ÅSIKT

Efter 100 år är demokratin ännu inte tryggad

JAN SCHERMAN: Äntligen påminns den svenska högern om sitt motstånd mot folkstyret

Högerledaren Arvid Lindman deklarerade 1918 öppet att män och kvinnor inte var jämbördiga.
Foto: ARKIV
Högerledaren Arvid Lindman deklarerade 1918 öppet att män och kvinnor inte var jämbördiga.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.


Mitt i den moderata politiska kollapsen dyker det upp en berättelse som säkert ingen konservativ politiker vill bli påmind om – nämligen hur högern i förra seklets början tog strid mot demokratin och den allmänna rösträtten.

I Per T Ohlssons bok 1918 – Året då Sverige blev Sverige, återkallas minnet av hur den ideologiska högern slogs för ett system som gav makt till de redan privilegierade. Demokratins genomförande mötte hårdnackat motstånd med argument som inte tålt dagens ljus och kanske just därför samlat damm i arkiven.

Men samtidigt som den dyrköpta segern firar hundra år sprids en annan skrift över världen där rösträtten återigen ifrågasätts – Washingtonprofessorn Jason Brennans Against democracy.

Återigen görs skillnad på dem däruppe och alla andra därnere.

Det är en dramatisk påminnelse om att demokratin aldrig går säker. För trots att ett sekel skiljer argumenten åt möts de på ett närmast kusligt sätt.

De flesta politiska partier har en närmast urstark drift att förtränga sitt förflutna. Välbekant är förstås Vänsterpartiets ovilja att berätta om sitt formaliserade stöd till Sovjetunionen. Inte lika känt är Centerns försök att trolla bort att man i gamla partiprogram kunde läsa om vikten av ”den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska element”. Socialdemokratin drev på inrättandet av rasbiologiska institutet. Så har vi Kd:s nedtonade kopplingar till Livets Ord. Och förstås SD:s nazistiska rötter som ger partiet näring i vår egen tid.

Historieförfalskningen kan vara helt ogenerad. Centerns Fredrick Federley talade för bara några år om Centerns kamp mot nazismen på 1930-talet.

En klockren lögn.

Närmast underhållande är Carl Bildt, som i ett framträdande på Akademiska föreningen i Lund 1986 klargjorde att den dåtida högern, stundtals benämnd Allmänna valmansförbundet, drev på för den allmänna rösträttens genomförande. Och så sent som i oktober 2011 hävdade partisekreteraren Sofia Arkelsten med emfas att moderaternas förfäder slogs för rösträtten.

Sofia Arkelsten
Foto: Lotte Fernvall / AFTONBLADET
Sofia Arkelsten

Alla dessa fadäser har förstås blivit bortglömda.

Därtill har ingen heller gått till botten med hur Sverige fick demokrati.

Men det är det Per T Ohlsson nu gör med en enkel och kirurgisk teknik. Han har plockat fram dokument, protokoll, tal och tidningsartiklar från Riksdagen och gräver sig fram genom alla dessa handlingar och vittnesbörd månad för månad.

Det var som bekant inte bättre förr, men det var tydligare ity inga professionella kommunikatörer filtrerade vad politikerna skulle säga. Det brinnande engagemanget talade fritt och ocensurerat.

Vi talar nu om året efter den ryska revolutionen. Omvärlden skakas av ett världskrig och oroligheterna fortsätter med arbetaruppror i land efter land. Sverige får uppleva hungerkravaller i norr och i söder. Demonstrationer utanför riksdagshuset. Och i både den Första och Andra kammaren kämpar högern förtvivlat mot demokratin.

Även privata bolag vet bättre och borde därför få behålla sin rätt att rösta. Så argumenterade de som ansåg sig mer intelligenta och mer belästa än andra.


En av de mest påstridiga var högermannen Carl von Mentzer, kronofogde från Jönköping, som argumenterade för att kvinnan inte hörde hemma i politiken: ”Det är icke platsen, varest de kunna göra sig bäst gällande. Där frestas de snarare att låta känslolivet, som hos dem är starkt utvecklat, mynna ut i det som är motsatsen till kärlek.”

Den konservative partiordföranden Arvid Lindman deklarerade öppet att män och kvinnor inte var jämbördiga: ”Kvinnans uppgifter i vårt samhälle äro så skiljaktiga från mannens, att det för den stora mängden av kvinnor äro viktigare att inrikta sig på dessa andra uppgifter och främst dem, som sammanhänga med kvinnors verksamhet i hemmen.”

Blunda, och betänk alla dessa protokollförda ord!

En del i samhället är bättre och kunnigare än andra.

Kvinnor per natur lägre stående varelser.

Även privata bolag vet bättre och borde därför få behålla sin rätt att rösta.

Så argumenterade de som ansåg sig mer intelligenta och mer belästa än andra.

Den avgående högermannen Hugo Hammarskjöld sammanfattade: ”Jag är icke demokrat och för gammal att omvända mig… Det beslut som nu Riksdagen står i begrepp att fatta, innebär att makten läggas i deras hand som är minst kompetenta att handhava den.”


Ironiskt nog var det näringslivet som pressade högern till abdikation. Marcus Wallenberg, Ivar Kreuger, Asea-chefen J Sigfrid Edström med flera samlades till krismöten.

