ÅSIKT

Medietaggarna utåt

Jan Scherman om en bransch som vägrar erkänna sina brister

Foto: OGri / iStockphoto
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Detta är den svenska yttrandefrihetens 251:a år. Det är en svår tid då medierna är under press, enskilda journalister under attack och det florerar ett maktens muttrande missnöje mot avslöjande granskningar. Trots hotbilden mot det fria ordet dristar jag mig till att påstå att det just nu är viktigare än någonsin att de fria och oberoende medierna inte reflexmässigt försvarar alla sina göranden och låtanden såsom vore de ofelbara. Att hålla enad front mot svenska Trumpifieringar får inte leda till att självkritiken förtvinar.

Jag påstår detta med en speciell sak i åtanke – granskningen av pappers-tillverkningsbolaget SCA:s berömda flygresor med privatjet till den egna jaktanläggningen i Härjedalen. Journalisten Jens B Nordströms föga uppmärksammade bok i ämnet, Tronstriden (Lind&Co), har i dagarna kommit i nyutgåva i pocketform med nya märkliga interiörer om hur mediemakten uppträder som de makthavare man själv granskar. Här göre sig inga pudlar besvär. Här framträder i stället ett taggigt och enstörigt djur – en stingslig och förnärmad igelkott som visar alla taggar utåt.


De flesta minns väl SvD:s prisbelönta granskning från år 2015. Och för lika många har säkert bilden etsat sig fast av den mäktige företagsledaren Sverker Martin-Löf, som tvingades avgå efter alla excesser i jaktstugan Henvålen.

Det var pikanta detaljer om ett liv i lyx som avslöjades: influgna kockar från utlandet, sprittransporter med helikopter, förfalskade fakturor och inte minst en bortglömd plånbok som fick åka jetflyg i ensamt majestät till de älgjagande direktörerna. Just plånboken blev en symbol för en sluten kultur av rikingar som gjorde vad de ville med bolaget SCA:s pengar. Men problemet är, att även om granskningen träffade rakt in i ett beteendemönster som i högsta grad är relevant att granska, så innehöll rapporteringen uppgifter som i en del fall var direkt felaktiga och i andra fall tveksamma.

SvD skrev ett 100-tal artiklar om SCA-skandalen. Dagens Industri skrev inte lika många, men en ansenlig mängd. Relevansen i granskningen motiverades lätt. De påstådda excesserna kunde vara olagliga – trolöshet mot huvudman och även mutbrott. Det luktade osund, lyxig och instängd brukspatronkultur lång väg. Samtidigt är det här som problemet uppstår. Rätt eller fel enligt lag, eller bara grovt omoraliskt så krävs det rakt igenom hållbara fakta i målet.


Jens B Nordström, som från början inte avsett att skriva sin bok om mediernas agerande, halkade snabbt in i det mediala ämnet då han kunde konstatera att bärande uppgifter inte stämde. SCA:s jaktstuga i Henvålen påstods i SvD stå på ofri grund, det vill säga SCA ägde inte marken, för denna mångmiljoninvestering. Fel, SCA ägde marken. Den chefskock SCA anlitade, Torbjörn Fernaeus, dementerade alla uppgifter om influgna stjärnkockar från utlandet. Och helikopterförare tillbakavisade att det flugits ut sprit till jägarna. Den där plånboken som blev symbolen för lyxlivet i sus och dus, hur var det med den? Transporterades den i tom flygmaskin upp till Härjedalen och Henvålen? Nej, den uppgiften är enligt Nordströms alla efterforskningar en skröna.

Hur reagerade då den kritiserade medie-makten på Jens B Nordströms grävande journalistik om grävandet om SCA? I den nya pocketutgåvan ger Jens B Nordström nya uppgifter som pinsamt mycket påminner om hur den makt media granskar, brukar agera. SvD väljer företrädesvis att svara på Jens B Nordströms frågor via mail, och ibland inte alls. En av tidningens reportrar, Carolina Neurath, vägrade sätta sig bredvid Jens B Nordström på middagen när Stora Journalistpriset delades ut förra året. Neurath krävde högljutt ny bordsplacering, varvid DN:s Martin Jönsson fick ta Neuraths plats bredvid den illa sedde Jens B Nordström. Det började spridas rykten om Nordström på temat att han var kompis med den sparkade direktören Sverker Martin-Löf, och att han gick hans ärenden. SvD-journalisten Jan Almgren skrev på Facebook att Nordström och Martin-Löf ”snyftar nästan ikapp” i boken Tronstriden. När SvD efter flera påstötningar från Jens B Nordström ändrade uppgiften om äganderätten till marken där SCA:s jaktstuga står så användes ordet ”förtydligande”, i stället för att utan omsvep säga att man haft fel.


Det finns inte minsta lilla spår av självkritisk eftertanke. Allt man gjort var rätt, och den som antyder något däremot har fel och är köpt. SvD:s chefredaktör Fredric Karén har antytt att de som Jens B Nordström pratat med kanske inte vågat uttalat sig ärligt. Dock utan att på något sätt närmare förklara insinuationen.

Det är bäst att jag skriver att jag gillar SvD. Har ju skrivit krönikor för tidningen. Och det är bäst att jag klargör att jag inte är kompis med Jens B Nordström som jobbade på TV4 när jag var chef där. Nordström uttalade i samband med TV4:s beslut att lägga ned nyhetskanalen TV4 News att han ville slå mig på käften. Jag verbaliserade tillbaka snytingen då det var min efterträdare, Casten Almqvist, som beslutade om denna nedläggning, och inte jag. Sverker Martin-Löf återfinns inte i min vänkrets. Jag har kort och gott svårt att förstå denna mediemaktens typiska maktbeteende med oåtkomlighet, tillbakavisanden och motanklagelser.


I frågan om Jens B Nordströms bok spred sig tystnaden snabbt. Affärstidningar som brukar skriva detaljerat om allt i näringslivet lyckades undvika Tronstriden. När jag skickar sms till Dagens Industri bekräftar redaktionschefen Jonas Jonsson att man inte skrivit om Tronstriden, men på frågan varför får jag svaret: ”Kör bil”. Upprepar min fråga efter någon vecka och får tillbaka följande: ”Det kommer böcker med jämna mellanrum och i fall till fall tar vi beslut att skriva om den aktuella boken eller inte. I det här fallet skrev vi inte om boken.”

Varför inte, förblir obesvarat.

Är journalistkåren som en sekt som sluter sig samman med ofelbarhetens mantra när det kommer kritik utifrån, och när den kommer inifrån så stöts kritikerna ut med närmast mobbingliknande manér?


Media är allmänhetens riksrevision med samma krav på sig som självaste Riksrevisionen. Fel eller tveksamheter i detaljer kastar en trist slagskugga över helheten. Men det är som om den principen perverterats till en förhållningslinje där rätt i huvudsak räcker även om det är fel i en rad bisaker. I SCA-fallet var dock plånboken ingen oansenlig detalj. 

”Vi journalister har en ryggmärgsreflex att vägra erkänna fel. Jag tror det är ett av de största misstagen vi gör i vår yrkesutövning”, skriver Jens B Nordström. Ungefär som det finns en medias egen blinda fläck, säger jag. I förlängningen blir det än mer komplicerat. Efter Sverker Martin-Löfs fall blev hans motståndare också föremål för rättslig undersökning om mutor. Mäktiga män som Fredrik Lundberg och Handelsbankens Pär Boman påstods ha jagat påkostat, med gäster som förre finansministern Anders Borg på Holmens Bruks ägor utanför Norrköping. Uppmärksamheten blev blygsam i förhållande till SCA:s representationsjakter i Härjedalen. Brottsliga misstankar är nu för alla inblandade avskrivna i alla dessa frågor.


Det är i nuläget lätt att förstå att media uppträder som en stingslig igelkott. Det blir en betingad reflex när makten i samhället går till frekvent angrepp mot media. Politiska partier som SD intar samma attityd som Donald Trump. Enskilda statsråd har över tid undvikit enskilda reportrar. Enskilda företagsledare vägrar emellanåt att låta sig intervjuas.

Men mediemakten med dess chefredaktörer och reportrar gör ett strategiskt misstag när man väljer att bete sig som de makthavare man själv är satt att granska. Det riskerar att få förödande konsekvenser för medias viktigaste kapital – förtroendekapitalet.