ÅSIKT

Loffe har länge spökat på Stockholms gator

Martin Aagård om mötet med en stor hipster

1 av 2 | Foto: CARL O LÖFMAN / AFTONBLADET / ARKIV
Janne Carlsson, 1966.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.


Det är nog svårt för många att begripa viken extrem hipster JanneLoffeCarlsson var runt 1967.

Han hade allt. Frisyren. Kläderna. Hans psykedeliska duo Hansson & Karlsson spelade med Jimi Hendrix och var själva navet i Stockholms unga klubbliv.

Långt senare hade jag turen att få stå på samma scen som Hansson & Karlsson. Alltså inte samtidigt. Utan med kanske 30 minuters fördröjning. Vi spelade förband.

Men i logen tog sig Loffe – som var på strålande humör – an oss unga musiker med kärleksfull auktoritet. Han invigde oss i 60-talets rockslang (alla arrangörer kallas alltid ”Aplund”). På scenen förklarade han att bandkollegan Bo Hansson numera enbart talade ryska och att Loffe därför fick sköta snacket. Vilket han gjorde med den äran. Med lite anekdoter om LSD och Hendrix är det inte svårt att underhålla en publik på Nalen.

Och det är så de flesta minns honom. Som den coole trummisen med en ostoppbar svada. Älskad av alla.

Hans rolltolkningar var ju i stort sett bara varianter av den där charmige hipstern.


Vad Loffe inte visste var att vi faktiskt skrivit en låt om honom. Den beskrev hur Loffe plötsligt brustit ut i hjärtskärande gråt i mysprogrammet Söndagsöppet.

Loffe berättade om en filminspelning som gått snett. Rollen som mördaren ”Tektor” hade krupit under skinnet på honom och han kunde fortfarande inte värja sig mot känslan, trots att mer än 20 år passerat. Ytterligare tio år senare återberättade han samma anekdot i Stjärnorna på slottet. Än en gång kom tårarna.

Tektors spöke jagade honom fortfarande.


Unga som vi var, hanterade vi nog det där Loffe-ögonblicket med lite väl mycket nittiotalistisk ironi. Men hade det inte varit så speciellt och skrämmande hade det aldrig hamnat i en sång. Tv-clownen vi växt upp med, den där ”Loffe” som flamsade i lekprogrammen, sprutade vatten och kastade frukt på deltagarna, hade ett bråddjup som inte riktigt gick att begripa.

Något irrationellt.

Psykedeliskt?

Vi fick inte ihop delarna. Den extremt hippe musikern som samtidigt var landets folkligaste underhållare. En ständigt småleende Candide som drev igenom tv-rutan och dök upp i de mest aparta sammanhang: I Slas berättelser, Bengt Lagerkvists dramer, i Katitzi och som den rasistiske politikern ”Gyttorp” i Jan Guillous profetiska tv-film Genombrottet.

Den enda sammanhållande länken var den där avslappnade coolheten som var så hett eftertraktad av tv-dramatikerna.

Men trots att han nu är borta för alltid så är det inte sista gången vi ser den.

Loffe har redan spökat länge på huvudstadens gator.

Varje gång jag träffar en äldre man som lagt sig till med den där synkoperade, mjuka stockholmskan, inser jag hur många ur hans generation som ansträngde sig hårt för att vara just Loffe.