J Sigfrid Edström, sedermera SAF-ordförande
Foto: AFTONBLADET / ARKIV
J Sigfrid Edström, sedermera SAF-ordförande

Storföretagarna menade att endast allmän rösträtt kunde dämpa människornas missnöje och rädda Sverige undan en revolution i stil med den ryska. En sådan händelseutveckling skulle omintetgöra allt privat företagande. Den namnkunniga direktörsgruppen genomförde hemliga möten med högerledaren Arvid Lindman och andra som ville bevara det gamla systemet. Till och med kungen, Gustav V, bestämde sig för att understödja rösträttsreformen före högern, vilket han meddelade den liberale statsministern Nils Edén som regerade tillsammans med socialdemokraternas Hjalmar Branting.

Ironiskt nog var det näringslivet som pressade högern till abdikation. Marcus Wallenberg, Ivar Kreuger, Asea-chefen J Sigfrid Edström med flera samlades till krismöten


I december blev till slut trycket för stort för högern.
Demokratin antogs av både Första och Andra kammaren.

Den moderata 1900-talshistorien har sedan dess fortsatt att vara tydlig. Högerpartiet var emot åtta timmars arbetsdag, sade nej till avskaffandet av dödsstraffet, avvisade tanken på två veckors semester, nej tack till ATP och nej till bojkott av Sydafrika under apartheid. Något Ulf Adelsohn motiverade med orden ”om vi bojkottar deras varor blir de stackars negrerna utan jobb”. En formulering Carl Bildt ryckte ut och försvarade.

Sedan kom de Nya moderaterna, som nu själva erkänt sig vilsna i en motsägelsefull och egenhändigt tillagad politisk pannkaka.

Som sagt, historiens lärdomar vill ytterst få partier bli påminda om. Och det är alltid lättare att tala illa om andras historia än sin egen. Om detta blame-game finns dock några slutsatser att dra.

För det första att historien är viktig. För det andra att syftet med peka-finger-åt-varandra-principen är att ifrågasätta tillförlitligheten i ett partis demokratiska grunder. Varför skulle annars moderater ständigt angripa vänstern för dess förflutna? Vänsterns tystlåtenhet tas sedan som inteckning för demokratisk opålitlighet. Ur detta perspektiv har högern ägnat sig åt något som påminner om ekonomins double-dip. Inte bara förnekelse utan också flagranta förfalskningar.


Allt detta hade kunnat stanna vid en reflektion över vårt högerparis historiskt inbitna motstånd mot demokratin om det inte varit så att de sekelgamla argumenten för att ett fåtal ska styra fått förnyad livskraft.

De elitistiska vindarna blåser som hårdast från USA.

Det finns idag statsvetare på hög nivå som moderniserat retoriken från förra sekelskiftet. En av de tongivande är den politiske filosofen Jason Brennan från Washington, verksam vid universitet i Georgetown. Hans bok Against Democracy översätts på löpande band. I Sverige har marknadsfokuserade tankesmedjan Timbro gett ut den med den förskönande titeln ”Efter demokratin”.

Brennan själv är dock brutalt tydlig.

Den allmänna rösträtten har lett till korkade beslut.

Folket består av två drivande grupperingar. Dels ”hobbitar” som är liknöjda och djupt okunniga, dels ”huliganerna” som agerar som den värsta sortens fotbollssupportrar. Det är soffliggare och populister han syftar på.
Brennan är noga med att inte reducera demokratins dilemman till några enstaka knäppgökar eller nazistiskt inspirerade mikrominoriteter. Hans slutsats är att demokratin i sin nuvarande form inte löser samhällets problem. Brennan linjerar upp en utveckling där ”hobbitarna” blir utmanövrerade av ”huliganerna”. Demokratin darrar i denna vår egen tid. Huliganerna är synliga här hemma, i England, i Frankrike och lite överallt i Europa.

I USA tycks en av dem tagit makten.

Jason Brennan
Foto: TIMBRO
Jason Brennan


Brennan pläderar något kvasivetenskapligt för det han kallar ett epistokratiskt system – samhälleliga beslut måste baseras på kunskap. Löst i kanten beskriver han en beslutsprocess med saklig prövning där endast kunniga medborgare får delta. Vilka som har denna kompetens förblir diffust, liksom huruvida den allmänna rösträtten ska finnas kvar. Men den som tränger igenom den verbala varmluften känner igen modellen.

Det är den gamla vanliga elitismen som går igen.

Den som satte sig till motvärn det där året 1918.

Reflexen kastar sitt ljus långt tillbaka i tiden hela vägen till de gamla grekerna med Platon i spetsen som pläderade för en demokrati som styrdes av filosoferna, de så kallade ”väktarna”. Det glöms ju ofta bort att kvinnorna inte hade någon rösträtt i det som brukar kallas för demokratins födelseland.

Under århundraden har sedan elitismen kommit och gått i olika former med den gemensamma nämnaren fåtalsvälde. Ibland väldigt få och ibland några fler, men aldrig alla.

Berättelsen om 1918 och den glömda, ibland förfalskade historien, om motståndet mot demokratins införande blir en påminnelse om att ingenting är beständigt.

Nästa år det 100 år sedan Sverige blev en demokrati med allmän och lika rösträtt för alla. Demokratins bundsförvanter har i fallet moderaterna anförvanter som var just detta styrelseskicks bittra motståndare.

Det är viktigt att påminna dem om minnet sviker.

Och det är en skandal att svenska skolböcker inte beskriver i klartext hur demokratin föddes genom hård strid och vilka som var dess motståndare.