ÅSIKT

Full av massförakt

Sandro Scocco dömer ut SD-hyllade nationalekonomens bok om invandring

”Kanske är syftet med denna bok att vara folkbildande, men den är det på ett sådant sätt att den beskrivs betydligt bättre av begreppet propaganda”, skriver ekonomen Sandro Scocco om SD-kramade författaren Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”.
”Kanske är syftet med denna bok att vara folkbildande, men den är det på ett sådant sätt att den beskrivs betydligt bättre av begreppet propaganda”, skriver ekonomen Sandro Scocco om SD-kramade författaren Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”.Foto: TT
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Massarbetslöshet, masskravaller, massvandalism, massövergrepp och massantändning av bilar. Så inleds verklighetsbeskrivningen i en nyligen publicerad bok, Tino Sanandajis Massutmaning. Bredden i mottagandet har varit stor. Enskilda bibliotek har upplevt boken så osaklig (och underförstått främlingsfientlig) att de valt att inte köpa in den, medan Aftonbladets recensent fann den ”imponerande” och att den borde få en ”guldstjärna för sin rent folkbildande gärning”.

De som varit emot boken har dock haft svårt att peka ut enskilda och avgörande felaktigheter. De som blivit imponerade av den förefaller å andra sidan ha utgått ifrån att beskrivningarna faktiskt är sakliga och balanserade – enbart därför att boken iklätt sig ett sakligt och professionellt språkbruk. Båda är lika olyckliga.


I boken finns två centrala teman. För det första att det är väldigt kostsamt med invandring. Konsekvensen blir att invandringen äter upp välfärd och pensioner för svenskfödda. För det andra att invandring leder till kraftigt ökad brottslighet och därmed till stora ekonomiska och sociala kostnader. Den springande punkten är givetvis om detta stämmer. När det gäller kostnaderna för invandring ska det för ordningens skull noteras att jag och Sanandaji redan haft en kontrovers. Sommaren 2015 publicerade jag tillsammans med docent Lars-Fredrik Andersson en rapport om de långsiktiga statsfinansiella kostnaderna, 900 miljarder skäl att uppskatta invandring (Arena Idé).

Samma dag som rapporten släpptes dömdes den ut av Sanandaji som värdelös. Kritiken har sedan eskalerat till ”kalkonrapport” och ”falsarium”. Kärnan i kritiken var att vi hade antagit att om Sverige inte haft någon invandring skulle svenskfödda vara tvungna att utföra de jobb som utlandsfödda utför i dag. Vi skulle exempelvis då se svenskfödda städare och taxi- och busschaufförer. Det alternativ som Sanandaji förespråkade var helt enkelt att man tog bort de utlandsföddas jobb. Ett Sverige utan invandring skulle bestå av de jobb som svenskfödda har i dag.


Även om det har betydelse för resultatet om man antar att en stor del av taxi- och busschaufförerna bara skulle försvinna om vi inte hade haft invandring, spelar det faktiskt inte den dramatiska roll Sanandaji ger sken av. De flesta studier som antar att utlandsföddas jobb bara försvinner, landar på kostnader för invandring på runt 0 till 1 procent av BNP. Det faktumet letar sig dock inte in i Sanandajis bok, utan kostnaderna överdrivs avsiktligt. Det är illa i sig, men det är faktiskt inte det största problemet med hans argumentation.

När Sanandajis bok recenserades tillsammans med professor Jesper Strömbäcks Utan invandring stannar Sverige på sajten Ekonomistas gav sig Sanandaji in i den efterföljande debatten i kommentarsfältet. Strömbäcks argument är att av alla hotell- och kontorsstädare är 49 procent utrikes födda, medan motsvarande andel bland landets alla buss- och spårvagnsförare är 38 procent. Strömbäcks slutsats är att utan invandring stannar inte bara Sverige, det gör också kollektivtrafiken.

Boken ”Massutmaning” har mötts med hård kritik – och hyllningar.
Boken ”Massutmaning” har mötts med hård kritik – och hyllningar.


Även om jag delar Strömbäcks mer positiva syn på invandring, är detta påstående inte i linje med vårt antagande i rapporten 900 miljarder … Vi antog istället att då skulle en svenskfödd köra bussen. Överraskningen kom dock när Sanandaji konstaterade ”Utan invandring skulle någon annan kört bussen.” Just det antagandet som enligt Sanandaji gjorde vår rapport till en ”kalkonrapport”.


Som vanligt är Sanandaji hård i sina omdömen: ”Strömbäcks slutsats skiljer sig från min dels för att han baserar det på denna sorts hemmasnickrade teorier”. Enligt Sanandaji är det alltså oseriöst och orimligt att anta att svenskfödda skulle ta över utlandsföddas jobb, samtidigt som det är oseriöst och hemmasnickrade teorier om man antar något annat.

