ÅSIKT

Låt oss för f*n korta arbetstiden

Göran Greider går igenom Roland Paulsens undergångsfilsofiska stridsskrift om arbete

Arbetare på Sandvik AB, 1964
Arbetare på Sandvik AB, 1964Foto: AFTONBLADET ARKIV
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att en simpel sociolog närapå blivit en folkhjälte är glädjande och häpnadsväckande. Och Roland Paulsen har blivit det i kraft av sin slagfärdighet i debatter och den stundtals direkt litterära stil som präglar hans böcker. Men framför allt beror hans popularitet på att hans giftigt satiriska kritik av lydnadsmoral och arbetssamhälle har ett genuint gensvar bland breda folklager. 

I enkäter som frågar om människor skulle behålla sitt lönearbete även om de vore ekonomiskt oberoende, svarar en sjunkande minoritet ja. En majoritet är för arbetstidsförkortning. Och säkert känner de flesta av hur djupt irrationella våra samhällen är: Trots att teknikens framsteg gör att vi i dag borde kunna lönearbeta mycket mindre så vräks över oss retoriken om att vi måste arbeta mer. Något är i grunden fel, och Paulsen är satt att ställa det till rätta.


Nu utkommer en ny upplaga av den bok som redan 2010 blev något av en klassiker: Arbetssamhället. Man kan nog säga att det är en ny, uppdaterad version. Den historiska analysen är densamma: Först under de senaste fyrahundra åren har arbete börjat betraktas som något värdefullt i sig. Platon och Aristoteles tyckte arbete var förnedrande och deras lösning på problemet blev slaveriet. 

De medeltida tänkarna hade heller inte mycket till övers för arbetets värde; det stal tid från tankarna på Gud och i linje med Gamla Testamentet sågs det dagliga slitet mest som ett slags försoningsarbete med Gud efter människans misstag i Eden.

Troligtvis var det där inte bara filosofers inställning. Bönder och drängar tog under förmodern tid varje chans till ledighet. Godsherrarna klagade på dem när de utnyttjade helgdagarna och ställde till fest så fort de fick chansen. 

Roland Paulsen
Roland PaulsenFoto: Anders Deros / AFTONBLADET

Under den industriella revolutionen var det svårt att få folk att visa arbetsdisciplin, trots att marken länge bereddes av i synnerhet de protestantiska lärorna med Calvin i spetsen. Höjdes ackordet valde många arbetare att slita mindre. Paulsen skildrar våldet och tvånget – barn var lättare att piska till arbete - som drev arbetarklassen in i en ny lydnadsmoral.

Det är en revolutionär, nästan en förbittrad sådan, som håller i pennan. När arbetarrörelsen från 1848 och framåt började kräva ”rätten till arbete” ser Paulsen det som den ”initiala kompromissen”: Där övergavs de revolutionära anspråken. Man borde, som Kropotkin, ha krävt rätten till välstånd.

Roland Paulsen ser ett samhälle klamra sig fast vid arbetslinjen trots att det inte behövs. Det sker till priset av hyckleri från maktens sida och gör att våra liv präglas av ”cynism och tristess”. I själva verket är Paulsen rätt mycket av en undergångsfilosof; hans sarkasmer är nästan i klass med Adornos.

En svaghet i hans bok är att begreppet arbete aldrig definieras. På några ställen är han inne på det som gör att löneslavarna inte är riktigt så dystra som teorin föreskriver – nämligen allt det roliga som ofta finns i själva arbetslivet (förutom själva arbetet). Han tar således upp Marie Jahodas klassiska studie om den arbetslöshetskris som gav nazismen vind i seglen i en liten industriort i Österrike på trettiotalet. 

I själva verket är Paulsen rätt mycket av en undergångsfilosof; hans sarkasmer är nästan i klass med Adornos.


När en människa berövas sitt arbete mister hen också lätt strukturen i vardagslivet. Jag har haft en del vansinnigt trista jobb. Det som gjorde att jag stod ut var allt som fanns utanför själva arbetsmomenten: Att få gå hemifrån, träffa folk, vara social, klaga på chefer. Det där skulle Paulsen hålla med om. Men han menar att detta goda sociala liv i så fall stängts in i arbetsmoralens järnbur.

