ÅSIKT

Kriget som inte tog slut

Dror Feiler minns ett halvt ­sekel av israeliskt förtryck och brott mot mänskliga rättigheter

Israeliska soldater vid ett nedskjutet ­arabiskt stridsflygplan i juni 1967.
Israeliska soldater vid ett nedskjutet ­arabiskt stridsflygplan i juni 1967.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Dror Feiler som vaktpost vid den libanesiska gränsen 1970.
Dror Feiler som vaktpost vid den libanesiska gränsen 1970.Foto: Privat

Den israeliska ockupationen, en i många avseenden välmående ockupation, fyller 50 i dagarna, men jag sällar mig inte till gratulanterna.

50 år efter ”kriget som aldrig tog slut” när jag i stället en dröm, en vacker dröm om en politisk aktionsdag över hela världen. 

En dag som skulle ge den israeliska regeringen och allmänheten ett tydligt budskap: motståndet mot ockupationen är här! Och det förblir tills ockupationen upphör: genom världsomfattande demonstrationer, bojkotter och protestaktioner, till stöd för de tappra i Israel och Palestina som outtröttligt fortsätter att affischera, blogga, twittra, demonstrera, vägra värnplikt och vägra låta sig tystas. 

Men verkligheten ser något annorlunda ut. Så i stället för att drömma, låt oss tala om den krassa verkligheten och låt oss börja från början:

”Det här blir ett totalkrig.” 

Så domedagsdundrade Gamal Abdel Nasser – Egyptens president och arabvärldens store ledare – dagarna före krigets utbrott. Och jag, en då 16-årig gymnasieelev på jordbruksinternatet Mikve Israel, missade förstås inte ett ord där jag satt med mina klasskamrater på mitt rum med örat klistrat mot transistorradion som jag fått av min farmor. Vi tog in orden: ”Vårt grundläggande mål är att utplåna Israel”.

I skolan började vi gräva massgravar, vi placerades i jourtjänst på bårhusavdelningar i olika sjukhus. Jag placerades i Tel Hashomer-sjukhuset i Tel Aviv och där i de underjordiska kulvertarna drog jag bårar med stupade soldater. Vi förberedde oss på en ny judisk katastrof, bara 22 år efter Förintelsen.

Dror Feiler som israelisk fallskärmsjägare 1969–1970. Han blev en av de första ”refuseniks” – soldater som vägrar tjänstgöra i de ockuperade områdena.
Dror Feiler som israelisk fallskärmsjägare 1969–1970. Han blev en av de första ”refuseniks” – soldater som vägrar tjänstgöra i de ockuperade områdena.Foto: Privat

Men den förmodade katastrofen vändes till segeryra: efter sex dagars strider (därav namnet) hade de israeliska styrkorna intagit Jerusalem och besatt Västbanken. Israeliskt pansar hade också tagit över Sinai ända ner till Suezkanalen och på Golanhöjderna vajade den israeliska flaggan. Israel hade besegrat samtliga arabiska arméer och den politiska kartan över regionen ritades om i grunden. 

Men segerns sötma hade en bitter eftersmak – den palestinska frågan kom upp på den internationella politikens agenda. Under åren 1948–1967, när Västbanken och Gaza låg under jordanskt respektive egyptiskt styre, var inte den palestinska nationella befrielserörelsen mogen att ställa krav på en palestinsk stat i dessa områden. Men som ett resultat av kriget blev frågan akut och är det än i dag.

Men seger slutar inte alltid med fred och ”Sexdagarskriget” slutade inte efter sex dagar – utan fortsatte i ytterligare tre år, till augusti 1970. Då kom också jag att delta i kriget, åren 1969–1970, i fallskärmsjägarbataljon nr. 50, under Ariel Sharon, den israeliska fallskärmsjägarbrigadens högsta befäl. 

