ÅSIKT

Hur bred kan HBTQ-rörelsen vara?

Ulrika Stahre lyssnar på ett panelsamtal om interna konflikter

Foto: Darko Vojinovic / AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

PRIDE. Är vi redo för en bred HBTQ-rörelse? var frågan som ställdes i ett panelsamtal lett av RFSL:s Magnus Kolsjö på Pridehouse i dag. Svaret kan sammanfattas i, ”ja, om alla håller god ton”. 

Samtalets utgångspunkt var den debattartikel som i våras skrevs av RFSL Stockholms ordförande Anton Johansson, i vilken han pläderade för ett större arbete mot hedersförtryck i förorten. En fråga som liknar glödande kol, omöjligt att hålla fast i och katastrofalt att tappa.

Anton Johansson avgick senare, till stor del beroende på den massiva och många gånger hotfulla kritiken och samtalet kom att renodla konfliktlinjerna. RFSL:s Deidre Palacios tog upp den stora skillnaden mellan att ta den levda erfarenheten på allvar kontra att företräda andra, medan HBT-socialdemokraternas ordförande Sören Juvas såg hela affären som ett uttryck för urartad identitetspolitik.

Det paradoxala som inträffar med HBTQ-rörelsen är att höger-vänster-konflikterna tycks tydligare än i vardagspolitiska sammanhang. Antagligen för att hela rörelsen befinner sig på den liberala och alternativa sidan i GAL-TAN-skalan, vilket betyder både utrymme för ideologiskt finlir och större förståelse och möjligheter att hantera interna konflikter.

För konflikterna är ju interna, och det kan finnas en poäng att försöka hålla dem där. Och – som HBT-liberalernas Mats Nordström, pläderade för – kompromissa och samarbeta. In i kaklet.