ÅSIKT

Därför tröttnade SD på skinnskallarnas musik

Martin Aagård om hur extremhögern bytte OI!-punk mot fransk filosofi

1 av 7 | Foto: Per-Olof S ännå s / AFTONBLADET
Gruppen Midgårds söner spelar 1995. Sångaren Patrik Asplund hoppade så småningom av vit makt-miljön och skrev boken ”Med hatet som drivkraft”
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På mitt lokala Hennes & Mauritz hänger det bomberjackor överallt.
Klassiskt gröna, nazistiskt svarta, moderiktigt midnattsblå.

Bomberjackor, bomberjackor, bomberjackor.

Och inte bara där. Alla svenska modehus säljer bomberjackor i vår. Whyred, J Lindeberg, Acne. Är du svinigt rik kan du skaffa en broderad bomberjacka från Versaces kollektion för 15 000 kronor. På H&M:s barnavdelning kan du köpa bomberjackor i storlek 92.

Alltså, jag tror inte ni förstår. Alla jackor som säljs våren 2017 är bomberjackor.

Inte merparten.

Utan samtliga.

Det är på sitt sätt helt obegripligt, men en del av förklaringen finns hos Jimmie Åkesson.

Foto: H&M


Skinheadskulturen – den subkultur som gjorde den gamla amerikanska flygarjackan till en modeaccessoar – har slutligen utrotats.

Den hade redan approprierats så många gånger att ingen längre orkade räkna. Vit brittisk arbetarklass snodde den från jamaicanska invandrare i London på 60-talet. På 80-talet annekterades den helt och hållet av högerextremister som i sin tur kopierades av homosexuella män och kvinnor som för säkerhets skull kallade sig Queer skins.

Idag finns det knappt någon modeskapare i hela världen som inte frossat i rakade skallar, hängslen och turn ups.

Och till slut gör alltså H&M stilen folklig.

Det skulle så klart inte vara möjligt att sälja bomberjackor till tvååringar om inte högerextremismen övergett skinnskallarna för gott. Även om alla andra svenskar möter försommarsolen klädda i en gammal symbol för våldsbejakande vardagsrasism kommer du aldrig att få se den på Sverigedemokraternas ledarkvartett.

Det törs de inte.

Vill du ha en accessoar som verkligen visar att du tror att alla afghaner är våldtäktsmän, köp en slips.

Det är en smula otacksamt, för inga har egentligen bäddat mer för Jimmie Åkessons propagandaframgångar än skinnskallarna. Deras klumpiga och aggressiva musik – OI!-punken och Vikingarocken – inspirerade på 90-talet en hel generation unga nationalister att sträva efter verklig parlamentarisk makt, något som skulle bli verklighet två decennier senare.


Det är i alla fall den story som berättas i den amerikanske musikforskaren Benjamin R Teitelbaums bok Lions of the north – sounds of the new nordic radical nationalism. En bok som skildrar extremhögerns senaste förvandlingar genom musiken som ackompanjerat den. Ett briljant angreppssätt som faktiskt ger den splittrade rörelsen tydligare konturer än vad deras egen förvirrade ideologi lyckas med.

Det var från början inte alls självklart att pubrock i marschtakt med mycket reverb skulle bli nittiotalnazismens främsta propagandavapen. Amerikansk populärmusik var för ideologerna i grund och botten ett hot mot den rena svenska kulturen. Men möjligheten att sprida budskapet vägde tungt. Så rörelsen investerade.

OI!-punken skulle bli den kulturkonservativa nationalismens trojanska häst för att nå ungdomarnas hjärtan.

I dag kan det vara svårt att begripa eftersom musiken faktiskt var så bottenlöst usel. Att lyssna på Spotify (som tillhandahåller ett brett utbud av vit makt-musik, även i karaokeversioner) under läsningen av Teitelbaums bok är uteslutet om du inte vill åsamka dig själv någon sorts Björn Söder-diarré. Så många notoriska falsksångare, otajta rappare och slapphänta trummisar har aldrig tidigare samlats i samma bok.


Kanske ska man vara tacksam att Brigad Wotan och Pluton Svea beväpnade med sig med gitarrljud från helvetets fritidsgårdar när de skaldade om blodet som ska flyta för fäderneslandet. Det har i alla fall begränsat genomslaget för texterna som på det stora hela påminner om kommunikéer från viet cong.

Vit makt-rockare befinner sig nämligen ständigt under ockupation. De slåss alltid mot imperier som krossar ättelängder och förvägrar folket sin hävdvunna rätt till olika saker.

Genrens fixstjärnor Ultima Thule – den felande länken mellan brittiska skinheads och svenska raggare – hävdade bestämt att de inte ens fick dricka mjöd längre.


Förvägra mig mjöd
Förvägra mig livets glöd
Förvägra mig rätten att hylla mitt land
Förvägra mig brödet ur min hand

Den franske ”Nouvelle Droite”-filosofen Alain de Benoist, en av den nya extremhögerns stora inspirationskällor.
Foto: WIKIEMEDIA COMMONS
Den franske ”Nouvelle Droite”-filosofen Alain de Benoist, en av den nya extremhögerns stora inspirationskällor.


Det var inte bara fildelningen, Youtube och lagen om hets mot folkgrupp som till slut fick vit makt-musiken att gå i graven.

Extremhögerns förtjusning över att rimma ”bröder” på ”blöder” upphörde när det dök upp betydligt sexigare grejer från utlandet.

2000-talets nya svenska nationalister, som Sverigedemokraten Mattias Karlsson och fascisten Daniel Friberg tröttnade tidigt på skinheadsens arbetarklassighet. De såg inga möjligheter att föra kampen vidare med dem vid sin sida. Den förre SD-politikern William Hahne avfärdade dem som ”white trash”.