Tvärtom är det logiskt omöjligt att svenskfödda både ersätter och samtidigt inte ersätter de utlandsföddas jobb. Visst kan man tänka sig att en del städjobb försvann, medan andra övertogs av inhemskt födda, men den typen av nyanser passar inte Sanandaji. Det skulle få hans alarmism att kollapsa.
Menar han allvar med sin nya ståndpunkt att svenskfödda skulle vara tvungna att utföra de jobb som utlandsfödda utför i dag faller hela hans kostnadsargument i boken. Då ger invandring en vinst. Här är han inkonsekvent på ett sätt som gör att det framstår som att han faktiskt inte förstått frågan på djupet.

Enligt kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki verkar problemen med Sanandajis kriminologiska analyser delvis vara desamma som med de ekonomiska. Det har skett en allvarlig ökning av gängrelaterat vapenvåld, men den underliggande brottsvågen av massvandalism, massövergrepp, masskravaller och massantändningar av bilar som hela resonemanget kring ”återupprätta lag och ordning” antyder, existerar inte. Det finns heller ingen statistik i boken som faktiskt stödjer att lag och ordning skulle behöva ”återupprättas”.

Boken lyfter också främst fram förklaringar till brottslighet som fokuserar på genetik och kultur. Det är en tolkning som inte accepteras av huvudfåran av forskare inom ämnet. Det är också enkelt att notera att mycket faller utanför den ramen; som socio-ekonomiska faktorer, inkomstskillnader och så vidare.
Han gifter ihop sina kriminologiska resonemang om kultur och genetik med nationalekonomiska teorier, som inte heller är accepterade av huvudfåran av forskare, när han lyfter ”zero marginal product workers” (ZMP). Tesen, populär bland vissa högerekonomer efter finanskrisen, var att ZMP-personer oavsett hur låg lönen blir inte kan bidra positivt till produktionen. Det är därför många (läs främst invandrare i Sanandajis fall) förblir arbetslösa trots massiva subventioner. De är helt enkelt obildbara och odugliga, gissningsvis av genetiska och kulturella skäl.

Det var ett försök från högerekonomer att förklara den höga arbetslösheten, i spåren av finanskrisen, med att det måste vara något fel på löntagarna (utbudet). Det var helt enkelt inte ideologiskt bekvämt att förklara arbetslösheten med en havererad fastighets- och finansmarknad kombinerat med åtstramningar (efterfrågan). Det senare är trots allt mainstream och förespråkas av både IMF och OECD. När arbetslösheten föll tillbaka i USA försvann i princip ZMP-begreppet. De odugliga visade ju sig vara anställningsbara.

På Sanandaji verkar begreppet ha gjort ett mer bestående intryck. Det är inte särskilt långsökt att koppla ihop hans kulturella och genetiska förklaringar av brottslighet med teorierna om ekonomiskt odugliga människor. Summan av denna fördomsfulla föreställningsvärld blir dock inte i huvudsak främlingsfientlig, utan snarare ett reaktionärt definierat ”vi och dom” i klasstermer. Där underklassen består av de obildbara, de kulturellt degenererade, de brottsbenägna och de våldsamma.

Grupper som karakteriserats på detta fördomsfulla sätt genom historien har också ofta varit en invandrad grupp som blivit del av underklassen, som irländarna i USA eller finländarna i Sverige, men även inhemskt född underklass har karakteriserats på samma sätt.
Sanandaji har beklagat sig över att hans ”sakliga” verklighetsbeskrivning lett till att han blivit en galjonsfigur för Sverigedemokrater och rasister i sociala medier. För att markera avstånd från sina följare har han till och med hävdat att ”SD är ett gäng skånsk trash med låg IQ”.

Det är uppenbart att ”skånsk trash med låg IQ” syftar på vad som skulle kunna definieras som svenskfödd underklass. Här blir hans reaktionära grundsyn tydlig när den inte döljs av underklassens etnifiering.
Samtidigt finns det en logik i förhållandet mellan Sanandaji och hans främlingsfientliga följare. I en artikel i Sydsvenskan som bevakade en främlingsfientlig demonstration till förmån för Peter Springare konstaterar journalisten: ”Budskapet är alltid detsamma: Den muslimska massinvandringen för med sig våldtäkter och mord, Sverige håller på att gå under – och 'PK-medierna' ljuger och förvränger sanningen.” Det är exakt samma budskap som Sanandaji torgför, men i boken med ett akademiskt språkbruk. Här förenas det främlingsfientliga med Sanandajis reaktionära förakt mot en etnifierad underklass som han ser som kulturellt och begåvningsmässigt hopplös.

Sanandaji antar indirekt att om vi bara inte haft invandring skulle vi inte ha haft någon underklass. Det är mer än lovligt naivt. Underklassen skulle naturligtvis då befolkas av svenskfödda, och svenskfödda reaktionärer skulle få äran att se ned på deras degenererade kultur, stora brottsbenägenhet och ekonomiska oduglighet. Kanske är syftet med denna bok att vara folkbildande, men den är det på ett sådant sätt att den beskrivs betydligt bättre av begreppet propaganda.

Sandro Scocco, chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé