ÅSIKT

Så missbrukas en tragedi

Petter Larsson om kraven på fotboja och inlåsning av papperslösa: Ett spel för de främlingsfientliga gallerierna

Anders Ygeman, inrikes­minister (S), Alice Teodorescu, Göteborgs-Posten och Adam Marttinen, rättspolitisk talesman för SD.
Anders Ygeman, inrikes­minister (S), Alice Teodorescu, Göteborgs-Posten och Adam Marttinen, rättspolitisk talesman för SD.Foto: TT, lotte fernvall, TT
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DEBATT. Terrordådet på Drottninggatan används nu för att angripa de sociala rättigheter för papperslösa, som tog många år att erövra. De mer fantasifulla debattörerna tänker sig att Sverige dessutom i väntan på deportering ska frihetsberöva massor av människor, som inte har ett dugg med terrorism att göra.

Så missbrukas en tragedi.

Med undantag för Vänsterpartiet vill alla partier nu se hårdare tag och föreslår sådant som fler utlänningskontroller, fler förvarsplatser och fotbojor.

Sverigedemokraterna är som alltid mest långtgående. Fler ska låsas in i väntan på deportation och i de fall papperslösa inte kan utvisas, ska de erbjudas ”ett par kvadratmeter att vistas fritt”, uppger partiets rättspolitiska talesperson Adam Marttinen (SVT 13 april).

SD vill alltså låsa in oskyldiga människor i många år, kanske för resten av livet, eftersom de kommer från länder dit de av olika skäl – krig, övergrepp, dödsstraff – inte kan och kanske aldrig kommer att kunna deporteras.

Det måste vara snudd på repressionsrekord, även från detta parti.

Pressdebattörerna å sin sida irriteras över att staten ger dubbla budskap. ”Att som politiker å ena sidan stå fast vid den reglerade invandringen och å andra sidan tillerkänna den som går under jorden en uppsättning skattefinansierade rättigheter urgröper såväl rättsstatens som välfärdens långsiktiga legitimitet”, skriver Alice Teodorescu (Göteborgs-Posten 11 april).

”Papperslösa har numera rätt till både vård och skolgång … Ingen kan påstå att det sammantaget visar en tydlig viljeinriktning från politikens sida”, skriver Expressen, medan HD-Sydsvenskan anser att ”Politikernas dubbla budskap måste få ett slut” (10 april).

Denna längtan efter entydighet är måhända begriplig, men inte realistisk. I ett komplext samhälle måste vi lära oss att leva med motsägelser och ambivalens, eftersom olika principer och hänsynstaganden ibland kolliderar. I det här fallet å ena sidan gränspolisens legitima uppgift att utvisa personer utan uppehållstillstånd – i annat fall upphör flyktingbegreppet att vara meningsfullt – och å andra sidan de papperslösas mänskliga rättigheter och möjlighet till ett värdigt liv.

Ett civiliserat samhälle måste försöka kombinera dessa målsättningar efter bästa förmåga, precis som vi gör på många andra politikområden. Bara en totalitär stat talar med en enda stämma och har ett enda mål i sikte.

En mindre enögd hållning är därför att stå fast vid principen att papperslösa ska förmås att lämna landet, också ibland med tvång. Men att de under den tid de ändå befinner sig här bör ha drägliga villkor, inklusive rätt till sjukvård och skolgång.

Sverige har i det avseendet inte bara att leva upp till sina egna humanitära ambitioner, utan också internationella överenskommelser. Staternas ansvar i enlighet med FN-konventionen om de sociala rättigheterna är ju att ”skapa förutsättningar som tillförsäkrar alla läkarvård och sjukhusvård i händelse av sjukdom” och här stadgas att ”grundskoleutbildning skall vara obligatorisk och kostnadsfritt tillgänglig för alla”. 

Dessa rättigheter är inte mindre förpliktigande än sådant som yttrandefrihet eller rätten till en rättvis rättegång – något vi (väl?) aldrig skulle neka papperslösa – och Sverige fick upprepade gånger hård FN-kritik för att man tidigare inte uppfyllde dem. ”Trodde politikerna att det bara var slogans? Den tiden är förbi”, som FN:s rapportör Paul Hunt uttryckte det när han besökte Sverige 2008.

Till det ska läggas en praktisk aspekt. Många papperslösa kommer att söka vård och utbildning oavsett om detta erbjuds av statsmakten eller ej. De hänvisas då till underjordiska mottagningar med ideellt arbetande läkare och till skolor där skolledning och lärare helt enkelt ser genom fingrarna med dem. Så var det tidigare. Det är förmodligen bättre för alla inblandade att de kan besöka de ordinarie inrättningarna, också därför att det kan ge myndigheterna ett visst mått av  kontroll av vilka de är, var de befinner sig och hur de mår. 

Vi måste, tror jag, föreställa oss att många kommer att bli kvar i Sverige, hur många gränspoliser vi än sätter in. Det ligger inte bara i deras eget utan också i samhällets intresse att de har hälsan och att deras barn inte växer upp helt outbildade, i värsta fall som analfabeter.

Tanken att spärra in många fler än i dag i väntan på deportation är i sin tur inte bara ett långtgående ingrepp i människors frihet, något man alltid bör vara mycket återhållsam med, utan dessutom fullständigt verklighetsfrämmande. Vi skulle, till miljardkostnader, få täcka landet med förvar, mångdubbla gränspolisen och omvandla hela samhället till angivare för att komma i närheten av målet.

I dag finns över 12 000 personer som ska utvisas. De närmsta åren kommer ytterligare 49 000 att gå under jorden, spår Migrationsverket. 

Sverige har 357 förvarsplatser.

Även om antalet sådana fängelseplatser för papperslösa skulle mångfaldigas skulle det fortfarande vara en illusion att inlåsning är en lösning. Det finns ju varken praktiska eller ekonomiska möjligheter att spåra upp och låsa in 60 000 personer. I synnerhet då polisen rimligen bör ha annat att prioritera i ett läge där man löser 14 procent av de verkliga brotten.

Att som KD föreslår förse personer som man misstänker kommer att försöka stanna i landet – återigen 60  000, en gigantisk operation! – med fotboja är förstås lite billigare och enklare, men också ett helt oproportionerligt ingrepp i den enskildes frihet. Det senare gäller också MP:s version, som bara gäller dem, betydligt färre, som Säpo hyser misstankar mot. Fotboja kan ju i alla andra fall bara användas som straff för relativt allvarliga brott. Och vad gör det med vår syn på papperslösa, om de brännmärks med en symbol för kriminalitet?

Det är heller inte svårt att se det sluttande planet. Om man i dag i förebyggande syfte kan sätta fotboja på utlänningar som inga brott begått, hur länge innan det drabbar nästa grupp?

Jag är inte övertygad om att alla de som nu propagerar för inlåsningar och tvångsutvisningar en masse begriper att detta inte kommer att kunna genomföras.

Det gör däremot regeringen. I samband med att man för ett år sedan lanserade razzior på arbetsplatser och ville omvandla fackförbunden till angivare, avslöjade inrikesminister Anders Ygeman de verkliga skälen bakom klappjakten: ”Att kunna avvisa med tvång är väldigt viktigt för att få fart på det frivilliga återvändandet” (Dagens Industri 2 maj 2016).

Det är också det enda möjliga. Ska tiotusentals människor lämna landet, måste det i nästan alla fall ske frivilligt. Att låtsas något annat är bara ett skrämskott mot de papperslösa och ett spel för de främlingsfientliga gallerierna.