ÅSIKT

Förbannade klass

Magnus Hörnqvist om en växande ofrihet – för alla

Arbetarklass och medelklass pressas av växande osäkerhet och stress på jobbet. Det öppnar för nya allianser, skriver Magnus Hörnqvist, aktuell med boken ”Klass”.
Arbetarklass och medelklass pressas av växande osäkerhet och stress på jobbet. Det öppnar för nya allianser, skriver Magnus Hörnqvist, aktuell med boken ”Klass”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DEBATT: VÄNSTERNS VÄG. Göran Greider kallar dagens vänster ”moraliskt revolutionär” (Aftonbladet Kultur 6/12). Kanske är det så. Och kanske gäller det mig också. Jag får frågor från studenter som börjar ”du som är så normkritisk …” Tidigare hette det uppfordrande ”du som är vänster!”. Men det är menat som komplimang.

Jag blir ofta imponerad av studenterna på universitetet. Kritisk vithetsteori, avancerade diskussioner om normativ feminitet, esoterisk diskursteori, you name it, allt känns bekant, och det är bara roligt att lyfta in alla möjliga problematiserande perspektiv i undervisningen. Aldrig tidigare har så många varit medvetna om så mycket.

Men frågar du om klass tittar man på varandra. Ähhh – klass? Javisst det handlar om klass! Ingen kan ju undgå sociala och ekonomiska skiljelinjer, medvetenheten om de skriande skillnaderna mellan fattig och rik. Om ojämlikhetsindex som skenar, och fantasilöner. Men snabbt sker en försåtlig glidning.

För det är inte sant att man inte längre diskuterar klass. På universiteten diskuteras klass. Men i termer av en föränderlig identitet, eller en diskurs som vi träder in i. Eller som utanförskap. Ojämlika utfall baserat på utbildning. Det som vi omedelbart kan mäta eller omedelbart lägger märke till. Aldrig klass som en position i en struktur.

Konstigt nog tycks alla veta vad arbetarklassen inte är. Arbetarklassen är inte bara män i industrin utan även kvinnor, inte bara svenskar på husvagnsemester hemmahörande på en avindustrialierad landsbygd utan människor från jordens alla hörn, som av olika anledningar sökt sig till förortsområden där man skjuter på varandra. Den är inte homogen, och inte bara ekonomi. I denna egenskap blir arbetarklassen ogripbar och blodlös, ja närmast overklig.

Men arbetarklassen har också positiva egenskaper. Den är inte bara heterogen, mångetnisk och genuskodad. Arbetarklassen är också arbetarklass. Framför allt är den arbetarklass. Och att vara det är att inta en position i viss och alldeles bestämd ekonomisk struktur.

Vi pratar om alla som i en eller annan mening arbetar på golvet. Varannan människa i arbetsför ålder. För runt hälften av oss är arbetarklass, oavsett vilka skillnader som finns i övrigt och oavsett egna åsikter om klasstillhörigheten.

Visst går det att förstå samhället utifrån dess ekonomiska organisering utan att repetera gamla misstag. Vi minns alla dessa pappersorganisationer som gömde sig bakom ett unket klassbegrepp fram tills muren mer eller mindre ramlade över dem. Det var en arbetarklass lika könlös, färgblind och asexuell som ett mytologiskt väsen. Så är det knappast längre.

Snarare öppnar klass nya möjligheter till allianser. När lokalvårdarna på min arbetsplats för några år sedan var tvungna att söka om sina egna tjänster var innebörden självklar: mer att göra och mindre att säga till om. Precis som överallt.

Även långt in i medelklassen sprider sig den nya ofriheten. Osäkerhet och stress kompenseras bara delvis med högre lön. Och den frihet som många tidigare kunde åtnjuta i klassiska tjänstemannayrken är bortorganiserad. Mellanchefer och utredare sitter surrade i hårt övervakade katapultstolar, med allt vad det innebär i form av otrivsel.

Politiskt är detta sprängstoff, eller borde i varje fall vara det. För vet vi positionen i strukturen kan vi med hyfsad precision säga en hel del om livschanserna. Inkomst, boende, hälsa och utbildning – allt följer klassgränserna. Kapitalismen är som en gammaldags rysk gumma. Under den ojämlika ytan döljer sig en ännu djupare ojämlikhet.

Men det som är allmängods inom samhällsvetenskapen får inte alltid plats på den politiska dagordningen.

Den franske ekonomen Thomas Piketty gjorde nyligen iakttagelsen att ”förmögenhet” kommit att bli ett abstrakt begrepp på grund av dess oerhörda koncentration. Det stora flertalet människor kommer helt enkelt aldrig i kontakt med ägandet. Det tillhör en annan värld, en värld som resten av oss är utestängda från.

Men ingen jag känner som läst Mikael Holmqvists bok vill byta plats med innevånarna i Djursholm – Sveriges ledarsamhälle, särskilt inte med barnen som tvingas växa upp där. Vem vill börja med golf, inte för att det är kul att spela utan för att det ger bra kontakter för framtiden? Där finns en illa dold desperation i strävan att vara lyckad.

Det kan framstå som lyxproblem i jämförelse med utslitna ryggar och ständiga bråk om att få pengarna att räcka månaden ut. Men ändå. Klassamhället är en förbannelse som vilar över alla.

Det finns ingen väg tillbaka från normkritiken. Och moralisk upprördhet ska aldrig underskattas som politisk drivkraft. Men det krävs mer för att komma åt de krafter som formar tillvaron.

De stora förmögenheterna ser vi inte för de är verksamma under ytan. Men resultatet kan vi se. Låt oss därför glänta på dörren till det som Marx kallade för ”produktionens hemliga verkstad” och se vad som finns på andra sidan. Det vore synd att avfärda det som bara ekonomi och siffror. För där skapas även rädslor och förödmjukelser som blir till drömmar om ett bättre liv och därmed politik. På ett sätt eller annat.

Magnus Hörnqvist

Docent i kriminologi och aktuell med boken Klass (Liber).