ÅSIKT

Ryssligt mode

Kristofer Andersson om symboler som får ajabaja-vännerna att se rött

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Gosha Rubchinskiys vår- och sommarkollektion på catwalken 2016.
Foto: CAMERA PRESS/MITCHELL SAMS/IBL CAMERA PRESS
Gosha Rubchinskiys vår- och sommarkollektion på catwalken 2016.

I vintras, på en välgörenhetsauktion på välbeställda Bukowskis i Stockholm, bar jag en jacka med hammaren och skäran.

Varför då? funderar vän av ajabaja. Delvis för att jävlas med gästlistan, men mest för att jag tycker om den ryske – och sedan några år mycket inflytelserike – designern Gosha Rubchinskiy.

Gosha Rubchinskiy var sju år gammal när järnridån föll, och hans uppväxt kom att präglas av livet i Sovjetunionens atomskugga.

Länge har han kanaliserat idén om nittiotalets postsovjetiska ungdom, och dess möte med västerländsk märkeshysteri, i sin design.

Här finns samarbeten med dåtidens semi-exklusiva sportmärken (Kappa, Fila, Sergio Tacchini), stentvättade jeans med höga midjor, pälsmössor med jätteöronlappar och en politiskt laddad symbolik – bäst belyst med hammaren och skäran, som prydde designerns kollektion för våren 2016.

Allt Gosha Rubchinskiy gör, går att härleda till uppväxten i dyningarna av Sovjetunionens upplösning; till känslan som säger att du i andras ögon aldrig – hur många nya schyssta märkesjeans du än plötsligt erbjuds – tillåts bli mer än en ryssjävel.

Gosha Rubchinskiys första kollektion från 2009 titulerades The evil empire, och syftade till att synliggöra den västerländska nidbild som skulle prägla designerns uppväxt.

Gosha Rubchinskiy, modedesigner.
Foto: FRANCK MURA/WWD/REX WWD
Gosha Rubchinskiy, modedesigner.

I en intervju med det tyska konst- och modemagasinet 032c konstaterar Gosha lakoniskt att han aldrig kan slita sig från klichén om den postsovjetiska ungdomen.

”Media kan inte hitta ett namn på energin som kommer från den här delen av världen. Den nya generationen ryssar gör samma sak som unga gör över hela världen. Men oss kallar de bara postsovjetisk ungdom. Jag hatar logotyper och jag hatar gränser. Det var därför som vi använde hammaren och skäran i kollektionen – det var ren ironi.”


I ett slags bildanalys Expressen Kultur (18 april) söker entreprenören och den tidigare J.Lindeberg-medarbetaren Dag Granath svaret på varför den ”postsovjetiska looken” dominerar dagens mode. Bland annat konstaterar han att det är problematiskt att ”modeeliten approprierar och romantiserar rysk arbetarklass”.

Varför då? Är det inte avgörande att Gosha Rubchinskiy medvetet siktar på den vita, västerländska modeeliten, genom att sälja sina kläder på Comme des Garçons-ägda Dover Street Market i London, och att det i sig är en av hans poänger?

Ur det perspektivet, fullbordas ju Gosha Rubchinskiys konst först när den bärs av den grupp människor som i högsta grad är ansvariga för nidbilden av rysk ungdomskultur.

För den som på allvar vill debattera det östeuropeiska inflytandet på den globala modescenen räcker det inte med att konstatera att Kim Kardashian sportar en skitdyr tröja med hammaren och skäran, den här gången signerad Gosha Rubchinskiys själsfrände Demna Gvasalia, uppväxt i det av Sovjet styrda Georgien, och hans svårt hypade märke Vetements (som också printat orden ”Polizei” och ”Security” på regnrockar) och kalla det kontroversiellt.

Vi talar om en total omfördelning av makt inom modevärlden – från väst, till Östeuropa och Asien, där Kim Kardashians val av tröja är av mindre betydelse.


Gosha Rubchinskiy och Demna Gvasalia, liksom den ukrainska designern Yulia Yemfimtchuk, som även hon bearbetar sitt lands diktatoriska arv i sin design, delar flera ideal – men framför allt är det omöjligt att tolka användandet av de mest kitschiga symbolerna för ”Sovjet” som något slags idolplakat för den förra ryska diktaturen.

Mode utmärker sig genom att få ett eget liv utanför dess ursprungliga kontext, som är catwalken. De flesta orkar inte intressera sig för ursprungliga uppsåt, lika lite som det är konstigt att det finns människor som fått sina liv förstörda av Sovjetunionen; för vilka hammaren och skäran är en evig mental skottskada. Men vad skulle lösningen vara?

Att förbjuda designers från att använda särskilda grafiska element?

Förbjuda Kim Kardashian att bära dem?

Förbjuda Kim Kardashian?

Hammaren och skäran är redan bannlyst i flertalet länder från det forna östblocket. För detta har jag viss förståelse, men i slutändan köper jag varken det eller den sortens osagda lagar som säger att man ska få bjäbbsmäll på fingrarna om man bär den. Rätten att vara anstötlig, tvetydig eller mångbottnad slutar inte vid att Jonas Gardell visar röven.


”Förutom Kim Kardashian vet jag f ö en och annan svensk kulturjournalist som också gillar Gosha Rubchinskiy”, skriver Expressens kulturchef Karin Olsson på Facebook, när hon länkar Dag Granaths text. Den förundersökningen torde vara snabbt avslutad: Hon menar mig och Andres Lokko, slut på en och annan.

Jag erkänner: Jag tycker att Gosha Rubchinskiy är en utmärkt och modig designer, en av få i ett modeklimat som i övrigt allt oftare enbart handlar om de vedervärdiga orden stil och dollars.

Ring polisen! Det är ju detta som blivit Karin Olssons och Expressen Kulturs raison d’etre: Att aldrig missa chansen att tjafsa om Sovjet – även om det betyder att man ställer sig på gaveln till meningslösheten och inte längre fullgör vad som är en kultursidas första uppdrag:

Att värdera och intressera sig för, well, kultur.