Inspirerade av amerikanerna David Duke och Richard McCulloch samt den franska, akademiska Nouvelle Droite-rörelsen, började de i stället kopiera sjuttiotalsvänstern.

Den förre Ku Klux Klan-ledaren David Dukes teorier har också påverkat den svenska nynationalismen.
Foto: Burt Steel / AP TT NYHETSBYR N
Den förre Ku Klux Klan-ledaren David Dukes teorier har också påverkat den svenska nynationalismen.


Den brittiska huliganattityden skulle bort och ersättas med fransk intellektualism, finkultur, yttrandefrihetskamp och mediekritik. De skulle i slutändan stjäla allt. Till och med medborgarrättsrörelsens retorik och vänsterns rymliga offerkofta.

På köpet fick de överta dåtidens sekterism.

Teitelbaum beskriver elegant skillnaderna mellan dagens nationalistiska fraktioner genom att i detalj skildra den musik de försökt skapa. Rasrevolutionärer lyssnar på punk och metal, kulturnationalister intresserar sig för folkmusik, även om de nödvändigtvis inte kan spela den, medan identitärer inte har några problem med att göra främlingsfientlig hiphop och reggae.

En indelning som ganska väl illustrerar deras olika syn på hur den rena vita/svenska/europeiska/kristna kulturen ska skyddas – väpnad terror, kulturell fundamentalism eller assimilering i en sorts rasistisk mångkultur.

Sverigedemokraterna fastnade för en mix av de två senare.


Teitelbaum är etnograf, vilket innebär att han umgås nära med sina studieobjekt för att förstå dem. Mest tid verkar han ha tillbringat med just Mattias Karlsson (som själv berättar hur han gick klädd i bomberjacka och läste Mein Kampf på 90-talet). Han är tackad i förordet. Teitelbaum beskriver hur de blir vänner.

Och visst ekar en förljugen sverigedemokratisk självbild genom delar av boken: ”högerextremism” är en missvisande beskrivning av partiet, de eftersträvar en stark välfärdsstat och kämpar för allas yttrandefrihet. Han skildrar en rörelse där Breivik är en figur i marginalen och Sverigedemokraterna aldrig skulle rösta för Alliansens nyliberala politik. Teitelbaum utmålar till och med Malmöpolitikern som ristade in ett hakkors i pannan på sig själv som ett offer för antifascister.

I slutet frågar sig Teitelbaum om han har ”gone native” i sina fältstudier. Om han blivit en del av det han från början skulle studera.

Han tror inte det.

Men att frågan ens är möjlig att ställa visar på etnografins problem.


När man skildrar politiker som vill avskaffa medborgerliga och mänskliga rättigheter för delar av befolkningen, är nog journalistikens skoningslösa distans att föredra före etnografins inkännande deltagande.

Där gjorde jag en lång omskrivning för att undvika att kalla dem ”antidemokrater”. Ett epitet Karlsson och Teitelbaum enkelt skulle skratta bort.

Men ett parti som anser att religioner ska förbjudas, att vissa journalister ska förhindras att arbeta, att rätten att söka asyl, ett eget språk och rätten att klä dig hur du vill ska begränsas… ett riksdagsparti som medvetet blundar för terrormord och trakasserier, är svårt att beskriva på annat sätt.

Vi kanske kan enas om att kalla dem ”demokratikritiska” så alla blir nöjda.


Just nu radikaliseras den europeiska extremhögern snabbt. Antisemitiska konspirationsteorier uppblandade med antisocialistiska vanföreställningar florerar återigen fritt. Samtidigt har den långa nationalistiska marschen genom parlamenten nått USA. I Frankrike knackar den främsta identitären av dem alla på dörren till presidentpalatset.

Men trots att nationalismen fick sina framgångar först när den slängde bomberjackan är vikingarocken inte glömd. Minnet av nationalisternas aggressiva uppvaknande på 90-talet lever kvar. Kanske för att det var en epok då rörelsen lyckades skapa kultur som uppskattades av några fler än den allra mest fanatiska skaran.


I avslutningskapitlet beskriver Teitelbaum hur han sommaren 2013 går på maskerad hos Mattias Karlsson. Värden är utklädd till Julius Caesar. Kent Ekeroth är klädd som pirat.

På kalaset fortsätter Karlsson prata om hur han ska vrida folkmusiken ur händerna på kulturmarxisterna och Teitelbaum inser plötsligt att det är betydligt viktigare för honom än arbetet i riksdagen.

Det delas ut sånghäften med de vanliga snapsvisorna. Men i takt med att glasen fylls på så byts repertoaren ut. Först kommer 1800-talets nationalromantiska sånger om fanan och äran, och till slut, som alltid… Ultima Thule.

Då behövs inte några sånghäften.


I en tid när svaret på frågan om varför extremhögern växer nästan uteslutande söks i vänsterns misslyckanden, är det upplyftande att läsa en så metodisk skildring från insidan av dagens turbulenta högerextremism.

För den är extrem.

Inte minst deras sånger om ”svensk” kultur som framförs till tonerna av en musik som har sina rötter i afroamerikansk rhythm’n’blues. Deras blotta existens avslöjar en våldsamt verklighetsfrämmande syn på hur kulturen och världen egentligen fungerar.

Oavsett vad Mattias Karlsson må tycka om saken.

FAKTA

MUSIKHISTORIA

Benjamin R Teitelbaum
Lions of the north – Sounds of the new nordic radical nationalism
Oxford university press