Och det var Sharon – om jag hade följt hans order – som kunde ha gjort mig till krigsförbrytare (som han själv), när han 1970 gav den folkrättsvidriga ordern att rensa Gazaremsan från terrorister ”utan att ta fångar”. 

Så det var han som gjorde mig till en av de första ”refuseniks”, vägrarna, de soldater som vägrar tjänstgöra i de ockuperade områdena. Men jag mötte honom aldrig ansikte mot ansikte, jag var den unga soldaten och han generalen.

Nu har Västbanken med östra Jerusalem, Gaza och Golanhöjderna varit ockuperade av Israel i ett halvt sekel, mer än två tredjedelar av den tid Israel varit en självständig stat. I många år har staten Israel byggt upp ett parallellsamhälle: dragit skilda vägar för judar och palestinier på ockuperat område och skapat ett apartheidliknande system med skilda världar för palestinier som lever på ockuperat område och israeler som lever inom staten Israels gränser och i de illegala bosättningarna på ockuperat område. Och den i dagarna så aktuella exportartikeln ”Muren”, som ska ”skydda israelerna” från den kontrollerade, kringgärdade och avhumaniserade ockuperade palestinska befolkningen, gör människorna på bägge sidor om separationsmuren till inspärrade.

Konstnären och aktivisten Dror ­Feiler är född 1951 i Tel Aviv.
Konstnären och aktivisten Dror ­Feiler är född 1951 i Tel Aviv.Foto: Carolina Byrmo

Som ett långsamt gift har ockupationen bedövat och förråat människorna. Den vanlige israelen har inte velat veta, inte velat känna till de ovärdiga och omänskliga förhållanden som råder för palestinierna på Västbanken och i Gaza och även om några reportage och rapporter lyckas bryta igenom, har det som sker vid gränspassagerna och i de ockuperade områdena för de flesta israeler förblivit förträngt eller okänt. Omvärlden har dessutom gradvis vant sig vid att folkrätten kränks och att Genèvekonventionens lagar inte följs. Det har lett till 50 år med tusentals oskyldiga civila palestiniers död, 50 år av ständig rädsla och terror som drabbar den palestinska civilbefolkningen och 50 år av misslyckade, halvhjärtade initiativ för fred.

I över 50 år har Israel styrt över en multietnisk population men tillåter bara vissa – det vill säga israelerna – politiskt deltagande. Förvisso har Israel en folkvald lagstiftande församling, maktdelning och pressfrihet (alla tre är under attack och i fara dessa dagar), men Israel kontrollerar sedan 50 år miljontals palestinier som saknar rösträtt och möjlighet att bli valda till de myndigheter som styr deras liv. Så i ockupationens spår urholkas också den bräckliga israeliska demokratin. Israeliska organisationer som Breaking the Silence och Betselem och andra modiga israeler som aktivt verkar i Israel och i världen för ett få slut på ockupationen tystas och stigmatiseras med hjälp av nya lagar och våld. 

Den israeliska public service-kanalen IBA, har lags ner för att den ”varit för självständig”. Nu ska regeringen starta en ny kanal som går i deras ledband. 

Ja, ockupationen och det pågående krigstillståndet äter sig in i varje del av det israeliska samhällets demokratiska grundvalar – det finns inga frizoner. Även kulturen och det fria ordet vingklipps och teatrar som inte vill spela på ockuperat område får sitt statliga stöd indraget eller beskuret.

Även om det i början var fullt möjligt att intala sig att ockupationen är tillfällig och att det är olämpligt att på grund av en tillfällig situation förneka Israels demokratiska karaktär, så har den blåvit-lysande demokratin dalat och solkats på grund av det civila och militära förtrycket av palestinierna. Och kanske var det fortfarande möjligt att under de första åren av ockupation behålla illusionen att Israel är uppriktigt intresserat av en lösning som inkluderar idén att vem som helst, även en palestinier, har rättigheter. Men med 50 år av brott mot folkrätten som komprometterande bevis, kommer inte Israel längre undan med demokratibegreppet som räddningsplanka. 