Problemet med Paulsens analys är flera. Han urskiljer i sin polemiska iver inte det oerhörda dilemma som arbetarrörelsen alltid stått inför: Att det enbart är vid så kallad ”full sysselsättning” (Paulsen hatar begreppet) som den arbetarklass han värnar om besitter den makt som kan förändra samhället.

Ett annat elände med hans bok är att han tenderar att dra alla nya tjänstejobb över en kam. Ty även om Paulsen är särskilt bitsk mot alla meningslösa och direkt samhällsskadliga jobb inom reklambranschen eller finansvärlden så tycks han också betrakta varje syssla som dras in i lönearbetet som en degradering av verksamheten.

Det låter faktiskt på honom som att han inte tror att barnomsorg i offentlig regi, till skillnad mot den som sker i hemmet (eller i ett idealiserat civilsamhälle), är värdefull. Allt tjänstearbete bygger i dag enligt Paulsen mest på att låtsas arbeta eller på att en underordnad simulerar känslor för att tillfredsställa en kund. 


Det verkar som om denne vänsterradikal inte fattar att offentlig barnomsorg är något kvalitativt nytt, ett enormt pedagogiskt framsteg, och det beror på att allt han ser är ett förhatligt lönearbete. Den djupt konservative skulle kunna hitta en del att hålla med om i Paulsens ibland smått antimoderna stridsskrift.

Han hatar ”stimulanssamhället”, och placerar keynesiansk konjunkturpolitik som syftar till att undvika massarbetslöshetens sociala katastrof i samma arbetsideologiska fack som den reklamindustri som på konstlad väg håller liv i våra konsumistiska begär. Jag finner det cyniskt. Och en smula konspiratoriskt. Många nyanlända som förtvivlat längtar efter ett vanligt jobb tror jag skulle bli förbannade om de hörde Paulsen slå fast att arbete aldrig kan lösa integrationen.

Det verkar som om denne vänsterradikal inte fattar att offentlig barnomsorg är något kvalitativt nytt, ett enormt pedagogiskt framsteg

Hur utopisk är då Paulsen? 

Jag blir förvånad när jag läst igenom de sista kapitlen. Han kommer nämligen ut närapå som en kompromissvillig vänstersosse. Han resonerar fram och tillbaka om basinkomstidén, som han mycket riktigt ser löpa en risk att bli ett slags billig välgörenhet som håller de fattiga lugna. 

Och när han drar sin repertoar om tänkbara motståndsstrategier blir det extremt tunt; så mycket mer än den ”anarkistiska gymnastikens” allmänna uppmaning till olydnad blir det inte och han erkänner nästan själv att de motstrategier han talar om lätt bara kan bli ”utsmyckning” för en arbetskritisk medelklass som vill leka rebell. Efter det föregående, lysande kapitlet om ”det tomma arbetet” noterar jag då i marginalen: Den tomma radikalismen.

Det stora problemet är emellertid detta: Vem ska utföra det arbete som trots allt är nödvändigt? Någon måste städa, uppfostra barn, lägga vägar och tusen andra saker. Och lika illa: Hur meningsfull blir kamp för arbetsplatsdemokrati om lönearbete enbart är förhatligt? 

Jag blir förvånad när jag läst igenom de sista kapitlen. Han kommer nämligen ut närapå som en kompromissvillig vänstersosse.


Ja, om vi önskar oss en ekologiskt hållbar värld är det troligen så att vi måste arbeta mer med kroppen och jorden; Paulsen är ibland naivt teknikoptimistisk. Det räcker ju med att befria jordens tamboskap från deras eländiga slavliv för att mängder av nya, livsnödvändiga arbetsgifter måste påläggas oss. 

Och än värre för Paulsen: Krävs det då inte någon sorts arbetsmoral för att detta nödvändiga arbete ska utföras?

Roland Paulsens Arbetssamhället är dock en enastående läsupplevelse. Han ställer helt avgörande frågor som denna civilisation måste ta itu med: Vilka behov är exempelvis sanna och vilka är falska och skapade för att lösa överproduktionens problem?

Men han har inga lösningar, förutom det självklara som jag helt ställer upp på: Låt oss för fan korta arbetstiden.