ÅSIKT

Sossar med (s)kygglapp

Åsa Linderborg om en krisande internationell socialdemokrati som vägrar se att en vänstersväng – och inte mittfåran – är enda vägen framåt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Bilden är ett montage.
Bilden är ett montage.

Stefan Löfven har ännu inte kommenterat det Nederländska valet där hans systerparti gick från 25 till 5,7 procent. Den europeiska socialdemokratins hälsotillstånd är inget som patienten själv pratar om. 

Sedan finanskrisen 2008 har socialdemokraterna i EU förlorat 26 val av 33, konstaterar den brittiske statsvetaren Patrick Diamond i Endgame for the centre left? som utkom i höstas. Till listan kan vi nu lägga Nederländerna 2017, liksom snart också Frankrike.

2014 gjorde tyska socialdemokraterna sitt sämsta val sedan 1890. I Grekland är man nästan utraderade. Man krisar i Spanien. Man är allvarligt utmanad i Italien. Man knäar på Irland. I Storbritanniens senaste val nådde Labour inte högre än till 1918 års nivåer.

I USA har Demokraterna lidit ett historiskt nederlag, som tack för att man lät vanligt folk betala för kapitalismens djupaste kris på 80 år.

2008 trodde de flesta att vi skulle få se en comeback för beprövad socialdemokratisk politik, så som kraftfulla insatser mot den oreglerade marknaden och den snabbt ökade ojämlikheten. I stället har vi sett en hord av nedskärningskarriärister som fått folk att undra vad socialdemokratin alls är till för.

Arbetarrörelsens kris inleddes dock redan med Berlinmurens fall. Även om ingen människa ville ha det som i Sovjet, var ändå kalla kriget något mer än terrorbalans. Det var ett hot om ett alternativt samhälle, som tvingade fram en västeuropeisk kapitalism med ett mänskligt ansikte.

När realsocialismen kollapsade i öst, proklamerades realliberalismen i väst. Den socialdemokrati som nu tvingades navigera i okänt landskap gjorde allt den kunde för att alliera sig med vinnarna.

Tredje vägen, skriver Diamonds, var ett seriöst försök att förnya socialdemokratin i en tid som man förstod var föränderlig. Globaliseringen skapade helt nya problem för den arbetarrörelse som varit så framgångsrik med att ordna jobb och välfärd inom nationalstatens gränser. Man såg med andra ord vad som höll på att hända, men i stället för att modernisera socialdemokratins särprägel, kapitulerade man för liberalismen.

Tony Blair tog iniativet till vad som kan ­beskrivas som socialdemo­kratins självmord.
Tony Blair tog iniativet till vad som kan ­beskrivas som socialdemo­kratins självmord.Foto: Foto: AP

Vänstern i Europa – ”de nya liberalerna” som Olle Svenning kallar dem i en tidig uppgörelse med blairismen – formulerade sin nya strategi på demografiska prognoser. Enligt alla uträkningar var arbetarklassen på väg att dö och därför inget att satsa på. I stället skulle man fånga den utbildade medelklassen och minoriteterna (de senare behandlades som homogena grupper utan inbördes klassmotsättningar). 

Tony Blair, arkitekten bakom Tredje vägen, pratade om ”Mondeo Man”, Labourväljare med ”aspirationer”. Social trygghet skulle vara förbehållet dem som strävade uppåt och lämnade sin klass.

Industriarbetarklassen i Europa har mycket riktigt krympt, men den är långt ifrån död, den jobbar bara med annat, mindre kvalificerat och sämre betalt. Besvärligt nog har den kvar sin rösträtt, och den är fortfarande tillräckligt stor för att avgöra val.

Sedan en kort tid tillbaka är det äntligen möjligt att prata om globaliseringens förlorare. Men det är inte bara arbetarklassen som lider av den fria rörligheten och den teknologiska revolutionen. Även stora delar av medelklassen drabbas av automatiseringen av arbetslivet. I Nederländerna, för att ta ett aktuellt exempel, har 30 000 banktjänstemän blivit av med jobbet samtidigt som hamnarbetarna fått gå i dubbel skala.

Diederik Samsom och hans holländska ­socialdemokrater gick från 25 till 5,7 ­procent i valet.
Diederik Samsom och hans holländska ­socialdemokrater gick från 25 till 5,7 ­procent i valet.Foto: Foto: AP

Även välutbildade börjar möta internationell konkurrens på ett sätt som de tidigare var skyddade från.

Skattehöjningar, som ofta är vänsterns enda lösning på allting, inte är nog för att minska ojämlikheten i grunden ens om de är aldrig så stora. Man måste ta strid om lönerna och arbetsvillkoren. Kort sagt: att de breda löntagargrupperna ska få ut mer för sitt arbete.

Eftersom socialdemokraterna 2008 sumpade chansen att visa varför vi behöver en stark stat som tar medborgarnas parti, lever de med en svårlöst paradox, menar Diamond: Å ena sidan är allt fler i behov av välfärdssystemen, å andra sidan är misstron mot staten och politiken större än någonsin.

Den grasserande ojämlikheten har en rad olika förklaringar. Dess mekanismer är globala, men lösningarna måste i första hand vara nationella, menar Diamond. Socialdemokraterna har hamnat i ett skruvstäd med globaliseringens praktik och nyliberalismens idé – liksom den unga vänsterns, vill jag tillägga – att nationalstaten inte bara har spelat ut sin roll, den är per definition unken till sin karaktär.

Det är verkligen frustrerande att nationalstat och nationalism blandas ihop och görs synonyma. Nationalstaten är den enda form vi hittills känner som kan skapa något så nära jämlika villkor mellan individer och som kan finansiera omfattande sociala projekt, liksom likvärdig utbildning. Den möjliggör förhandlingar och kompromisser, ja helt enkelt att demokratin fungerar.

Vänstern är ute på farliga vägar om den hakar på liberalernas empatistörda retorik att man är nationalist bara för att man vill att jobben ska stanna där man bor. Öppna gränser där man överlämnar åt den allt svagare fackföreningsrörelsen i Europa att ta hand om den sociala dumpningen, är en katastrofal linje både ur en klasståndpunkt och som antirasistiskt strategi.

Jollret om folksjäl och nationalkaraktär är något annat. Bryter man ner det som är ”typiskt svenskt” till olika beståndsdelar hittar vi inget som är unikt för oss. Men lika sant är att Sverige i ideologiska processer och klasstrider formats till ett land i egen rätt som de flesta av oss trivs rätt bra i.

Ett av alla misstag, menar Diamond, var tron att Tredje vägen-politiken skulle passa för samtliga socialdemokratiska partier. Tyskland, Frankrike och Sverige – för att ta tre länder – är sinsemellan rätt olika välfärdssamhällen. Det finns, menar han, ingen motsättning mellan starka nationalstater och ett socialt starkt EU (för den som är lagd åt det hållet). Tvärtom.

Tredje vägen kan beskrivas som världshistoriens längsta självmord. Så vilka lärdomar tycker de socialdemokrater som ännu är vid liv, att vi ska dra av den högerpopulism som nu stjäl det som en gång var deras kärnväljare? Inga alls, har det visat sig.

I veckan som gick skrev Thomas Frank om centervänsterpartiernas totala ovilja att diskutera sina nederlag (Klassekampen 14 mars). När Blair kommentar Donald Trumps och Republikanernas storslam, höjer han ett varningsfinger – mot vänstern. Vi måste stå kvar i mitten! ”Jag tror inte att folk vill ha en ny riktning”, säger Demokraternas partigruppsledare Nancy Pelosi. Detta är inte en tid för maktkamper, säger andra demokrater.

”Jag tror inte att folk vill ha en ny riktning”, säger Nancy Pelosi, gruppledare för demokraterna.
”Jag tror inte att folk vill ha en ny riktning”, säger Nancy Pelosi, gruppledare för demokraterna.Foto: Foto: AP

Om man går med på att folk vill ha en annan politik, skriver Frank, måste man också utvärdera den som var, det vill säga sitt eget ansvar. Så är emellertid inte de professionella funtade, eftersom de med sina akademiska meriter helt enkelt inte kan ha fel.

Vad blairisterna inte fattat, är att medelklassen är lika trött på tredje vägen och nyliberalismen som alla andra.

Även i Tyskland har socialdemokraterna varit nere för räkning, men nu verkar det ha vänt. I den senaste opinionsundersökningen får SPD:s Martin Schulz till och med större stöd än Angela Merkel.

Än en gång får vi ett kvitto på att socialdemokraterna växer när de går åt vänster. Först satte Die Linke press på SDP, och på senare tid massdemonstrationer mot frihandelsavtal och social dumpning. Det som skiljer tyska socialdemokratin från alla andra i Europa, är att de har bejakat protesterna. 

SPD går till val på social rättvisa. Det är inte riktigt samma sak som ”ordning och reda i statsfinanserna” och fler batonger i förorten.

De svenska socialdemokraterna är fortfarande så stora att de kan sätta agendan, om de bara vill. I stället bäddar Löfven för att ”förutsättningslöst” bilda regering med Centerpartiet, som vägrar ge upp nyliberalismen och kanske är riksdagens mest arbetarfientliga parti. Som sagt, man skulle vilja höra Löfven snacka lite om den holländska socialdemokratins fiasko och om han tycker att det finns någonting där att lära.