar i Åstorp i maj i år.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Frågan om Afghanistan och Sveriges utvisningar dit fortsätter att väcka känslor.

Senast igår kom liberalernas partiledare Jan Björklund med förslag om att stoppa utvisningarna till landet. I en debattartikel i Aftonbladet från den 8 juni beskriver Petter Larsson i allt väsentligt på ett sakligt sätt det som jurister inom migrationsrätten kallar "det inre flyktalternativet".

”Det inre flyktalternativet” går ut på att en person som är i behov av skydd i första hand hänvisas till en annan, mer säker, del av sitt land. Detta innebär att nationellt skydd får företräde framför internationellt skydd. Detta är en väl etablerad princip som FN:s flyktingorgan UNHCR står bakom och som har tillämpats i svensk rätt sedan flyktingkonventionens tillkomst 1951. Det är också vad Migrationsverket har att rätta sig efter. Även Kammarrätten har i flera domar slagit fast att det inre flyktalternativet ska användas och har även uttalat att det kan röra sig om en så litet område som en stad.

Lämpligheten i att en så liten tillflyktsort i ett konfliktfyllt land kan vara nog att hänvisa till, kan alla ha åsikter om, alla utom just Migrationsverket som är bundna av Kammarrättens domar.

Mikael Ribbenvik
Foto: TT NYHETSBYRÅN
Mikael Ribbenvik

Petter Larsson kritiserar bland annat Migrationsverket för att med lupp försöka att hitta luckor i Afghanistan dit man kan skicka människor med hänvisning till det inre flyktalternativet. Att det är Kammarrätten i Stockholm som genom prejudicerande domar styr hur migrationsrätten ska tolkas och att det är förvaltningsrätter som i slutändan självständigt avgör det enskilda asylärendet får vi sällan läsa om. Inte heller denna gång.

Det är sant att Migrationsverket noga bevakar situationen i Afghanistan. Mina medarbetare följer utvecklingen i Afghanistan dag för dag och kom häromveckan med en ny analys om utvecklingen i landet. Situationen i Afghanistan är allvarlig och det innebär att många asylsökande som kommer därifrån får stanna i Sverige, men inte alla. Under 2016 och 2017 har över 6 200 afghanska medborgare beviljats skydd, det utgör cirka hälften av de afghanska ärenden vi prövat i sak.


Skulle situationen i Afghanistan förvärras så att konfliktnivån når upp till den som råder i Syrien eller Jemen skulle Migrationsverket fatta samma beslut som finns avseende situationen i dessa länder. Detsamma gäller om domstolarna skulle ändra sina bedömningar. Alla andra politiska initiativ som frångår domstolarnas riktlinjer genom att exempelvis upphöra att tillämpa det inre flyktalternativet eller att ge generell amnesti ligger utanför Migrationsverkets kontroll. Det överlåter vi med varm hand åt riksdagsmajoriteten att stifta lag om.

Skulle situationen i Afghanistan förvärras så att konfliktnivån når upp till den som råder i Syrien eller Jemen skulle Migrationsverket fatta samma beslut som finns avseende situationen i dessa länder.

För det är också helt sant det som Petter Larsson skriver - Sverige kan välja att ha en generösare lagstiftning än det internationella regelverkets minimum. Men återigen är det inte Migrationsverket som kan fatta beslut om detta.

Slutligen kritiserar Petter Larsson Migrationsverkets handläggare för att cyniskt vänta ut att ensamkommande barn fyller 18 år innan beslut fattas. Här noterar jag att myndighetens tjänstemän så sent som förra året anklagades för det motsatta – att vara aktivister och fatta för många positiva beslut precis innan den tillfälliga lagen trädde i kraft. Jag ser fram emot den dagen en debattör uppmärksammar det uppenbara: att Migrationsverket är en statlig myndighet bestående av tjänstemän som följer den lagstiftning och praxis som råder.

Det finns många åsikter om Migrationsverkets verksamhet och Petter Larsson ger uttryck för några av dem. I likhet med så många andra missar han dock målet genom att rikta kritik kring lagstiftning och praxis mot myndigheten och inte mot de som har mandat att besluta om de förändringar han vill ska ske.

Mikael Ribbenvik
Generaldirektör Migrationsverket

SVAR DIREKT Migrationsverket kan ändra säkerhetsbedömningarna när de vill – läget behöver inte bli så illa som i Syrien

Mikael Ribbenvik läser in mycket kritik specifikt riktad mot Migrationsverket och dess medarbetare i vad som i själva verket är en bred kritik av vad den svenska staten gör. Och han svär sig fri: Vi följer lagarna. Du får vända dig till politikerna.

På en punkt är det bra att vi nu får ett förtydligande: det finns inget i den internationella rätten som säger att man måste pröva ett internflyktsalternativ. Det är bara praxis, och går därför att ändra om riksdagen önskar.

Jag har dock aldrig påstått något annat än att det är riksdag och regering som står som ytterst ansvariga för den både inhumana och irrationella massutvisningspolitik jag beskriver.

Förutom på en punkt: bedömningen av säkerhetsläget.

Denna är Migrationsverket helt fri att när som helst ändra. Här finns inga lagar som styr, utan det handlar just om en bedömning, där man kan komma till skilda slutsatser.

Man kan, som Sverige, insistera på att eftersom vissa delar av landet är mindre ansatta av väpnat våld, så kan internflykt fortsatt vara möjligt och vi kan fortsatt leta efter platser att utvisa till.


Eller så kan man, som Tyskland, göra bedömningen att landet som helhet nu befinner sig i ett så osäkert läge att inga utvisningar bör ske.
Det är för övrigt också dessa säkerhetsbedömningar som politikerna gärna hänvisar till, om man försöker hålla dem ansvariga för utvisningarna.

Om detta skriver nu Ribbenvik att ”skulle situationen i Afghanistan förvärras så att konfliktnivån når upp till den som råder i Syrien eller Jemen skulle Migrationsverket fatta samma beslut som finns avseende situationen i dessa länder”. Det vill säga: man skulle sluta utvisa folk dit.

Det är sant (får man väl verkligen hoppas), men inte hela sanningen. Säkerhetsläget behöver inte alls bli så illa som i Syrien och Jemen för att en stat ska bedömas vara för osäker att utvisa till. Det räcker med mindre än så.

Men hur mycket mindre?

Det finns inget sätt att säkert säga precis var den gränsen går. Men frågan ligger alltså helt i Migrationsverkets händer. Man kan hålla fast vid den ogenerösa bedömning man gör idag, eller göra en mer generös. Det bestämmer, för att hårdra det, faktiskt Mikael Ribbenvik.

Min egen syn är den, att man i en sådan allvarligt situation som den som beskrivs i verkets egna rapporter, där det också är tydligt att ingen snar förbättring är att vänta, snarare ska sätta ribban lägre än högre, eftersom den avgör framtiden för tiotusentals människor.


Petter Larsson