ÅSIKT

Populistprofilen anger takten

Amra Bajric om kontrasternas land där rasism inte ingår i självbilden

Geert Wilders.
Geert Wilders.Foto: AFTONBLADET / 75436
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag bodde i Nederländerna i sex år och upptäckte snabbt att där var det lättare att köpa sex än mjölk på söndagar. Prostituerade tog inte ledigt i Guds namn.

Nederländerna är onekligen ett land av kontraster. Man har gett näring åt två av världens mest inflytelse­rika ”islamkritiker”: Geert Wilders och den somaliskfödda Ayaan Hirsi Ali som Anders Behring Breivik flitigt citerar i sitt manifest.

Det är också landet där kommunisten och strejkledaren Fré Meis står staty i staden Oude Pekela, där nu Wilders parti PVV är bland de största.

Efter andra världskriget byggdes Hollands självbild på att de inte var tyskar; motstånd mot nazisterna lyftes fram, och medlöpandets historiska spår sopades igen. Rasismen i Nederländerna är sublimerad och förvandlad till något som kommer utifrån.

Holland blev synonymt med liberalt och tolerant – här fick man till och med hjälp med att ta livet av sig. Så hur kommer det sig att Geert Wilders, en man som lovat att stänga moskéer och porta alla muslimer från landet, kanske vinner flest röster när holländarna i morgon går till val?


Varje år den 5 december sätts holländarnas självbild av tolerans och mångfald på prov under högtiden Sinterklaas, då man firar helgonet Sankt Niklas. ­Firandet ses av många utomstående betraktare som en rasistisk manifestation mot svarta, då ett inslag är att måla blackface.

I Nederländerna däremot ställer sig många på både vänster- och ­högerkanten helt oförstående till vad problemet skulle vara. Under en diskussion som jag var inblandad i med en holländsk student, utbrast han: ”Men just det att vi kan ha högtiden visar ju att rasismen inte finns i det här landet! Annars skulle det ju vara förbjudet!”

Från en demonstration mot blackface-traditionen vid firandet av högtiden Sinterklaas.
Från en demonstration mot blackface-traditionen vid firandet av högtiden Sinterklaas.Foto: AP TT / NTB SCANPIX

När en stor del av befolkningen växt upp med berättelser om far- och morföräldrarnas motstånd mot det allra värsta man kan tänka sig, förintelsen, då är det svårt att se hur ens eget land skulle kunna ha problem med rasism eller högerpopulism.


Två perifera länder i Europa har blivit inflytelserika för islamofober och högerextrema världen runt: Holland och Danmark. Det är inte så konstigt. Båda länderna har utvecklat en högerrörelse som är mer kontrajihadistisk än antisemitisk. Nazismen har inget fäste, och de båda ländernas högerpopulistiska partier som rönt framgång – Dansk Folkparti och Parti för frihet – saknar rötter i andra världskrigets fascistiska avgreningar.

Både Wilders och Dansk Folkeparti grundar sin nationalism på en kulturell gränsdragning, snarare än en biologisk. Istället för att, som många andra högerpopulistiska partier, ta avstånd från liberalismen, står de båda partierna för ett intolerant slags ultra­liberalism.

Yttrandefriheten påtalas i alla lägen, oavsett om det är relevant eller inte; ­Israel är hyllat som en pålitlig utpost mot de islamistiska barbarerna; HBTQ- och kvinnors rättigheter blir en murbräcka för att driva igenom idén om nationens kulturella överlägsenhet gentemot muslimsk kultur.


Merijn Oudenampsen är en nederländsk sociolog och statsvetare som specialiserat sig på att studera vändningen till höger i Holland kring sekelskiftet. När jag frågar honom om Wilders har en chans att vinna valet, svarar han med emfas att det holländska koalitionssystemet gör det omöjligt.

För att bilda regering krävs 75 mandat, Wilders PVV ligger i opinionsmätningar kring 20.

– Problemet är att Wilders suttit i en koalition förut, 2010, och valde att lämna regeringen när ytterligare åtstramningsåtgärder var på dagordningen. De andra högerpartierna har aldrig förlåtit honom för det, säger Oudenampsen.

Precis som SD har Wilders och PVV utövat inflytande utan att behöva ta ansvar för de svåra beslut som kommer av att regera. Alla andra partier måste förhålla sig till hans retorik och utspel. Han kan lätt positionera sig mitt i mediernas blickfång och flytta fram sina positioner utan att riskera bakslag.

– Centrala Socialdemokrater så som Dijsselbloem och Timmermans har själva stärkt flyktingfientligheten, säger Oudenampsen. Genom att varna för att migranterna är ett hot mot välfärden, eller att de som flyr inte alls flyr krig.


Som så många populister försöker Wilders göra kulturella frågor till kärnan i sitt politiska program, medan de sociala och ekonomiska delarna är svagare. Han försöker ställa sig till vänster genom att tala om välfärd och arbetslösa, men röstar i alla lägen långt åt höger.

Märkligt nog har det tricket fungerat.

Den avgörande frågan handlar inte om hur många mandat Wilders får, utan om vilka som är eller inte är beredda att låta högerpopulismen vara regeringsbildare. Precis som i resten av Europa.
Amra Bajric
Frilansskribent