ÅSIKT

En man som heter Göran Borg

Jack Hildén ser ett försvarstal för grånande gubbar

Göran Borg (Björn Kjellman) och hans vän Yogi (Joy Sen­gupta) i farten genom Delhis gator.
Foto: Foto: Janne Danielsson/SVT
Göran Borg (Björn Kjellman) och hans vän Yogi (Joy Sen­gupta) i farten genom Delhis gator.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Det är så typiskt dig Göran”. En bra replik för att snabbt hamra in utgångsläget. Den sägs ofta, i olika varianter. Vad är det som är typiskt Göran? Att tacka nej till livet, älta sitt spruckna äktenskap, göra motstånd mot förändring och nya intryck.

Regissör och manusförfattare bakom SVT:s nyårsserie Delhis vackraste händer är Hannes Holm. Han gillar verkligen åldrande män med de typiska attributen, och att låta denna arketyp få upprättelse. När han filmatiserade En man som heter Ove skrev Helena Lindblad i DN: ”En nyinflyttad grannkvinna med rötterna i en främmande kultur, som Ove inte heller förstår sig på, tar sig an funktionen som värmelampa.”

Det hade lika gärna kunnat gälla här, utom att kvinnan befinner sig mitt i denna främmande kultur, som är Indien. Ty det är värt att komma ihåg: Bakom varje butter man finns tydligen en yngre, snygg tjej med oändligt tålamod, som väntar in transformationen som måste äga rum.

Natasha Jayetileke som Preeti.
Foto: Foto: SVT
Natasha Jayetileke som Preeti.

Det dröjer tretton minuter innan Göran Borg anländer till Indien. Man har redan fått veta ganska mycket om honom. Han älskar Malmö FF och tar aldrig av den blåvita halsduken. Det är nio år, fyra månader och tre dagar sedan skilsmässan. Han jobbar som kommunikatör och får sparken, och relationen till ex-frun samt dottern är … frostig.

Serien är baserad Mikael Bergstrands roman. De tretton minuternas förfall i Görans liv gör alltså att allt pekar på att han borde följa med sin reseguide-vän till Delhi. Björn Kjellman kämpar på med ett förutsägbart manus. För ni tror väl inte att Göran gillar Indien omedelbart? Det gör han inte! Och som om inte bilderna gjorde det tydligt nog finns Görans voice-over i form av fyndiga kommentarer som ”Det är en rättighet att få vara dum, men det betyder ju inte att man verkligen ska vara det också”.

Det är svårt att skriva från turistens perspektiv. Det gäller allt ifrån resereportage, romaner och serier på SVT. Det är näst intill omöjligt att befria sig från en blick som är ganska ointressant, eftersom den tar sig samma uttryck på alla platser i världen som upplevs främmande. I bussen guppar Görans huvud medan de passerar det myllrande stadslivet, kossor på gatorna, fattigdomen utifrån. När det kastas in lite hederlig diarréhumor också, är det lätt att minnas att resan inte nödvändigtvis är spännande ens för turisterna själva.

Som tur är fördjupas berättelsen. Den är ändå tre timmar lång, och efter tjugo minuter har Göran börjat ge sig hän åt det färgglada livet som, vad det än innebär, är en absolut kontrast mot det kring Pildammsparken.

Det är här som den tålmodiga kvinnan, Preeti som jobbar på skönhetssalong, kommer in. Förälskelsen blir en motor för allt som varit dött. Den gamla journalisten i Göran vaknar. Plötsligt är de indragna i ett maktspel där barnarbete i textilfabriker finns på kartan. Ganska mycket i luften alltså, men det blir aldrig för jäktat. Däremot blir det aldrig särskilt farligt heller.

Fokus är ju på den inre resan snarare än den yttre, vilket är reseskildringens banala syfte. När SVT för några år sedan lanserade 30 grader i februari fanns en liknande vinkel, men med ett mer oväntat resultat. Även det var en serie för svenskar att drömma sig bort i när vintern var som djupast. Den skildrade också en hyfsat vanlig svensk företeelse: att åka till turistorter i Thailand för att få en stunds värme och sinnesro.

Skillnaden var att 30 grader i februari använde stereotyper för att avtäcka de mångbottnade människorna därunder.

Görans naivitet sätts visserligen på spel. Han köper en liten lägenhet, men kan han bli kvar när han faktiskt får syn på misären från balkongen? Romansen med Preeti är ömsint, och även om hon får en roll som musa är maktbalansen inte självklar.

Trots det blir Delhis vackraste händer precis vad man förväntar sig: en mysig stund som kommer glädja många. Den uppfyller sitt syfte, den finns, den är vad den är.

Göran Borg tycker inte om Indien, till en början.
Foto: Foto: SVT
Göran Borg tycker inte om Indien, till en början.

Jag vill inte föra något slags ideologiskt gubb-krig. Jag köper att Göran Borg finns, och att han har gott sällskap. Den vars roll i samhället är mer eller mindre överspelad, och att han faktiskt inte har så mycket makt som han ofta tillskrivs.

Det är bara lite tröttsamt att han alltid ska visa sig vara en riktigt skön snubbe egentligen, och därmed kommer undan med i princip vad som helst innan alla Preetis av någon anledning gör till sitt livs uppgift att gräva fram det där hjärtat av guld.

Serien är ett försvarstal för grånande män som ofta avfärdas som tråkiga. I en scen pratar Göran i telefon med sin ex-fru. Han meddelar att han tänker stanna i Indien. Ett ordkrig om könsroller utbryter. ”Vafan, tror du att vi går fria då, det gör vi för helvete inte. Vi får prostatacancer, vi dör tidigare. Och så blir vi sparkade för att det bara är kvinnor som ska kvoteras in överallt”.

Huruvida det här är seriens ”sanning” eller bara ett gräl, går att diskutera. Hur som helst är det inte så att man trillar av stolen i skrattsalvor. Det är så typiskt Göran.

Men Malmö vann i alla fall allsvenskan.

Fotnot: Delhis vackraste händer visas i tre avsnitt med start i kväll kl 21.00 i SVT1