Vill Israel permanenta situationen i de ockuperade områdena och införa en regim som i praktiken är en apartheidregim då kan Israel snarare liknas vid mördaren som bedyrar sin oskuld med en rykande pistol i handen, än en stat som värnar demokrati och mänskliga rättigheter.

Kanske kunde man i det antika Grekland upprätthålla en sorts demokrati när fängslade slavar levde under de ”respekterade” medborgarnas hus. Men vi lever inte i antiken, vi har genom FN:s stadgar och Genèvekonventionen förbundit oss till vissa sanningar: att alla människor har lika rätt till liv, frihet och strävan efter lycka. 

En regim som styr över miljontals människor som saknar rättigheter och gör allt för att permanenta denna kontroll, har därmed förlorat sin rätt att kallas demokrati. 

Den fortsatta ockupationspolitiken är olaglig, oavsett om en majoritet av israeliska medborgare stödjer den – på samma sätt som apartheid var olagligt. Därför är det i dag inte bara felaktigt utan också omoraliskt att inte aktivt och aktivistiskt bekämpa ockupationspolitiken både i Israel och i världen. Vi ska inte längre behöva tvingas läsa de till synes ändlösa veckorapporterna från verkligheten i de ockuperade områdena. Det palestinska människorättscentret (PCHR) beskriver en helt vanlig vecka i slutet av maj 2017:

• En palestinsk pojke dödas av israelisk militär och en flicka dör av sina skador i Betlehem.

• En civil palestinier dödas och en journalist skadas av beväpnade israeliska bosättare i byn Howarah.

• 46 civila palestinier, av dem 12 barn och 2 kvinnor, skadas av militär och bosättare.

• 48 razzior genomförs i palestinska byar och städer och 94 personer, av dem 32 barn, grips.

• Byggandet av nya bosättningar, bara för israeliska judar, fortsätter på ockuperad mark.

• Hundratals bosättare och högerextremister stormar moskén al-Osa.

• Dussintals nya vägspärrar upprättas på den ockuperade Västbanken.

• Palestinska fiskare attackeras av israelisk militär.

• Blockaden av Gaza är inne på sitt tionde år.

En verklighet som inte längre väcker uppmärksamhet eller protester. Inga stolta proklamationer om mänskliga rättigheter gäller. Få reportage eller ens notiser i våra medier. Våra politiker vänder bort blickarna. Det enda som återstår är civilt motstånd i Israel och bojkotter och sanktioner runt om i världen för att det femtioförsta året ska bli krigets sista. Annars är risken stor att vi tvingas ”fira” ockupationens 60-, 75- och 100-årsdag.

Banderollen som Dror Feiler var med om att affischera över Israel efter kriget.
Banderollen som Dror Feiler var med om att affischera över Israel efter kriget.

I juni 1967, bara veckor efter den israeliska arméns stora triumf, då Israel befann i ett tillstånd av oövervinnerlighet, ville vi varna för konsekvenserna om erövringen blev permanent. 

Så en del av israelisk vänster, bland annat grupperna Matzpen (Kompassen) och Siach (Ny israelisk vänster) gav sig ut fyra om fyra, och i skydd av den ljumma sommarnatten affischerade vi väggar och fasader i Tel Aviv, Haifa och Jerusalem med hjälp av limhinkar och borstar. 

Budskapet måste ha tett sig världsfrånvänt för flertalet segerrusiga israeler de där junidagarna för 50 år sedan, men i dag ekar de profetiska orden av melankoli från en förlorad historisk möjlighet:

Vår rätt att försvara oss ger oss inte rätten att förtrycka andra

Ockupation leder till motstånd. Motstånd leder till förtryck

Förtryck leder till terror som leder till terror som leder till motterror

Terrorns offer är vanligtvis oskyldiga människor

Att fortsätta ockupera kommer att förvandla oss till ett folk av mördare och mördade

Upphör med ockupationen genast.

Dror Feiler